Vi kör!

Jag måste.

Det är min Dröm.

Allting löser sig.

Bara mina köpare får sitt ja från banken, så kör vi.

Tjohooo!!!!

Kanske att mitt inlägg från dryga året sedan återigen har blivit aktuellt.

Jag vet inte.

Men jag har ingen lust att panika fram ett beslut som jag var tvungen till förra vändan.

Istället så tänker jag stämma i bäcken och redan nu fundera över alla olika alternativs fördelar och nackdelar.

När jag läser igenom inlägget så kastas jag direkt tillbaks i de känslostormar och beslutsångest jag kände.

Och jag kan nu i efterhand se att jag fattade rätt beslut.

Det som har tillkommit under det år som gått, är att jag bytt fönster och fått en femte Underbaring.

(my god vad det har hänt mycket på bara ett år!!!)

Och i och med fönsterbytet så blir det inte längre en flykt från, utan en flytt till.

Det är en stor och viktig skillnad.

Jag kan välja att flytta utifrån andra premisser än att jag är tvungen.

Men de olika argumenten för eller emot kvarstår.

Jag skall försöka punkta upp lite ytterligare som jag klurat på under dagen.

Idag var nämligen sista dagen för att anmäla intresse på en femma inne på samma område som förra svängen (det är enbart där jag står som sökande) och därav alla tankar och funderingar.

I alla fall.

Here it goes:

Min dröm är att bo i ett litet Skrutthus med självhushållning så långt jag bara kan. Höns. Inglasad veranda. Odlingar. Lekstuga.

Jag bor i ett litet Skrutthus redan nu. Med stor trädgård med gott om plats för både odlingar och höns och lekstugor. Grejen är bara att jag kan odla ack så ekologiskt och hållbart MEN genom att mitt hus ligger precis mitt i smeten i vårt lilla samhälle, så försvinner allt det nyttiga och braiga direkt genom alla avgaser som förpestar.

Hade mitt hus och trädgård legat ute på riktiga landet med skogen bakom knuten, så hade det inte varit någon tvekan. Då hade jag stannar i femtio år till. 

Så även om mitt Hus och trädgård är perfekta, så är de inte optimala för det liv som jag slutligen drömmer om.

Närheten till mitt jobb har varit en praktisk faktor att ha i bakhuvudet. Men från och med i vår - eller snarare när jag återvänder till jobb efter föräldraledighet - så kommer jag att få börja pendla. Visserligen bara en halvmil, men det blir ändå busstider att passa.

Så att då pendla från andra hållet gör varken till eller från.

Jag har så många planer för det här huset.

Jag önskar mig en punschveranda. En kakelugn. En vedspis i köket. 

Men alla sparpengar är nu slut.

Jag har noll chans att kunna förverkliga något av det inom en överskådlig framtid.

För jag kan ju inte snickra själv.

Jag behöver alltid leja hjälp och det kostar.

Så nej.

De drömmarna och önskningarna kommer inte att slå in.

Däremot är det ju så perfekt med ett Skrutthus med alla dess vinklar och vrår och kattvindar och slitna trösklar. Det är liksom bara att bo och mysa och flytta möbler och ta det för vad det är.

Vad är det då som egentligen håller mig kvar här?

För inte är det orten i sig, på så vis.

Fördelar, nackdelar, allt i ett enda virrvarr.

I mitt förra inlägg så resonerade jag kring om det kanske är huset i sig.

Men kom fram till att det kan det ju inte heller vara, då jag inte skulle tveka att flytta om det gällde en sketen trea i Göteborg.

Nej, vet ni vad jag tror att det är?

På riktigt?

Jo, två saker:

Ett beslut att sälja mitt Hus är så totalt oåterkalleligt.

Säljer jag Huset så kommer jag inte att kunna köpa hus igen. Vare sig köpa tillbaks detta eller något annat. 

När jag tog lån för att köpa mitt hus för snart tio år sedan, då hade jag ett Barn (och ett alldeles nygrott i magen) och en heltidstjänst.

Idag har jag fem Barn och en deltidstjänst.

Så nej.

Det finns ingen ångerrätt på det här beslutet.

Och det är det som är grejen.

Det ligger så mycket i beslutet, så jag blir feg.

En riktig fegis är jag.

