Lite kortfattad bakgrund till alla tankar:

Jag är hemma och mammaledig med Fyran.

Trean har bara ett år kvar innan hon börjar i förskoleklass och därför sade jag upp hennes plats på förskolan och satte henne i "allmän förskola" (på samma avdelning) istället.

Jag tänkte att: "Femton timmar som femton timmar. Enda skillnaden är väl hur de är fördelade och jag skall ju ändå inte jobba någonting under denna föräldraledigheten".

Allmän förskola innebär att hon får gå klockan 8-11 varje vardag förutom på loven.

Och Trean tycker att det är urtrist och supersorgligt  att behöva gå hem precis när kompisarna skall sätta sig för att äta och blir därför både ledsen och arg.

Ååh hon var så superledsen och jättearg så det bara skar i mitt mammahjärta och jag höll henne i famnen och kramade henne medan hon ömsom snyftade och ömsom fräste. Och sen mailade jag rektorn så fort vi kom hem för att fråga hur omöjligt det är att få tillbaks hennes vanliga plats.

(fick dock inget svar, mer än ett mail idag där det stod att hon varit i kontakt med Treans avdelning och att vi visst hittat en lösning...)

Personalen kom därför med förslaget att hon skall få börja en kvart tidigare och därmed sluta en kvart tidigare ("hade vi inte frågat dig om det redan?"), så kanske hemgången skulle underlättas för henne rent känslomässigt.

Det alternativet fungerade bra när jag hämtade henne - ingen gråt eller ilska utan hon var glad och nöjd.

Men lämningen på morgonen blev däremot superstressad för min Tvåan, då vi helt plötsligt bara hade en kvart på oss att ta oss till skolan. Och den där kvarten visade sig vara precis vid den mest hektiska tiden vid järnvägen... och vi fastnade förstås vid järnvägsbommarna som gick ner. Sen upp till hälften, för att direkt gå ner igen. Och så fort vi hade hunnit över så gick de ner en tredje gång. Och det där sker just precis den tiden, varje vardag. Grattis!

(missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR att tågen stannar här igen och flera avgångar per dag...men just den morgonen kändes det lite lätt stressande).

Jag sprang med Fyran i vagnen och Tvåan cyklade det fortaste han kunde och på sex minuter var vi framme vid skolgrinden - då ringde det precis in. Pust vi hann!

Men hade det varit vinter så hade vi kommit försent.

Så jag klurade och klurade och sade till slut till personalen på förskolan att det inte funkar. Att vi ändå måste köra på 8-11... OM det inte går att tidigarelägga ytterligare en kvart så Trean får gå 07.30-10.30 Hon äter ju ändå hemma, så någon frukost behöver hon inte "kosta" (eftersom allmän förskola är gratis). Och personalen sade att det självklart gick bra. Och om Trean vill så får hon självklart ta en smörgås hon också. Hihi det visste jag väl, men det kändes ändå viktigt för mig att visa på att jag vet vad som _egentligen_ gäller. Och jag är så himla tacksam för att de är så tillmötesgående, förstående och flexibla. De är verkligen guld värda.

Så vi provade, och jaaa, halv åtta till halv elva fungerade finfint i jämförelse med ursprungsalternativet. Tack och lov för Treans toppenpersonal!!!

Dock vet jag nu.

Att hade jag vetat hur min Trean skulle reagera, så hade jag aldrig sagt upp hennes plats.

Det var inte av ekonomiska skäl jag gjorde det, utan jag tänkte bara att jag är ju hemma med Fyran, så då "behöver" hon ju inte gå på förskolan egentligen. Vid tidigare föräldraledigheter så har jag behållt platserna, eftersom jag har fortsatt att jobba fackligt/politiskt och därför fått heldagar borta från hemmet. Men denna gången hade jag planerat att vara ledig "på riktigt". Men jag hade också tänkt att det är bra med den allmänna, så hon fortfarande håller kontakten med alla sina blivande klasskompisar och får träffa och leka med sina vänner en stund varje dag.

