Jag bäddade ner min Ettan.

Stoppade om och pussade och sade nattinatt och att jag älskar.

Och när jag skulle vända om och gå, så tog han tag i min arm och jag sjönk ner bakom honom och lade mina armar tätt, tätt om hans gängliga 9-åringskropp.

Smekte hans guldhår och såg hur han var vaken bakom blundande gyllenfransar.

Vi låg där och jag iakttog hans lugna anletsdrag, lät tankarna vandra, kände och lyssnade på andetag, med armarna tätt ihopslingrade.

Och plötsligt så slog det mig.

Att jag  inte kunde skilja på vems arm som var vems.

Likadana finlemmade armar med den ljusa fräkenstänkta huden.

Hur handleden krökte sig på samma vis där vi låg hand i hand och fingrarnas smalhet och ådrorna som avtecknade sig på ovansidan av handen.

Hans arm och hand kunde lika gärna ha varit min, om jag inte hade sett åldersskillnaden i huden.

Och jag utbrast, nästan förvånat:

"Vi har samma händer"

Och Ettan log och fortsatte blunda medan jag kände mitt hjärta slå hårdare och hur jag bara ville gråta av en slags lugn och sällsam lycka.

Vi är samma.

Fast ändå inte förstås.

Och det är nästan exakt tio år sedan han ville bli till och jag fick reda på att jag väntade mitt allra första Barn.

Ettan.

Min Förstfödde.

Så alldeles självklar.

En kärlek större än Universum.

Det knackade på dörren.

Utanför stod den lilla, lite äldre invandrarkvinnan som jag förra vintern hjälpte när hon ramlat på gatan och slagit huvudet i isen. Jisses, så jag sprang när jag såg henne genom fönstret, liggandes alldeles orörlig mitt på vägen. Nyduschad och naken under termobyxor och jacka sprang jag medan barnen klistrade sina näsor mot fönsterrutan för att se hur det gick och jag hjälpte henne upp precis när en man i bil stannade. Envis var hon och bedyrade att hon mådde bra. I efterhand visade det sig vara hjärnskakning och hon fick hjälp på sjukhuset efter att ha svimmat där hemma.

Jaja.

Det var en liten parentes.

I alla fall.

Hon knackade på dörren.

Ville sälja underkläder för fotbollslagets räkning.

Efter lite prat så konstaterade hon att "du är gravid".

Och jag bara klappade mig på magen, strålade och sade att i maj är det dags.

"Konstigt!" sade hon på bruten svenska och log.

Och jag tänkte att...hmm vad menar hon nu?

"Du är som invandrare. Inte som svenskar. Du gillar (underförstått: många) barn. Som vi."

Mitt leende blev ännu större och jag sade bara: "Jaaa! Jag älskar att ha många barn."

Och hon log mot mig och önskade lycka till.

Sedan stängde jag dörren och kände mig alldeles varm inuti.

Som att jag fått världens finaste komplimang.

Och lite lustigt är det, för jag är inte förvånad över hennes kommentar.

Fick höra något liknande när Ettan var liten och jag satt och ammade honom utanför förskolan. En liten slurk innan hemfärd. Han var kanske 2-2,5 år och det var så skönt i gröngräset och solen som strålade.

Då kom det fram en annan förälder, utlandsfödd, och hon sade just det: "Du är som oss i mitt hemland. Ammar länge."

Och jag kände mig så himla stolt och glad.

För min del innebär båda kommentarerna en slags värmande bekräftelse och uppskattning.

Och det kan ibland behövas, när man i olika sociala medier kan läsa hur "perverst" och "äckligt" det är att till exempel amma sina barn längre än till säg 6 månader. Eller, det behöver inte vara ute på nätet heller. Det är inte bara en gång jag har hört någon kring fikabordet säga att "jag tycker det ser så fel/äckligt/konstigt ut att amma en tvååring".

Och då brukar jag le lite i smyg och säga i lättsam ton (som om jag inte alls tänkt på vad människan innan just sagt) att "Ja, Ettan slutade ju amma när han var fyra år, men Tvåan ammade tyvärr bara i 1,5 år eftersom jag var gravid då och det gjorde ont. Och Trean ammade jag bara till hennes 1-årsdag, så jag skulle hinna donera ägg innan jag blev för gammal."

Hihi det är alltid lika roligt att se den andres reaktion...

Eller att man är konstig som längtar många barn...och speciellt att ha mage att vara ensamstående och vilja ha en stor familj. Tänk då vilken förskräckelse när det visar sig finnas flera fäder med i bilden. Eller kanske till och med inseminationsbarn. Jisses, tänk att själv ta rodret och bestämma över sin egen familj och dess storlek. Det kan vara superprovocerande.

