Åååh tiden bara rinner iväg.

Jag som hade ambitionen att i alla fall skriva ett litet inlägg per dag ungefär...men vissa dagar har jag inte ens lust att se åt en dator och andra orkar jag inte knäppa igång den.

Jag som egentligen tycker att det är så himla roligt att gå tillbaka i mina bloggar och dagböcker och minnas...attans bananer, skärpning på mig nu!

Idag har i alla fall mina Underbaringar och jag varit till Junibacken för allra första gången. Precis som halva Stockholm och hela Europa, vad det verkade på både folkmängd och antalet olika språk. Fast vad vet jag, det kanske var rätt lugnt för en höstlovstisdag ändå?

Det var kyrkans Öppna Förskola här i byn som anordnade resan med buss och allt, vilket var toppen då vi kunde åka en och samma buss fram och tillbaks. Så skönt att slippa passa tågtider och bussbyten och allt sånt.

Jag är dessutom alldeles imponerad av mina Underbaringar:  två timmar enkel resa och de sade knappt ett pip på vare sig dit eller hemvägen. Ja, förutom prat och skratt och bokstavslekar förstås. ...och ett och annat (hmm en sanning med modifikation) "när är vi framme?" och "hur långt är det kvar?"

.........behöver jag ens nämna att första frågan kom innan vi ens hunnit ut ur samhället?.... *fniss*

På hemresan så däckade vi allihopa för en stund.

Det tar på krafterna att ha roligt och trängas.

Så, vad blev då vårt omdöme om Junibacken?

Sagotåget var helt klart bäst och gråtmilda jag fick så klart tårar i ögonen, bara för att det var så fiiiint. Och så detaljerat. Och Astrids röst. Figurerna och de underbart gjorda miljöerna. Och sagorna som väcker så starka känslor. En total-lycko-buääääääääääää-känsla haha.

Jag tyckte även att det andra var kanon. Så fantastiskt fint uppbygda miljöer med alla smådetaljer... det var precis som att vara inuti själva boken/filmen. Ett himmelrike för en sån som mig som alltid älskat dockskåp och lekstugor och hopplock av loppis och färg och bygga en känsla i miljö och... Jag kunde inte ens fotografera allt, för bilder kan inte nånsin göra det rättvisa. Helheten av detaljer och detaljerna i helheten. Allt! Jag ville gå omkring och bara ta in alla detaljer och pränta in dem direkt i hjärnan. Love it!

Vi missade de små showerna, men hann med att se slutet på en musikföreställning från Hellsings piratbok. Och vilken röst den ena av tjejerna hade. Jag hittar inte orden för att beskriva den, men den var liksom djup och varm och nära på en och samma gång. Jag hade lätt kunnat köpa ett årskort, bara för att kunna gå dit och höra henne sjunga varje dag.

Fyran var dock lite för liten för att ha någon större behållning, men hon var nöjd med att åka på min mage och tutta lite då och då.

Ettan tyckte också om Sagotåget, men tyckte resten var lite för barnsligt.

Tvåan och Trean (och som sagt, Mamman) var dock helnöjda med dagen.

Dessutom så måste jag verkligen lovorda vår Öppna Förskola här i byn, som kyrkan håller i. De gör så otroligt mycket skoj och har så många roliga idéer och planer och jag är så himla glad att jag är föräldraledig och kan vara med på så mycket.

Det är café två gånger i veckan, babymassage kommer det att bli, tillika rytmik. En gång i veckan är det sångstund och det kommer att bli korvgrillning och julpyssel. Och så den här Junibacken-resan med smidig bussresa och rabatterat inträde och fika på bussen och allt.

Tjejen som håller i allt det här är helt suverän. Glad, positiv och supertrevlig och verkligen genomgo och omtänksam.

Ja just ja, varje måndag morgon är det även föräldra-barn-träning i ÖF's lokaler. En härligt energifylld tjej håller i träningen, som är omväxlande och rolig. Och härligt jobbig. Det kostar en liten slant per pass och sedan håller ÖF med en nyttig frukost till självkostnadspris.

Och ni som läser min blogg och håller till här i krokarna, får väldans gärna komma förbi någon måndag eller onsdag. Det är hur mysigt som helst!

Imorgon blir det ÖF som vanligt och sedan får vi se vad resten av lovveckan för med sig.