Så oavsett vad en flytt eller icke-flytt har för fördelar och nackdelar, så är det ändå det här beslutet landar i och vilar på.

Vill jag, kan jag, vågar jag riskera/chansa?

Jag skall försöka förklara, så jag åtminstone kanske förstår mig själv nästa gång jag går tillbaks och letar rätt på just det här inlägget.

Det har även att göra med vem jag är och vill vara.

I take pride in...hmm hur skall jag förklara.

Alltså, jag är stolt över att vara ensamstående fembarnsMorsa och äga mitt eget hus (nåja, banken äger det jue, men jag äger rätten till lånet). 

Vara oberoende och själv kunna styra hur mycket pengar mitt hus skall få kosta mig, till exempel vad gäller el, vatten och värme. I en hyresrätt så blir jag totalt beroende av en månadskostnad som ligger fast vad jag än gör och är totalt utlämnad varje år till hyreshöjningar - betala eller flytta, vi bryr oss inte.

Livet med huset är liksom en del av Mig. Av vem jag är. Att jag fixar att bolla med fem Ungar, jobb, hus och trädgård. Att jag fixar att ta alla fighter och utmaningar som mitt Hus gett mig. Att jag inte har gett upp, utan kämpat på och kommit ut på andra sidan. Huset är så mycket mig själv, för det speglar så mycket vem jag är och hur jag har kommit dit jag har kommit.

Haha superflummigt jag vet, men det är så jag är.

Så ja.

Lite grand så går tankarna.

Jag anmälde intresse idag och stod då som fjärde sökande.

Kanske blir jag erbjuden visning och den tänker jag i så fall gå på, för att se hur den lägenheten ser ut i jämförelse med den förra vändan.

Och jag gissar att tankarna kommer att fortsätta snurra.

Jag kopierar in mitt gamla inlägg här längst ner, så jag har alllting samlat på ett enda ställe:

Just idag så finns det så mycket jag vill säga.

Det har varit en dag full av känslor på alla sätt och vis och jag behöver få skriva av mig och ur mig allt som jag går och tänker på just nu.

Häromdagen så fick jag frågan vad jag skulle göra om jag fick en miljard.

Rädda människor från hungersnöd, svarade jag direkt, och tänk så många brunnar som skulle kunna grävas.

Och jag sade det inte för att vara duktig eller politiskt korrekt, utan för att det verkligen var min spontana tanke.

Tänk om jag ändå kunde rädda hela världen?

Ibland får jag panik när jag tänker på hur mycket elände det finns.

Ibland får jag lära mig om nya hemskheter som jag inte ens visste fanns. Som jag inte trodde kunde finnas. Som är så grymma att jag inte ens kan förstå hur någon kan komma på det. Och det gör så himla ont i magen av den där känslan av maktlöshet.

Men så ibland.

Så kommer de där ljusglimtarna mitt i hopplösheten.

Som idag.

Här i samhället så finns det ett nyinflyttat par fsedan några månader tillbaka. 

De har fem barn. Precis som jag. Men de kan inte bo med dem, utan har varit tvungna att lämna dem kvar i hemlandet tillsammans med släktingar.

Först så bodde mamma och pappan i en bil bakom ica, men nu så får de bo i mina grannars källare. Tack och lov i den här kylan!!

De brukar sitta utanför ett par av ortens affärer för att försöka få in pengar för att kunna skicka hem pengar för att  få mat till sina barn och för att bekosta en operation av den ena pojken. En operation som kostar massor med pengar i deras hemland.

Jag och Barnen brukar ge en liten slant då och då och vid min födelsedag och jul så gick Fyran fram med en större sedel...och fick då världens bamsekram medan kvinnan torkade tårar från ögonen. Jag ville gråta jag med...

Kvinnan kan ingen engelska och ingen svenska men vi hejar flera gånger om dagen och hon har alltid ett stort leende på läpparna. Så även i blicken, men med en stor ton av sorg och vemod.

Och nu var det så att det började brinna i knutarna.

Operationen i december sköts upp och nu hade pojken fått en ny tid i januari.

Men det saknas pengar. 

Hälften finns, andra hälften behövs.

En loppis anordnades då snabbt av mina grannar i förhoppning att kunna få ihop i alla fall lite mer pengar innan kvinnan/mamman måste åka. Allt för öka chanserna till att operationen blir av och att kunna bekosta allting runt omkring.

