Idag så har jag köpt en skorstensrenovering och en ny braskassett.

Så vi blir kvar i vårt älskade Skrutthus ett tag till.

Och det känns BRA och rätt i magen.

Vindsröjning pågår dock ändå.

Och garderobsrens.

Även uthuset kommer att få sig en genomgång och det mesta kommer att slängas eller krängas.

Haha gu' vet att jag kommer behöva pengarna när det är dags att betala skorstenen...

Tänker dock som så.

Att oavsett hur länge vi bor kvar här, så kommer värdet på huset att stiga mer än vad det kostar mig att fixa skorstenen och då kommer jag att kunna sälja huset med en fungerande och sprillans ny öppen spis.

Och blir vi kvar i trettio år till så kommer vi varje vinter att kunna spara in pengar från fjärrvärmeräkningarna, eftersom det installeras en ny och betydligt mer effektiv braskassett. Då kommer den här skorstensrenoveringen att betala sig själv flera gånger om.

Men framför allt.

Vi blir kvar här.

I huset där det kändes rätt i magen så fort jag klev in över tröskeln.

Här där alla mina Barn lever, växer, skrattar, bråkar och busar och har så gjort ända sedan de kom till världen.

Ja, alla utom Ettan för vi flyttade inte hit förrän han var nästan tre år.

Men ändå.

Och jag vågar nog plantera Fyrans moderkaka snart.

Ännu ligger den i frysen och eftersom jag tvekat om hur allt skulle bli, så har jag inte ens vågat planera för en plantering.

Men banne mig om jag tänker låta rädslan styra och få mig att ge upp det här.

Och kommer den dagen då en katastrof med huset sker som jag absolut inte kan fixa, ja då får jag ta den smällen då.

Yey!

Vi blir kvar!

Måste bara spara ner dessa länkar i bloggen, så jag alltid vet var jag kan hitta dem.

Underbara!

Och någon dag skall jag skriva ett eget inlägg angående att vara långtidsammare och slänga fram bröstet i parti och minut... inte ett medvetet "val", utan jag har bara lyssnat och sett mina Barn och så gjort det som känts rätt.

Vilket för just mig och mina Underbaringar har varit att amma fritt och länge.

Kanske har jag lite afrikanskt blod i mig?

http://www.incultureparent.com/2010/12/why-african-babies-dont-cry/

http://www.incultureparent.com/2011/02/breastfeeding-land-genghis-khan/

Lite grand har jag berört ämnet i detta inlägg:

http://queenoflight.bloggplatsen.se/2013/02/12/9456236-du-ar-som-oss/

Ja, någon lägenhetsflytt blev det inte denna gång.

Som ensamstående med fyra Underbaringar på heltid och föräldraledig från en deltidstjänst så finns det inte på kartan att banken låter mig ha två lån. Inte ens när det är för enbart några månader, tills huset är sålt.

Men jag förstår dem.

Huslån + utgifter OCH lägenhetslån + hyra + utgifter är väl inte helt optimalt kanske... *flin*

Nåja, det här leder till lite huvudbry.

I vilken ände skall jag börja nysta?

Bankkvinnan tyckte att jag skulle sälja huset och hyra en lägenhet.

Men hur lätt är det att få tag på en hyresrätt under gällande förutsättningar.

(och hur lätt är det att få ett framtida lån med mina förutsättningar NU? När jag köpte huset var jag visserligen ensamstånde, men med bara ett barn och en heltidstjänst med helt oki månadslön... kanske borde jag klamra mig fast vid det här huset och lånet, trots allt?)

Och sälja för att få loss kanske en liten pengavinst och inte ha en aning om hur eller var vi skall bo känns inte speciellt lockande.

Fast försäljningen kommer egentligen att bli en förlust efter alla avdrag (renoveringar, mäklare, försäkringar osv) som får göras, men eftersom jag betalat fjärrvärmeinstallation och allt annat kontant, så får jag kanske lite grand kvar att spara undan även om det inte blir så på pappret. Men jag orkar liksom inte bry mig. Tillräckligt för att lösa lånen och betala alla omkostnader, det önskar jag mig dock helst.

Och så får jag klura på: hur mycket får det kosta att slippa alla oro?

När jag tänker så, så känns det rätt okej att inte få ut speciellt mycket för huset.

Jag vet ju vilka brister det har (eldningsförbud, fönster som måste renoveras osv osv) och jag vet även mina egna farhågor. Så jag vet ju att det inte är värt så mycket rent pengamässigt, vilket även mäklaren sagt efter värderingen.

Men var börjar jag som sagt?