Äventyrsbad står på önskelistan och eftersom det inte står så mycket annat på agendan, så kanske vi skulle ta och passa på. Jag har inte varit där sedan Trean låg i magen - vilket var sina modiga 4,5 år sedan. Och det blir i så fall premiärbadande för Fyran. Hmm måste nog rota fram de där blöjbadbyxorna också.

Ibland så händer det att tiden stannar.

Vardagen rullar på. Händer lagar mat, munnar blåser på skrubbsår och skratten och kiven ljuder som de brukar.

Men en del av medvetandet lever som i ett vakuum.

Det sitter där i bakhuvudet och bara är.

Som ett stilla sorl som konstant viskar i bakgrunden.

Tränger igenom vardagens alla ljud.

Omöjligt att fly ifrån.

Och jag vill bara veta.

På riktigt veta.

Och jag vill bara finnas där.

Vill bara ge den största kramen som finns.

Hålla om och torka tårarna.

Och jag önskar att staden inte var så fruktansvärt långt borta.

*********************************

Och hör du det cancer!

J tänker överleva dig.

Hör du det???

Och kommer dagar då hon inte orkar kämpa, då kämpar jag åt henne! Så det så.

De dagar hoppet dalar, så hoppas och önskar jag åt henne!!

Du kommer inte att få henne, så är det bara.

Fuck you cancer!!!

**********************************

*gråter*

Imorse när jag kom till skolan med Tvåan så såg jag ett barn komma rusandes med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag stoppade hen och frågade om det var något som hade hänt och till min förvåning (det är ju inte alltid så självklart att berätta eller låta sig bli tröstad av nån random vuxen så där) så stannade hen upp och berättade och jag fick trösta och sedan gick vi på frökenjakt. Allting löste sig och allting blev frid och fröjd igen.

Mammayoga och frukostfika efter det på Öppna Förskolan. Jag har aldrig varit på yoga förut, men oj så skönt det var. Och lite häftigt var det allt, då jag upptäckte att många av de rörelser som vi gjorde, var exakt de rörelser vi hade som uppvärmning när jag gick på jazzdans för typ 30 år sedan... Tänk, jag yogade redan då haha.

Hämtade sedan Tvåan på skolan och i grindhålet mötte jag ett annat barn. Jag hejade och fick ett hej till svar. Tänkte inte mer på det, utan var på väg att passera. Då vände hen upp sitt ansikte mot mig och hela hen strålade av glädje: "Jag har jobbat så bra idag att jag var klar med allting före lunch och då fick jag titta på film och spela schack och nu får jag sluta tidigare för det finns inget mer för mig att göra!"

"Härligt jobbat!" bekräftade jag och blev alldeles rörd av att se hur hen lyste av lycka och stolthet.

Kompislek här hemma på eftermiddagen. Och jag fick rita Ariel-sjöjungfrur på löpande band. Mellan amning och matlagning och kamineldande och allehanda fix och trix förstås.

Bolibompa skippades. Istället lekte Tvåan och Trean innan sagoläsning och omstoppning.

Läxläsning med Ettan och sedan hamnade jag här. Med en kopp varm choko med vispgrädde och chokladsås. Förstås.

Hade planer på att leta recept på goda kakor att baka till fredagskalaset, men på något vis så lockar sovvarm Bebis och duntäcke mer...

Längtanspirr.

Så där så det bara fladdrar varmt i magen.

Inte för att det finns några specifika datum att längta till egentligen.

Utan det kommer liksom bara ändå, bara jag tänker på lösa men reella planer som jag vet kommer ske när tiden väl är inne.

Att få fixa fint i uthuset och vedboden.

Göra iordning grusgångarna.

Odla ordentligt i pallkragar.

Göteborg i vinterskrud. Eller vårskrud. Eller sommarskrud. Eller vilken skrud som helst - det är la Göteborg!

Gnistrande frostmorgnar och den första snön.

Att få skotta snö för första gången för säsongen - åh det längtar jag efter!!

Adventsljusstakar i fönstren.

Julmys och mellandagssoftande.

Nyårsafton med mina Underbaringar.

Försöka fler Busungar i Danmark.

Speciellt det där sista får det att pirra massor, men det får bli ett eget inlägg tror jag.

Och jag vet att jag nog inte behöver säga det här, för jag tror att ni som läser vet hur mycket jag njuter Nuet och mina finfina älskade Underbaringar. Och det försvinner liksom inte, bara för att jag även längtar fler. Jag kan göra båda sakerna samtidigt *flin*

Jag tror att jag måste göra en riktig lista snart.