Loppisen har marknadsförts på sociala medier och jag hoppades så innerligt att det skulle dyka upp många ortsbor.

Lite dåligt samvete hade jag för att jag själv inte hade lämnat in några saker till försäljning. Vilket jag hade tänkt. Men sedan så kom det lite magsjukor och tid i vägen. Men jag tänkte att det är ju ändå bättre om jag SPENDERAR pengar istället för att lämna saker, då det är reda pengar som behövs.

Så vi gick dit idag. 

Lite i efterskott då dörren först var låst när vi var där och sedan blev det kompislek.

Men trots att vi var sena, så var vi bara deras andra besökare!?!

Nog hade jag väl ändå trott att några fler skulle ha letat sig dit...

Jag och de tre Minsta kikade runt på de saker som blivit inlämnade.

Plötsigt ryckte Trean mig i ärmen och viskade "Mamma titta!! En dagbok..."

Och där stod det en ringbunden liten bok med cupcakes på omslaget. "En sån som J har, Mamma" (J= bästa kompisen)

Och lyckan när jag sade att då tar vi den.

Jag plockade även ihop två par vantar och ett par gummistövlar(med rosor!! hihi)  och så frågade jag hur mycket det skulle bli.

Kvinnan/mamman kan ingen svenska eller engelska, så hon bad grannen att säga hur mycket.

Fick svaret att "åååh vantarna är ju lite dyrare än tiokronorsplaggen för det är ju stickade ullvantar och så..."och så fick jag det försiktiga förslaget: 100 kronor? ...och jag fick nästan känslan av att de undrade om jag tyckte att det var för dyrt.

Och då sade jag att "100 kronor är helt okej... MEN - och så plockade jag fram ett litet blått kuvert som legat i min kappficka - jag fick födelsedagspengar av min mormor som jag har sparat så jag tänkte betala 300 kr istället"

Och den minen hos kvinnan - mamman som vill göra allt för sitt barn och kämpar på alla sätt hon kan - den blicken, de tårar som sakta började rinna... 

Och jag strök henne över armen och vi greppade varandras armar och jag klappade hennes hand och sakta smög hon in sin andra hand i min och där stod vi och höll varann i hand.

Det behövdes inga ord.

Jag skriver inte det här för att bli klappad på axeln eller för att verka duktig eller något sånt.

Jag skriver det enbart för att det känns så starkt för mig.

Och för att det blev så tydligt att en  inte behöver göra STORA saker för att göra skillnad.

Och jag återkommer gång på gång till Darins ord ur En resa för livet 2014:
"Man kan inte rädda hela världen. Men man kan i alla fall rädda en person. Och det är väldigt mycket. Det är ett helt liv."

På fredag åker hon. Vilken outsäglig lycka att äntligen få krama på sina barn igen. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att allting kommer att gå bra med allt.

Resten av mina tankar tar jag i ett annat inlägg.

Amningspaus med sovvarm Bebis.

Kontrasterna är obeskrivbara.

Inser att jag nog måste börja "tvinga" mig själv att sätta mig ner en liten stund varje kväll, för att få lite snurr på den här bloggen igen.

Tvåan och Trean tycker att det är fantastiskt roligt att bläddra i min förra blogg. Den skrev jag nämligen ut i bokform och jag hade en hel del foton med och det är ju så himla skoj att kunna bläddra tillbaks och minnas.

Hmm det kanske vore något.

Insåg även att jag knappt ens knäppt några bilder på Femmans boning heller.

Med Ettan så var det ytterst sporadiskt - det fanns ju knappt digitalkamera på den tiden haha. 

Med Tvåan så hade jag fått en digitalkamera, så då knäppte jag en bild vid varje veckobyte. Både från sidan och framifrån. 

Likaledes med Trean.

Med Fyran så blev det så där sporadiskt igen, men dock relativt frekvent. Men inte vecka för vecka. Lade upp kanske 5-10 stycken på Facebook, så de finns i alla fall sparade där.

Nu med Femman så har jag tagit ett par bilder bara. Och inte lagt upp på Facebook alls.

Lite sitter känslan kvar att jag inte hade tänkt outa mig där alls egentligen.