Jag behöver egentligen sälja först, för att kunna lösa allt med lån och så och ha en liten summa att investera.

Men jag har ingen lust att mellanlanda i en hyres för att sen behöva flytta igen med alla Ungar, speciellt när  Fyran är så liten.

Dock kan jag tänka mig att landa helt och fullt i en hyreslägenhet, om den är rätt. Och i framtiden kanske investera i ett litet torp att åka ut till på helger och lov och leva så primitivt som det är där.

Bara jag slipper det primitiva i vardagen.

Där vill jag att allt bara skall funka, utan att behöva tänka för mycket på det.

I torpet så är det helt oki att kanske inte ha varmvatten, eller kanske bara brunn på tomten. För så är det _där_ och då har vi ändå en fungerande vardag som vi kan åka till och leva i under veckorna.

Så innan jag vet, så fortsätter jag att måla altanen så vi får njuta av den i sommar.

Men det känns inte lika roligt att göra i ordning när allt känns så osäkert...

Och jag vet att det är JAG som måste fatta ett beslut.

Usch så virrigt inlägg men jag var tvungen att få ur mig.

...men det är frustrerande att skriva på den här datorn, för tangenterna är så tröga vissa av dem att jag blir alldeles matt. Får ändra i texten precis hela tiden och kan inte skriva så snabbt som jag brukar. Gaaah!

Måste jag lugna ner tempot måhända, är det det datorn vill säga mig?! *big smile*

Nu behöver jag spåna lite.

Och få respons och tankar.

Är det möjligt att bo en vuxen och fyra barn i en 3-rummare på 74 kvadrat?

Högst upp fast med stor balkong och ljust och fräscht från start och med en mycket bra hyra...ja jisses, så mycket billigare och enklare boende vi skulle få. Och därmed skulle så otroligt mycket oro skingras...

Samtidigt som jag tänker att "pust vilken tur att vi bor i hus" nu när Fyran har kolikkänningar och timmar av gråt vissa kvällar.

Jag planerar och påbörjar sommarens projekt med att fixa altanen och njuter av huset och trädgården (fast ofta med en klump i magen för saker som jag oroar mig för skall hända och allt som jag måste ta tag i och fixa), men har samtidigt alla krokar ute och tankar som formas i skallen.

Försöka vara beredd på alla olika scenarion.

Och nu såg jag precis att det är visning på en lägenhet här på orten. Och fick direkt som en värmestöt i magen. Den där berömda magkänslan.

Större lägenheter än 3or finns knappt på orten och Ungarna vill absolut inte flytta härifrån. Framförallt Äldsta som inte vill byta skola. Alla är dock öppna för lägenhet och pratar ibland om att de vill flytta till en sådan

Själv kan jag tänka mig att pendla både fyra mil åt ena hållet eller tre mil åt andra hållet, för då kan jag med lätthet behålla jobbet trots flytt.

Fast kan vi hyra/köpa lägenhet på orten så blir ju allt ännu enklare...

Men är en trea alltför litet för oss?!

Nu bor vi i fyra rum och kök på dryga hundra kvadrat men med inredd kattvind och så extrautrymmen. För att inte tala om uthus och trädgård.

Men vi alla längtar efter att få rensa ut, sälja iväg och slänga grejer, kläder, saker, skräp...och då finns kanske inte behovet av att bo större.

Vi får bo mer sparsmakat - fast färgsprakande! - och utvalt istället.

Men vågar jag sälja, när det är tioårigt ansvar för dolda fel och skorstenen är knasig och fönstren faller sönder och det säkert är fukt och radon (vilket man inte kan försäkra bort även om man tar en tio-årsförsäkring) och.......gaaaaaaaaaaah ja ni hör ju. Jag är hopplös haha.

Åh jag bara måste visa.

Finaste J länkade denna bild till mig.

Tack!

Och nej, får jag själv bestämma så är jag inte färdig ännu. (fick den frågan/kommentaren senast idag).

Men jag och min (åldrande) kropp lär väl bli två om den saken, kan jag tro...

Och får jag äran igen så skall jag låta trycka en tröja med ovanstående.

Så slipper jag svara "En bebis förhoppningsvis" på den annars eviga frågan: "Vet du vad det blir?!"

Jag älskar att bo i ett hus där dörren alltid står öppen.

Där det dräller av ungar - egna och andras - och det inte är ovanligt att jag har både tre, fyra och fem extrabarn på eftermiddagarna eller hela helgen.

Det är så jag vill leva - jag lever min dröm.

MEN.

Det finns mindre roliga aspekter också.