Så jag kan hålla reda på alla mina längtor och strukturera upp dem lite mer.

Påbörja processen till att förvandla dem till planer.

Men än så länge längtar jag på.

Pirr pirr!

Sicken softsöndag.

Sovmorgon till halv sju då Fyran började sträcka på sig - och vaknade med ett solskensleende - och Tvåan och Trean kom in till min säng och låg och gosade en lång stund.

Jag tog en dusch och fick sällskap av både Tvåan och Trean och de fortsatte med att bada efter att jag var klar.

Ettan vaknade så småningom och då blev det varm choklad med vispgrädde och chokladsås och oboypulver på toppen. Mmmmums. Världens bästa sockerkick. En toast på det, så var söndagsfrukosten perfekt avrundad.

(hur många koppar med grädde och extra chokladsås det har blivit för mig under dagen, det tänker jag inte nämna för någon. Alls. Sssssschhhh!!!)

Ja, vad har vi gjort mer idag då?

Jag har kapat ved och fixat iordning en plats för de bautavedträn som inte kapen orkar med.

Alla möbler som blev över efter senaste ommöbleringen har fått platser i uthuset. Där får de bo i väntan på att de skall plockas in igen när ögon och möbleringssjäl vill få lite "nytt" att förtjusas över.

Och altanen är nu röjd och förberedd för den första snön och vintern.

Och jag njuter så fantastiskt av att bringa ordning i Nuet. I vårt fina älskade Skrutthus.

Med huvudet fullt av planer för hur det kommer att bli ännu finare till våren och nästa sommar. Då när all "gammal" ved kanske är uppeldad och jag kan röja ur vedboden ordentligt och stapla vårens vedbeställning fint.

Och allt som finns i de två förrådsrummen i uthuset, det tänker jag ställa ut på gräsmattan. Sopa ur förråden ordentligt och bara bära tillbaks det som jag verkligen vill ha kvar. Vilket är utemöbler och pulkor och så de möbler som jag brukar bytas av med. Resten kommer jag att tippa/skänka/sälja. Åh så skönt det kommer att bli!

För sedan ett år tillbaks kanske, så  känner jag ett allt större och skrikande behov av att rensa bort och ut och minska antalet pryttlar. Men samtidigt behålla det jag verkligen tycker om och spara på det som jag vet att jag kommer att möblera om med. För det är liksom lika livsnödvändigt som att andas för mig. Ommöblering. Jag tror det är medfött. Eller vad säger du, kära mor? *Ler stort*

Tänk, grusgångarna också. Eller som jag kallar dem - ogräsgångarna! De som kommer att bli jordfyllda till våren och gräsfrön som skall sås och sen kommer jag aldrig behöva hacka ogräs där mer. Najs.

...och bara tanken på de planerna, gör att det blir extra njutigt att vara i Nuet. För jag vet att det kommer att ske och jag känner ingen stress över att det behöver ske just precis nu. Det är så lovely att finna ett slags inre lugn även vad det gäller sådana saker.

Pyssla, rensa och ta hand om... och allt sker när tiden är inne.

Resten av dagen har vi mest bara varit.

Ungarna har spelat spel och tittat på film, lekt med bilar och busat med Fyran.

Jag har virkat och eldat och fixat med tvätt och disk.

Dagarna går så fantastiskt fort, så det känns som att det VIPS! är kväller och dags för godnattsaga.

Haha Tvåan och Trean har börjat med en kul lek när det väl är dags att stoppa om täcket. Trean skall försöka ge en godnattpuss till Tvåan, som överförtjust försöker gömma sig under täcket för att "slippa" lillasysterpussar. Och så skrattar de så de kiknar.

Måste nog ta och kika i kalendern för kommande vecka också. Det är badkläder som skall packas, bvc-besök och biblioteksböcker som skall lämnas tillbaka. Och så är det kalas för kompisens femåringar.

Men allra mest av allt så är det min Ettan som fyller TVÅSIFFRIGT.

Jisses.

Jag kan inte förstå hur det gick till.

Tio år.

Ett helt decennium.

Min älskade, älskade stora Kille.

Fniss, i helgen så försvann Fyran helt plötsligt. Ena sekunden så låg hon på sin lekfilt och i nästa stund så var hon bara borta. Och jag menar, såå fort brukar det inte gå att lära sig krypa. Från en sekund till en annan så där.

Guess what?

Då var det Ettan som hade snott henne och där satt de i soffan och gosade.

Hihi Gullungen min som är så kär i sin lillasyster.