Samtidigt så satt jag ikväll och tittade igenom magbilderna från Fyran och kände hur roligt det var att ha dem sparade där...

Så kanske, kanske.

Och kanske skulle jag även börja blogga med bilder.

Men jag tycker att det är så meckigt med att först ladda ner dem till datorn och sen hit till galleriet och SEN kan jag äntligen blogga.

Jag som drar mig för att blogga bara bokstäver just nu liksom haha.

Eller också startar jag en helt ny blogg igen.

Denna har aldrig riktigt känts bekväm på något vis.

Så, skriva ut den och lämna den kanske vore det enda rätta.

Och börja om på ny kula - höhöhö - med både gravidblogg och bilder och hela Familjelivet och vardagen. Det där som är så roligt att ha kvar och nedskrivet.

Jaja.

Kvällsfunderingar.

Kanske att det händer vid halvtid.

Det är några veckor kvar tills dess.

...då hinner jag fundera ut ett lämpligt bloggnamn också haha...

Här går livet sin gilla gång...fast senaste veckan definitivt på sparlåga.

En efter en har vi trillat dit i feber och hosta. Sån där segdragen feber som är tillräckligt hög för att inte orka något men tillräckligt låg för att inte däcka totalt i sängen och därmed kunna svettas ut den i sömnen.

Till och med jag som typ aldrig tar medicin annars, har tagit alvedon vid tre tillfällen. Det var typ 1,5 år sedan sist det hände och då var det på grund av en sprucken tand som värkte som attans. Men nåja, det hjälpte i alla fall.

Tvåan hade feber i 1,5 vecka tror jag och mår fortfarande inte helt tipptopp med en envis slemhosta och matthet i kroppen. Han har dock längtat efter skolan, så är där och gör saker i sin egen takt.

Trean är mest illa däran just nu, men även hon börjar krypa ur skinnet och vill absolut gå till skolan imorrn. Hmmm jaja, vi får väl se vad termometern tycker om den saken.

Fyran har också varit febrig. Nu är hon mest humörig. Hihi Gullungen min som rasar som en furie för minsta lilla motgång och motstånd. Tänk så mycket känslor och viljor det kan finnas i en sån där liten kropp. Underbara Unge.

Den enda som har klarat sig helt från sjukor är Ettan. Den enda av Underbaringarna som helst skulle vilja slippa skolan. Fast han låg tre dagar i feber för ett par veckor sedan, så han kanske klarade av sitt då.

Tacksamt tog vi sällskap av ena moster förra veckan, när det var dags att kolla upp Femman i magen.

Allt såg väl ut och medan jag låg och fick beundra små fossingar och tickande hjärta, så satt Fyran i knäet och gosade (och ömsom log, ömsom tårades - inte lätt att vara krasslig och ifrån mamma sin) medan Tvåan lekte i väntrummet. Lite shopping på stan efteråt, där Tvåan fick blunda eftersom paketen inte skulle öppnas förrän följande dag. HURRA för min STORA Älsklingen!!

Något kalas har det ju dock inte kunnat bli ännu, men varje kväll så ligger han och planerar och tänker ut hur och när han vill fira.

Hihi så gör även Trean. Planerar kalas alltså. Hon fyller ju mitt i brådskande julsäsong, så att hinna med kompiskalas då är lite trixigt. Nu så kom vi på att hon kan ha ett halvårskalas istället, så då blir det sommarkalas i trädgården lagom tills när skolan har slutat för terminen. Lovely.

Mest för mitt eget minnes skull.

ÖNSKELISTA

Växthus.

Lekstuga.

Vedspis i köket.

Fibernät påkopplat (dragning är redan gjord i samband med fjärrvärmeinstallation. Men den där lilla sista slutklämmen går lös på drygt 16.000 kr...hmmm)

ATT GÖRA

Röja ur hela uthusboden och fylla container på container. Jisses så skönt det vore.

Fräsa upp ett nytt potatisland.

Fylla på med jord och gräsfrö i resten av grusgångarna.

Måla om huset.

Fixa uthuset utvändigt med både panel och tak.

Fixa trappan och hallen nere och uppe.

Ettans rum.

Gröna Toan behöver helrenoveras och så även tvättstugan/pannrummet/toan.

Måla/tapetsera om vardagsrummet - turkost och guld tänker jag mig.