Vad jag missade att ta med i mina tankar var att hon i 3,5 års tid har haft sina vanor och rutiner på förskolan. Att hon har längtat efter att få träffa sina kompisar. Och att hon tycker tre timmar är pest och pina, för de får ju inte leka klart!!

Och vi pratade mycket under hela sommarlovet hur de nya tiderna skulle fungera, men det är en sak att prata om det med ord... att sedan uppleva förändringen kan kännas riktigt tufft. För även om hon väldigt mogen verbalt och kan uttrycka sig på de mest finurliga sätt hur hon tänker och känner, så är hon ju faktiskt bara 4,5 år...

Nu är förstås även det här en vanesak. Med lite tid, så kommer hon säkert in i de nya tiderna.

Och genom att hämta halv elva, så har det funkat utan tårar. Så den förändringen blev bra.

Men ändå.

Hade jag kunnat få möjlighet att tänka ett varv till NU, så hade jag ändrat mitt val.

Det hade ju fortfarande blivit bara 15 timmar per vecka precis som nu.

Skillnaden är att de timmarna hade blivit fördelade på tre dagar, så två  dagar hade varit lediga och så hade hon fått tre längre dagar då hon både hunnit med att leka och äta med sina kompisar. Nästan som det var innan sommarlovet.

Så jag borde ha gjort en lista och tänkt ett par mer vidsträckta varv känner jag nu.

I dagsläget ser listan ut så här:

Allmän förskola

8-11: Trean hinner inte dit förrän till 8.30 efter att vi lämnat Tvåan på skolan kl 08, så då missar hon en halvtimme av lek.  Plus att hon hämtas precis när kompisarna skall sätta sig för att äta - inte optimalt på något plan.

Börja en kvart innan leder till stress och komma försent till skolan för Tvåan.

Börja halvåtta blir bäst, för då blir morgonrutinerna precis som förut, och hon slipper bli hämtad precis innan maten serveras.

Dock är tre timmar överhuvudtaget väldigt kort tid, för att det skall bli en lugn och skön dag för alla parter, vilket jag inte alls hade tänkt på. Trean hinner knappt igång med någon lek, förrän det är dags att avbryta. Och det är ungefär så det känns även för Fyran och mig som är hemma.

Så här såg det till exempel ut idag (fredag):

07.20 gå till förskolan med Trean som börjar 07.30

07.40 hemma igen för att skicka iväg Ettan till skolan (han tycker det är sååå pinsamt att ta sällskap med oss andra haha) och följa Tvåan till skolan som börjar 08.00

08.15 Hemma igen med Fyran. Bebisgos och diverse sysslor.

10.20 Gå till förskolan för att hämta Trean som slutar 10.30

10.40 Hemma med Trean och Fyran. Laga lunch. Äta lunch.

11.40 SENAST gå hemifrån för att vara i tid till skolan, då Tvåan slutar kl 12.

12.20 Hemma. Och nu behöver vi inte vara ute och ränna något mer. Om vi inte vill förstås hehe.

Det känns som att det inte blir så mycket lugn och ro för någon av oss. Eller jo, för Ettan och Tvåan som är på skolan och gör sitt. Men för oss övriga, så är det bara ett par timmar på morgonen som blir sammanhängande. Resten är upphackat av en massa hämtningar och lämningar.

Och ja, jag är medveten om att många har det så här. Och jag är ändå tacksam för att vi bor så nära förskolan, så  att inte ännu mer tid behöver gå åt till att enbart transportera sig.

Men jag tänker att i vinter så blir det ännu stressigare och bökigare med alla kläder som skall av och på.

Och det blir dessutom ingen ro för Fyran som hela tiden behöver av och på med kläder, i och ur vagnen, väckas för att det skall följas och lämnas och hämtas.

Så, de där lugna dagarna med Bebisgos bara hon och jag, känns inte så lugna längre.

