Åååh jag sitter vid min gamla trotjänare till dator nu.

Med ett mjukt tangentbord med följsamma tangenter, så fingrarna dansar och orden kommer på pränt i exakt samma ögonblick som jag tänker dem. DET är lovely, minsann.

Bytte ut musen också mot en av våra gamla och även den är så där mjuk i scrollern så det är en ren fröjd att surfa runt och skriva just nu.

...jag får njuta så länge det varar. Datorn har legat undanstoppad i en låda i en väldans lång tid nu, för helt plötsligt så bara gav den upp. Jaja, den börjar ju få några år på nacken. Född (nåja, i alla fall inköpt) våren 2008.

Nu är det istället min nygamla (hösten 2012) som fått spatt och idag helt plötsligt bara stängde ner sig själv och listade upp en massa felmeddelanden och grejer och gaaaah. Den gick inte ens att stänga av till slut, utan stod bara där och tuggade. Min nygamla som jag aldrig blivit riktigt kompis med, då tangentbordet krånglat från start med sega knappar. Så där så jag måste gå tillbaka precis hela tiden för att bokstäver missas. Eller blir trippla bara för att jag måste trycka så hårt för att det skall bli några bokstäver över huvud taget. Till slut kopplade jag på ett externt tangenbord. Och en extern mus. Och för några veckor sedan så blev det ordinarie tangenbordet ännu värre och skrev alltid dubbla bokstäver för varje knapptryckning som gjordes. Hmm. Mystiskt.

Men åååh så jag har saknat min lilla svarta haha.

Jag satte Ettan på att leta rätt på lite förslag på ny dator, för jag vågar inte tro på att den här kommer att hålla speciellt länge till trots allt. Han hittade en som är bra för mig att surfa/blogga/betala räkningar/lyssna på musik på, men samtidigt schysst för Tvåan att teama upp med Storebrorsan och spela Minecraft på.

Hmmm den var inte så där jättebillig direkt, men den tål att tänkas på.

Tills vidare så NJUUUUUTER jag av att dansa runt här på tangentbordet.

Tänk, det hörs knappt att jag skriver, så mjuka är tangenterna. Det bara knapprar lite trivsamt så där.

Guu' så snälla ord det måste komma ut i bloggen nu då, när jag har en så trivsam dator hihi.

Det där.

Att behöva lossa en liten älsklingshand som krampaktigt håller tag i ens kofta.

Se hur hon vilt fäktandes och storgråtandes bärs iväg av en annan än mig.

Då går det inte att svälja ner tårarna.

Då gråter jag redan i förskolehallen.

Men tyst.

Kanske kan jag då avhålla mig från att springa in igen, hämta min Dotter och säga upp mig från jobbet.

För det är så det känns.

Att det inte är värt det.

Samtidigt så försöker jag påminna mig själv om att det var precis likadant när Ettan började förskolan.

Många månader var det panikartade lämningar med små fingrar som klamrade sig fast och måste lossas.

Först den morgon som han glatt skuttade iväg och vinkade hejdå med ett leende.

Först då så insåg jag hur mycket jag burit med mig varje dag.

Och vilken oerhörd lättnad det var för min själ att slippa se mitt Barn förkrossat.

Fantastiska fröken skickade ett sms för att berätta att min Älskling blivit glad snabbare än förut, fast hon var så oerhört ledsen när jag gick. Hon hade till och med ätit gröt till frukost. Och mitt hjärta blev lite lagat igen.

Idag skall jag jobba fackligt hela dagen.

Egentligen har jag redan börjat.

Men en liten Mamma kan behöva samla sig. 

Samla ihop sig först.

Plocka ihop mitt söndriga hjärta och alla tårar och dricka upp den där chailatten som stod kvar i köket.

Den var ännu varm nu när jag kom tillbaka från skollämningarna.

Så om en stund kickar jag igång dagen.

Och på ett vis även arbetslivet, även om det inte är jobb-jobbet idag.

Hejdå Föräldraledighet.