Nu har jag själv inte blivit utsatt för just det sistnämnda - åtminstone inte öga mot öga. Men jag kan ju läsa vad som skrivs och tycks rent allmänt. Och bakom min egen rygg finns det säkerligen människor som har åsikter kring mina livsval.

Så det känns varmt ända in i hjärteroten med dessa spontana - men lätt förvånade - konstateranden. Där människor tar mitt sätt att vara för helt naturligt. Vem det än kommer ifrån och varifrån den personen än härstammar.

Jag älskar verkligen att ha många barn och jag känner mig fantastiskt privilegierad som kan räkna mig som långtidsammare.

Lycklig och stolt är för små ord i sammanhanget.

Usch nu kommer världens gnällinlägg.

Och jag avskyr att vara gnällig.

Hoppas verkligen att jag inte framstår som sådan i vanliga fall.

För jag försöker in i det längsta att se någonting positivt med allt som sker, men till slut blir det bara för mycket.

Och idag är en sådan dag.

För idag var det kallt i huset när vi vaknade.

Eller kallt och kallt. Allting är ju relativt.

När jag inte hade fjärrvärme och bara eldade, då brukade det vara 10-12 grader i köket innan första brasan var tänd i vedpannan. Sedan fick jag elda nonstop hela dagen, eftersom det inte fanns någon ackumulatortank...så vid minsta eldningsstopp så sjönk gradantalet igen.

Dock.

Efter att vedpannan sprack och jag investerade i fjärrvärme så räknar jag ju med att huset skall vara varmt när vi vaknar på morgonen.

Men idag var det 17 grader och stadigt sjunkande.

Suck.

Jag ringde värmebolagets akutnummer direkt och det visade sig att ännu en hade ringt 40 minuter tidigare, så antagligen var det fel någon annanstans än just bara mitt hus. Visserligen skönt att veta, men ändå ingen tröst. För mina Ungar frös och det är min uppgift att de skall vara varma och trygga och slippa frysa i sitt eget hus!!!

Och det blev liksom droppen.

Visst, det kanske är en världslig sak, för vi är friska och krya *peppar peppar* och har mat på bordet och kläder på kroppen.

Men det handlar om att kunna ge mina Ungar ett varmt och tryggt hem.

Det är vårat hem det handlar om.

Så jag har gråtit när jag suttit i köket.

Strupen snörpte ihop sig och tårarna bara kom.

Fast bara lite.

För snickaren är här. Men inte ens det känns kul. Det känns som att jag renoverar för nån annan. Som att jag bara slänger pengarna i sjön.

Jag är så nära att ge upp nu.

Precis på gränsen.

Och det är liksom inte bara det här. För det är "bara" ett litet driftstopp och det är nog redan fixat, för nu ökar trycket i pannan igen och vi har hela 17,6 grader i köket.. Jippie. Eller nåt.

Men grejen är att det inte är det som det egentligen handlar om.

Jag står inte ut med den här konstanta oron som sitter som ett molande i magen vareviga sekund.

När kommer nästa strul? Och vad blir det? Och hur mycket kommer det att kosta? Just precis i detta nu vill jag bara ta Ungarna och fly. Och hittills har jag kunnat vända det till att tänka nåt positivt. Jag avskyr att vara gnällig. Men jag orkar faktiskt inte mer snart.

Det har hänt så mycket skit bara det senaste halvåret med eldningsförbud (ja jag kan inte ens elda i öppna spisen för att kompensera när fjärrvärmen inte funkar), vattenläcka, vattkoppor med vaknätter, sjukdomar i övrig familj och medföljande oro, egen sjukskrivning, sjunkande magmått och så nu det här med fjärrvärmen (två stopp på kort tid). Ja, vi är friska (någotsånär) och jag är tacksam för det. Men det är tufft att gå med konstant oro över vad nästa smäll blir.

Och jag vet inte längre om det är värt det.

Jag är verkligen inte den som ger upp.

Men nu är det på gränsen. På riktigt.

Vilket jag inte tror att många runt omkring mig förstår.

För jag brukar oftast hålla bekymren inom mig.

Kanske panika lite utåt om det är något jättestort, men ändå bita ihop, le och så göra det bästa av det mesta. För jag tror ju på att allting löser sig. Och ja, värre saker har hänt än ett driftsstopp på fjärrvärmen. Men ibland är det de små sakerna som knäcker en helt till slut.

Attans så jag längtar efter att bara få kunna slappna av och vara.

Jag är så trött.

Idag är det visning på ett BR-parhus typ. Kanske är det ett tecken.