Så, att ha allmän förskola innebär visserligen ingen kostnad och hon får träffa sina kompisar ett par timmar per dag. Men i övrigt så känns det mest stressigt.

Föräldraledig förskoleplats, 15 timmar per vecka.

Två dagar ledigt varje vecka, där Trean, Fyran och jag enbart behöver ge oss ut för att lämna och hämta Tvåan på skolan. Om vi inte bestämmer oss för att hitta på något bus förstås och åker iväg nånstans eftersom vi ändå är lediga tillsammans.

Tre dagar på förskolan 8.30-13.30 Trean hinner äta och leka och få ha det som hon är van vid när hon är på förskolan. Både vad gäller pedagogik, socialt samspel, lek, vila och mat.

Och Fyran får lugna timmar tillsammans med mig, bara hon och jag, utan en massa hattande hit och dit.

Åh vad jag önskar att jag hade tänkt lite till innan jag sade upp platsen.

För grejen är att platsen är uppsagd och då måste jag ställa Trean i kö igen för att få en ny plats...vilket kan ta flera månader och det är inte ens säkert att det blir på samma avdelning. Och då är det ju verkligen inget alternativ.

Nu säger ju personalen på Treans avdelning att det inte borde vara något problem för hon är ju redan inkluderad i det antal barn som är inräknade på avdelningen. De på allmän förskola är liksom inte "utöver" eller hur jag skall säga.

Men ändå. Regler är regler, så... jag vet inte ens om jag ids fråga rektorn liksom.

Och så känner jag mig så onödigt krånglig.

Har bara diskuterat det lite löst med personalen idag. Inte alls mina tankar kring att jag ångrar att jag sade upp platsen och så, men att det verkar vara omöjligt att få tillbaks en plats som man ändå sagt upp OM det inte skulle fungera ens med de ändrade tiderna.

Och de tycker att "vi ger det några veckor" så får vi se.

Grejen är att jag ju redan nu ser att det fungerar rent hämtningsmässigt efter att vi ändrade tiderna. Men frågan är väl om jag ändå skall försöka ändra tillbaks till en vanlig plats, eftersom det även är tiden däremellan som skall kännas att den fungerar fullt ut...

Jaja.

Jag behövde få ner tankarna i skrift för att kunna sortera dem.

Och det är faktiskt inte meningen att låta gnällig, för det är jag inte.

Förändringen till 07.30 istället för 08.00 var toppen och jag är så tacksam för att Trean får möjlighet att fortsätta träffa sina vänner, men även välja att vara hemma precis vilka dagar hon vill.

Jag vill ju bara att det skall bli så optimalt bra som det bara kan för alla mina Underbaringar.

Det mörknar så fort.

Jag tänder ljuskronan över köksbordet och njuter dess varma sken. Jag har saknat det. Ljuset i det skumma.

Varm choklad i samma kopp som i morse.

Ljusblå vaxduk på bordet och utanför fönstret regnar det.

Bildäck mot våt asfalt och lyktor som glimmar till.

Ikväll har jag nattat känslofyllda Barn.

Speciellt en Tvåan som imorgon blir stor skolpojke (förskoleklass).

Och även fast det har ryckts på axlar och bara mumlats i stundtals små leenden, så sade jag ikväll att jag gärna stannar en stund imorgon. Om han vill. Och så länge han vill.

Och tänk va. Lättnaden. Och stenen som släppte. Det syntes rent fysiskt i hans anletsdrag och i hela kroppen. Som att han äntligen kunde ta ett djupt andetag och släppa en del av pirret och nervositeten.

Min stora lilla kloka Älsklingen.

Det är en stor dag imorgon för dig.

...och för mig.

För jag kan knappt förstå att min Tvåan skall börja skolan.

Jisses.

Det svindlar.

För Trean är det ännu en vecka kvar innan hennes sista år på förskolan sätter igång.

Men även hon ser fram emot morgondagen, för då skall hon ju få stanna på skolan hon med.

