I tre hela dagar har jag varit med min Fyran på förskolan.

På den tredje dagen så sade en av fröknarna: "Jag tycker att vi kör på som det är föreslaget, att imorgon så lämnar du henne här direkt på morgonen och hämtar efter lunch."

Och jag kände hur det bara klack till i magen.

Hugaligen.

Jag vänjer mig aldrig.

Så idag var det dags.

Fyran sprang in till de andra barnen innan jag ens hunnit få av mig skorna. Sedan satte hon sig vid bordet i ateljén och började plocka med några majspluttar i olika färger som barnen kan göra figurer av. Personalen slöt upp och jag kramade om min Fyran och sade att vi ses snart. "Ha det så skoj, Mamma älskar dig!"

Precis som jag sagt till hennes syskon i alla år.

Fyran såg knappt åt mig, utan fortsatte att pyssla med sitt.

Själv gick jag ut i hallen, stoppade fötterna i kängorna och gick därifrån med tårar i ögonen.

Usch och fy så hemskt det är att vara utan mina Barn. Speciellt när de är så där små och vi har suttit fast i varandra i över ett år. Gaaaah det är bland det värsta jag vet. 

Stor stor ångestklump i magen.

Och trots att det borde vara en lättnad att det var en sådan bra och fin lämning, så kommer allra först (innan de bra tankarna tränger bort) de där tankarna om att "guuu' tänk om hon känner sig övergiven nu. Tänk om hon inte förstod att jag faktiskt gick. Tänk om hon blir traumatiserad för livet nu."

...och jajaja, jag VET. Ni får tycka att jag är dum och knäpp som tänker så, men det är så det är.

Så, jag gick där och grinade en stund.

Slängde iväg ett par desperata sms.

Torkade tårarna.

Och sedan så gick jag till.... *trumvirvel*....dadaaaa:  Jobbet.

Haha är inte det skoj så säg?

Här har jag varit hemma i 1,5 år med Fyran och det första jag gör när jag får en stund för mig själv - det är att gå till jobbet.

Men jag har ju så helt fantastiska kollegor, så det är svårt att hålla sig därifrån haha.

Nåja, jag gick dit för att skriva ut lite fackliga papper att sätta upp och för att babbla en stund. Efter ett tag så fick jag ett sms från fröken: "Hej! Vill bara tala om att det går jättebra med Fyran! Vi har varit inne en stund nu och ätit frukt och nu är vi på väg ut."

TACK!!

Så då pustade jag ut ännu lite till och sen blev jag kvar på jobbet ända tills det var dags att hämta igen.

När jag kom till förskolan (gissa om jag gick eller sprang dit?? *fniss*) så kom Fyran precis in i tvättrummet med en sån där leksakstelefon som man kan dra på golvet. Hon såg mig och alldeles lugn och glad så visade hon mig telefonen medan jag kramade henne. Ingen reaktion som att "var tusan har du varit? Varför övergav du mig så där?"

Jag satte mig på golvet och då sjönk hon mjukt ner i mitt knä och lade kinden mot min arm och vi satt så en lång, lugn stund.

Tills helt plötsligt:

"Tutte!!"

Tack - mina tuttar hade tyckt att det varit lunchdags länge haha.

Sen kom fröken och berättade att det hade gått sååå bra. Inte ett snyft på hela förmiddagen utan hon hade lekt och busat och ätit och sedan följt med de andra till vilrummet efter maten. På de här tre dagarna så har hon verkligen snappat upp rutinerna. 

Så, imorgon så skall hon få prova på att vara på vilan med de andra.

När vi kom hem, så ammade hon och slocknade nästan direkt i min famn.

Jag och Ettan åt lunch tillsammans, bara han och jag.

Och så fort Fyran har vaknat så cyklar vi till fritids för att hämta de andra två Busråttorna.

Aaaah.

Min stora lilla Bebis som definitivt inte är någon Bebis längre.

En tid har tagit slut och en annan har tagit vid.

Och det är tur att det är inskolning i två veckor, för hur skulle en liten Mamma annars klara sig?!

"Undrar vad jag skall hitta på imorgon då, när Fyran är själv på förskolan hela dagen".

Ettan svarade snabbt: "Jag vet vad du kan göra, Mamma. Du kan lära dig spela Minecraft! Så kan du hjälpa Tvåan när han behöver det. Och Trean som också börjat spela. Och så kan du och jag sitta och spela på kvällarna, på varsinn server."

Haha ja det var ju ett konkret förslag.

*förtränger tio kubik ved som skall kapas. Ett träd som skall sågas ner. Och allt annat trädgårdsfix. För att inte tala om vindsröj och avcheckning av hur mycket som finns/behöver inhandlas inför vintern i klädväg och skoväg*

Idag, vid lunchbordet.

Mitt emot varandra, över en kastrull med färsk tagliatelle och kidneybönor.

Jag: Vad skall du ha när du blir stor då. Flickvän eller pojkvän?

Ettan satt tyst i många sekunder. Jag såg hur han log generat inombords.

Till slut.

Ettan: Flickvän. 

Pausade. Började storflina med smilgroparna.

Ettan: Och inte du, om du trodde det!!

Jag: Haha nä. 

Han satt kvar, log allt större och jag riktigt såg hur generad OCH road han var på en och samma gång. Sen sköt han undan stolen och reste sig demonstrativt och sade med ett flin.

Ettan: Tack för maten!

...och sedan ett "Jag älskar dig" slängt från trappen på väg upp till kompisen på Skype.

Mitt stora fina Barn, guuu' så jag älskar dig!