Tvåan (6 år) frågade: "Hur länge är snart? Eller om en stund?"

Och vi kom fram till att det kan ju variera så oerhört, så det är egentligen rätt dumt att säga så.

Tvåan: "Jag tycker att snart borde vara som ett svärord, så man inte skall säga det!"

Idag har vi äntligen fått regn som håller i sig lite mer än en halvtimme.

Den där halvtimmen kom för någon dag sedan, annars har det varit sol och värme i flera veckor.

Skönt med sommar visserligen (för förra sommaren var det precis tvärtom, här där jag och mina Busråttor bor) men lite regn då och då skadar inte.

Idag var det även näst sista dagen för garnrea på YlloTyll.

Jag har velat och tvekat, men till slut så kunde jag inte hålla mig...

...och det blev visst ett helt gäng garner, då just det garn som jag virkar filtar med fanns med på rean.

Ooops, antingen så är det väldigt dyrt med rea, eller också blir det många filtar. Det beror på hur man ser på saken haha.

Går omkring med ett lyckosurr i hjärtat. Och bara jag tänker på hur fantastiskt rik jag är som har mina älskade Underbaringar, min fantastiska familj och släkt, mina fina fina vänner och mitt kära gamla Skrutthus, så svindlar det till i både huvudet och maggropen. På riktigt.

Om ett par veckor kommer dock en tung dag, med begravning för lilla gammelgammelmoster. Känner tårarna komma bara jag tänker på det. Hon har liksom alltid funnits där.

Varje gång jag står vid spisen så tänker jag på henne. Precis och exakt varje gång och det blir rätt många på säg fem år...

När mina äldre Barn var små, så ringde hon nämligen och berättade för mig att det var jätteviktigt att ha handtaget på kastrullen/stekpannan vänt inåt mot spisen. Ifall att någon av barnen skulle komma åt, så kastrullen inte skulle kunna tippa ner så lätt. Nu visste jag det och gjorde redan så. Men jag lyssnade och tackade för tipset och jag tänker på det precis varendaste gång sedan dess. Hennes omtanke om mina Barn och mig.

Och jag minns när jag var liten och sov över hos henne en gång. I den bäddsoffa/schäslong som nu står i mitt pysselrum och som var full med kuddar och jag skrev i min skrivbok om Grevinnan Beatrice och vi tittade på en actionfilm om en långtradarchaffis och det blev sent.

Och lilla bänkbyrån i hallen där leksakerna förvarades. Kanindjuren som var virkade med öglepäls. Och burkarna som fortfarande doftade av vaniljsocker och som var så härliga att stoppa ner näsan i.

Jag saknar dig så mycket, N.

Sov så gott.

Jag älskar dig.

Ettan valde recept igår kväll och dagens middag blev då....*trumvirvel*...

Tadaa!!

Kikärtsfärs med ruccolayoghurt.

Den såg mycket god ut i boken och såg väl inte helt oäven ut på tallriken heller.

Så, vad tyckte vi då?

Torr och rätt smaklös "färs" med en trist, skorpig yta.

Såsen var rätt oki, tyckte jag, som annars inte är så förtjust i yoghurt. Mycket tack vare det gröna äpplet som jag skivade i. Men Ungarna ratade den helt.

Ettan tog dock om av färsen och provade med lite het chilisås till. Sedan slukade han en quornfilé och ris istället.

Går den att göra godare?

Ja! För det är ett bra grundrecept egentligen.

Ettan kom med förslaget att ha i lite vatten nästa gång. Och mer salt.

Jag tror på grädde och riven ost och buljong istället för salt. Kanske lite ströbröd och smörklickar på toppen mot slutet av tillagningen.

Från boken: Cathrine Schuck Lagar Vego.

Vi är inne i ett mycket behagligt sommarlovslunk.

Visserligen tidiga, men ändock njutigt segdragna morgnar. Där frukost blir till lunch, eftermiddagen rasslar till efter att ha fyllts med lek och bus och blomvattning och bad.

Traktorer som lägger ägg, loppisbord utanför garaget och LAN för Ettan ända till sju på morgonen.

Bebisgos och blöjbyte och Fyran skrattar och ler och älskar Storasyskonens uppmärksamhet och kärlek.

"Bläop säger Grodan. Bläop!" är favoriten.

Sällskapsspel är en höjdare i år. Monopol och schack, vändtia och UNO.

Yatzy i massor!

Och vips så är det middagsdags och godnattsaga.

Ibland blir det kvällsdopp eller ett morgondito. Enda smolket i den bägaren är att badplatsen är så illa skött i år. Visserligen påfylld med sand på den lilla stranden. Men sjöbotten är under all kritik. Sjögräs/alger precis överallt.

Njuter nuet och skolstarten känns ännu avlägsen. Tids nog är det dags för rutiner (som jag också uppskattar) och tidpassande igen.

Men tänk. Tvåan börjar i förskoleklass till hösten. Och det är bara året kvar tills Trean också gör det. Härligt läskigt så stort det är!

Men nu är nu och vad gör vi idag?

Badar lite tror jag.

Kanske sätter Underbaringarna ut loppisbordet igen.

Och så blir det väl lite mat och lite lek och lite Minecraft (eller Allods för största Grabben just nu).

Det här är nog det slöaste sommarlov vi har haft och oj så skönt - och välbehövligt - det är.

(...hur jag också ser fram emot brassprak, frostnupen gräsmatta och kall klar luft. Svampskog och virkning med en kopp varm choko framför öppna spisen i vår då lagade skorsten. Det tar jag en annan gång... )

Jag bara hör de små dropparna.

För jag har tak över huvudet.

Och vinterhandskar på.

Under plommon och humle river jag metodiskt bort fröande nässlor.

Hudsäkrar trädgården för ömtåliga barnaskinn.

Tänker att snart kommer nya brännande skott upp.

Och jag planerar pesto och soppa och fylla burkar med torkat.

Ta tillvara.

Känns mer viktigt och lyckligt i år.