För oj, så hon längtar efter att även hon skall få börja i skolan.

Fast jag tänker i hjärtat att det är skönt att få vara fri i leken så länge det bara går.

Tids nog kommer kraven och plikterna i skolvärlden ändå.

Gosungen min!

Ettan börjar mellanstadiet imorgon.

Ny klassföreståndare, kanske någon ny i klassen, efterlängtad idrottslärare återvänder.

Ettan har njutit sommarens ledighet till max och önskar nog att lovet varade ännu lite längre.

Tunga steg uppför trappan och täcket över huvudet, vid en tid på kvällen han ännu inte vant sig vid.

Mammas Godisgrodis (fast det får jag inte säga högt).

Fyran.

Ja för henne dröjer det tack och lov ett helt år innan det är dags för morgonrutiner.

Nu hänger hon ju mest bara med och skrattar och flinar åt vad Storasyskonen än tar för sig.

Lediga latdagar i alla fall fram till elva på förmiddagen när Trean hämtas på förskolan.

Jag tänker Bebisgos. Krypa ner under täcket för en andra morgonsovstund. Långa promenader. Fikaprat och virkning. Och så lite mer Bebisgos.

Gullungen!

Ja.

Imorgon är det dags.

Rutiner och ordning och reda. (hmm... kanske inte. Men rutiner i alla fall haha)

Och hurra, vilket fantastiskt härligt sommarlov vi har att minnas och blicka tillbaka på!!!

I mitt huvud växer inläggen fram.

Det om surgubben häromdagen.

Eller surfröken i våras.

Och om Fyrans ankomst.

Och de kommer.

De måste bara få växa till sig först.

Jag måste få smaka på orden.

Vända och vrida på dem.

...och återigen, för vilken oräknelig gång i ordningen vet jag inte, så önskar jag att jag hade ett tangentbord kopplat direkt till hjärnan, så jag kunde få ner mina formuleringar direkt de kommer.

För det är just det här att sätta mig ner och skriva "på riktigt" som känns lätt oöverstigligt just nu.

Det är så mycket som vill ut.

Och då blir det istället ingenting.

Om saftkok och äppelmos.

Altanfixeri och skorstenslagning.

Om sommarlovsdagar och skolstartsnerver.

Bondgårdsutflykter och cykling utan stödhjul.

Om vedspisdrömmar och kakelugnslängtan.

Sorgetårar och lättnadsgråt.

Om Livet.

Och verkligen om att njuta Nuet med Busbebis och samtidigt längta fler Underbaringar.

Om att tröttna på frågan som egentligen är ett påstående och ett illa dolt tyckande: "Nu måste det väl räcka?"

Att önska nån slags känsla av insikt vid kanske Femman eller Sexan eller.??. att:  "Det här är *nog* min sista graviditet. Det här är *nog* min sista förlossning. Det här är *nog* mitt sista Barn."

Att få känna just det. Att det *nog*.

Så att jag förbereder mig själv på att det *nog* är sista, så jag inte... ja, vad skulle hända annars?

(för stänga dörrar helt ligger inte för mig. I alla fall inte när det gäller Barn och antalet av dem. Jag skall aldrig säga aldrig har jag lärt mig.)

För så kändes det inte när jag väntade Fyran. Det kändes verkligen inte som att hon var min sista.

Sen om det kanske visar sig om sex, sju år att det var sista gången, det är en annan sak.

Men jag önskar.

Att jag fick äran till fler.

För fler ryms, på alla sätt och vis (även om surgubbar anser något annat och har åsikter om både det ena och det andra. Hmm. Måste nog skriva det där inlägget snart).

Jahapp.

Det blev visst ett långt inlägg om i princip ingenting.

Så kan det gå.

Hmm.

Jag kanske borde haka på nån slags bloggutmaning, för att få in vanan igen att skriva lite varje dag så det inte hopar sig i skallen.

Någon som har någon skoj att tipsa om?