Och jag är alldeles tokkär i alla mina Underbaringar.

Så det så.

På vägen till skolan.

Tvåan: "Mamma titta, en guldsnigel!"

Och så har Skåpet hittat Hem.

Rejält och stadigt och i den finaste nyans.

Som om det alltid har bott i just vårt hus.

Trean frågade häromdagen: "Mamma, är det där såna där...eeh...äpplebomber? Nä, granatäpplen, menar jag jue."

Bomber och granater. Haha.

Och så tömde jag det ena vinteräppelträdet. Det där med stora, vinröda äpplen på. Som när man putsar dem blir knalligt rödblanka. Jag kokade mos på dem och det blev knallrosa. Passande så här i oktober månad.

För övrigt så har jag börjat på att skriva Fyrans förlossningsberättelse. Tänk att en så snabb händelse kan bli så lång att beskriva.

Och ååååååååååååh jag är sååå gravidsugen och förlossningssugen så det bara spritter i själ och hjärta.

Synd att inte kroppen verkar fatta hur mysigt det vore att få tätingar bara...

Jag smyger in till min Ettan.

Sätter mig försiktigt på golvet bredvid sängmadrassen och smeker honom över kinden.

Viskar godnatt.

Vilar en stund mitt huvud på hans kudde.

Han drar till sig min arm. Håller mig fast mot sin bröstkorg.

Sömnigt medveten eller medveten sömn.

Jag viskar min kärlek in i guldiga lockar.

Min arm under hans arm.

Min hand på hans bröst.

Hans hjärtslag i min hand.

Det är fint.

Och jag blundar och känner hur tårarna vill tränga fram.

Du-dunk. Du-dunk. Du-dunk.

Idag kittlar de min handflata.

För tio år sedan hörde jag dem genom spänd hud.

Så nära men ändå så långt borta.

Som ett annat universum. Fast inuti. Och så nära det någonsin går.

Ett decennium har snart gått.

Men min nya egna tideräkning började redan i februari, då jag fick veta.

Tio år är en svindlande tid. Sekundlång och evighetskort på samma gång.

Älskar så det gör ont.

En kladdkaka slukades på mindre än två minuter.

Helt sant och utan överdrift.

Sedan kom tioåringens bedjande röst: "Mamma, kan vi ha pannkakskiosk idag?"

Så jag stekte pannkakor. På hög. Och med en tvåliters smet.

Först med Fyran ammandes i famnen och sedan sov hon på min ena axel medan jag svingade stekpanna, stekspade och smetskål med den andra handen.

Behöver jag nämna att hallgolvet var fyllt av skor med större storlek än mina?

Dessa dagar.

Då morgonen är utvilad och glad och pussar ges vid förskolelämning, kram av Största i hallen och pussar av Tvåan i kön in till klassrummet.

Då förmiddagen tillbringas i soffan med en skrattande Bebis och sedan blir vi sittandes där i en timme för det blev visst sömnigt hos liten Fyran och ack denna ljuvlighet att få hålla min Underbaring i famnen och känna hennes värme och sovtunga andetag.

Då Trean följs ut i förskolehallen av alla kompisar som flockas och pratas och skrattas och vill hålla Bebis. Och sedan går vi hem och äter tomtegröt och eldar lite i kaminen.

Då Tvåan hämtas på skolan och glatt cyklar hem och övar sig på att titta noga efter bilar när mindre vägar skall passeras.

Då jag hör dunsar på altanen och förstår att Ettan kommit hem och jag hör röster och skratt och hallen och eftermiddagen fylls av tioåringars lek och liv.

Ettan som var svettigt lycklig med dyblöt tröja och lugg efter att ha fått låna kompisens longboard hela vägen hem. Tvspel, utelek, longboardsåkning och pannkakskiosk och vips så är klockan hemgång och plötsligt så känns Huset nästan tomt, fast jag har alla mina fyra Underbaringar kvar att gosa med.

Och så kvällen, då tänder noggrant gnuggas och vi kan läsa den där långa sagan som önskats i så många dagar. Den om prinskorven på Apostlahästen, fattiga riddare och hur han hittade sin älskade prinsesstårtan.

Och några timmar att slösa på precis det jag själv känner för.

Hmm skall jag virka ett par varv kanske?

Soffhäng?

Eller krypa ner bredvid sovvarm Bebis och läsa en stund?

Dessa underbara valmöjligheter.

Dessa dagar är alldeles, alldeles lovely.