 PÅ GÅNG

Fönster är beställda och monteras senare i vår/försommar - yey!

Jag hade inte tänkt outa mig ännu.

Men nu vet mina Ungar, min familj och mina allra närmaste vänner och kollegor.

Och eftersom Trean vet och är så jublande, sprittande lycklig och vill berätta för hela världen så är det från och med idag officiellt: i min mage så väntar en yttepytteliten Femma på att växa till sig och komma ut till oss i september om allt vill gå väl. Wiiiiiiiiiiiiiie!!!

Dock, så kommer jag därför nu även att skriva ett av mina säkert allra suraste (eller kanske snarare rakaste) inlägg hittills.

Mycket vis av erfarenhet då jag väntade mina andra Barn, så tänker jag förekomma allas frågor och meddela att HUR mitt Barn har kommit till är en privat sak. Och beroende på tillfälle och humör, så kanske jag tillägger: som ingen annan mer än jag och mina Ungar har att göra med.

För det lustiga är, att nästefter ett grattis - ibland till och med FÖRE - så är den vanligaste kommentaren/frågan: Vem är pappan? Hur har det gått till? Är det Danmark?

Och nej, jag har INGENTING att dölja.

Jag är öppen för det allra mesta om det mesta.

Men jag har faktiskt ingen lust att vara posterflicka för alternativa familjer 365 dagar om året längre.

Det räcker nu.

På ett vis så är det rätt lustigt - och samtidigt väldigt beklämmande - hur det liksom är okej att fråga en ensamstående kvinna hur det har gått till. Ställa de mest intima frågor, utan att ens reflektera över det.

Finns det inga gränser för vad folk ser som naturligt att fråga det första de gör?

Själv så skulle jag aldrig ens komma på tanken att fråga ett heteropar: "Nämen grattis, hur många gånger knullade ni för att få till den där bebisen? Någon speciell ställning? Och var det i vardagsrummet eller köket och herreguuuud hur hann ni med att få till det mitt i familjeliv, jobb och fritidsaktiviteter? Höll ni till i samma rum som vid förra barnverkstan eller bytte ni?"

Ja, ni hör ju själva.

Det är ju egentligen helt absurt.

...och stundtals OERHÖRT lockande att ställa just den motfrågan, bara för att få ge frågeställaren en rejäl tankeställare...

Jag har ingen lust att vara allmängods i varje millimeter av mitt liv längre. Punkt.

Är någon extremt nyfiken och bara MÅSTE få veta hur just mitt femte Barn blivit till (vad nu det har för relevans?!), så varsågod och fråga. Det är defintivt inte mitt bekymmer att det för den personen är så oerhört viktigt att veta själva biologin bakom det hela.

Kanske svarar jag ändå jungfrufödsel?

Eller obefläckad avelse kanske låter skojsigare?

Dock kommer nog den personen få höra mitt standardsvar ändå, precis som de flesta andra: Det är min och min Familjs privatsak.

Mina Barn, min familj och mina allra närmaste vänner vet.

Och de är också de enda som jag tycker är berättigade till att ställa frågan och få ett ärligt svar.

Men det räcker så.

För det räcker även så bra så, med att jag så småningom kommer att bli manglad i Familjerätten och få de mest intima och utlämnande frågor angånde mitt sexliv, relationer och kroppsfunktioner ställda. Som jag måste svara på. För så är det att vara ensamstående i dagens Sverige och själv vilja välja sin Familj och dess tillblivelse.

Och jag vet de i min närhet som fick väldigt nyfikna frågor ställda till sig när jag väntade Fyran och när de svarade: "Det är hennes privatsak, vill du veta så fråga henne själv" så respekterades inte det svaret utan personerna fortsatte att gå på.

Så det är helt oki att länka till det här inlägget som svar på eventuella dumma kommentarer även denna gång.

Eller hänvisa personerna till mig.

Antagligen kommer de att få samma svar som alla andra: att det är min ensak och det har du inte med att göra.

Helt enkelt.

Wiiiiiiiie.

Jaaaa, jag är jublande sprittande pirrlyckligt själaglad för den lilla lilla yttepytteBebisen i min mage.

Och jag önskar så innerligt att allt skall gå vägen...

Men ett enkelt grattis räcker, annars får det vara.