Mitt hjärta vill gå sönder.

Jag fixar inte att Fyran blir så ledsen när jag lämnar på förskolan.

Allt jag ville var att vända om och ta henne i min famn och cykla hem med henne igen.

Men det går ju inte.

Det blir bara att skjuta separationen framför oss i en vecka och så blir det ändå samma.

(men gud vad det verkligen krockar helt och fullt med min instinkt. Att inte få fortsätta vara nära, när hon är så där liten. Det går emot allt det jag står för och vad själ och hjärta säger. Hade den kunnat, hade även kroppen protesterat med att skjuta ut alla sina taggar och spjärna emot med all sin kraft. Och jag är rätt stark. Hehe)

Så jag stod kvar i hallen för att höra om hon slutade gråta.

En lång, lång stund stod jag där.

Och jag insåg att när fröknarna säger att "det tog bara några minuter, så var hon glad igen", så är det stor skillnad på hur långa de där minutrarna är om en får det återberättat i efterhand eller om en står kvar och genomlever dem.

I alla fall.

En lång, lång stund, säkert i flera minuter, så stod jag där.

Och till slut kom det mest bara som argsnyftningar.

...och sen väntade jag lite extra, men det kom ingen mer snyftning, så då gick jag.

Med en klump i magen och tårar i halsen.

Nu är alla Ungar lämnade och jag sitter här med en chailatte.

Nyhetsmorgon i bakgrunden.

Planen för dagen är att fortsätta röja.

Kanske kapa lite mer ved.

Och så inskolningssamtal med Trean.

...och som på beställning så fick jag precis ett sms från de underbara fröknarna på förskolan. Att Fyran har lugnat ner sig och är i full fart med att köra dockvagn. TACK! Det kunde inte ha kommit mer lägligt.