Som att godisskålen är helt tömd (förutom en ynka liten svart geléböna längst nere på botten) , som att chipsen är sopslut och de oätna är utsmulade över hela vardagsrumsgolvet och soffan. Och som att det fattas pengar.

DET är INTE roligt.

Då blir jag en gnällig surtant som går omkring och muttrar ilsket samtidigt som jag gråter inombords av både ledsenhet och besvikelse och en känsla av att bli utnyttjad och lurad och orespekterad.

Det är inte ofta det händer. Men det händer. Och den senaste tiden har det hänt just det.

Jag vet inte vem som har gjort vad eller någonting och det har varit olika - härliga underbara! - ungar här precis hela tiden.

Men faktum är:

Att godisskålen var tömd.

Så nu är Ungarnas godis helt slut. Tur att de hann äta lite grand igår i alla fall.

Att Pringlesröret var helt tömt.

Så nu är Tvåans och Treans chips helt slut. Det chips som Ettan var urgullig och bjöd dem på, bara för att ovetande Morsan tyckte att han skulle "dela med sig" av chipsen som han igår fått pengar av morfar för att köpa. Det var bara det att de där chipspengarna var Ettans lön för att han tidigare hjälpte till att sommarfixa båten...och det tyckte jag att han skulle dela med sig av. Och min underbart goa och omtänksamma Ettan gjorde det. Han köpte ett rör till sig själv med den smak som är hans favvo och sen köpte han ett annat rör som Syskonen fick dela på. Han hade ju kunnat protestera och hävdat att det var hans lön och det hade ju varit helt fine, för jag visste ju inte. Men inga protester, utan han bjussade. Men nu är som sagt chipsen helt sopslut.

Förutom smulorna som låg över hela golvet. Vilket det gjorde även igår. Stora barn som äter som att de är jag vet inte hur gamla...

Jaja, jag får väl "skylla mig själv" som lät godisskålen och chipsen stå kvar på vardagsrumsbordet när jag gick upp för att natta Minstingarna. Men jag trodde kanske att stora barn kunde låta bli att äta upp precis ALLT hemma hos någon annan...

Och ja, jag vet faktiskt att min Ettan är "oskyldig", för han är väldigt specifik i sin smak vad gäller godis och äter INTE om han verkligen inte gillar det.

Och nej, vi brukar inte äta chips och godis på söndagar. Men Ettan var ju inte hemma igår kväll och fick därmed inget godis eller familjemys då, så då plockade vi fram både godisskålen och chipsen efter middagen för att mysa lite ihop.

Så de hann ju äta lite grand även idag som tur är, men halva skålen var fylld med godis när vi gick upp för att läsa saga...

Jag vill dock poängera att jag inte är naiv vad gäller saker som mina egna Barn gör. Det är jag absolut inte.

Men jag vet ju några (läs: Tvåan och Trean) som kommer att bli besvikna imorgon när de vaknar och ser att deras godis och chips är slut. Som om det inte räckte med de försvunna veckopengarna.

Att det fattas pengar.

Rättare sagt, Tvåans och Treans veckopengar som de sparat i ett par veckor för att kunna handla för idag - de pengarna saknas. Två guldtior som låg i köket och två femkronor som låg på vardagsrumsbordet. De låg där i flera dagar.

Igår på dagen så var det nyfiket kring slantarna och det frågades varför "det låg pengar överallt", men när jag sade att det var veckopengar och att pengarna skulle läggas tillbaks på sina platser igen, så gjordes det också. Och sen tänkte jag inte mer på det. Men så i morse när vi gick upp och Ungarna skulle räkna sina pengar (och få veckans veckopeng också), så var pengarna borta. Inte borta som i bortstädade, eller bortslarvade eller bortplockade. Utan borta.

Och visst, det är trettio kronor det rör sig om. Men det är själva principen. Och känslan av att inte kunna lita på. Och det är inte en behaglig känsla.

...och dessutom är faktiskt trettio kronor rätt mycket pengar när det är tajt nog ändå... Och helt plötsligt är det ju inte trettio kronor, utan det dubbla. För jag behöver ju ut med veckopengarna - igen. Mina Ungar ska inte behöva lida för att deras pengar "kom bort"...

Men det är ju just det.

Mina Ungar ser ju. Och hör ju.

Mitt mutter och suckande och ledsenhet.

(förutom det faktum att deras godis är slut och deras ihopsparade veckopengar är borta)

Och jag vill inte att Ettan ska behöva säga att "det var min kompis som gjorde det med chipsen så jag dammsuger!!" när jag muttrande grabbar tag i dammsugaren eller "xx borde inte få komma hit mer för hen äter bara upp allt vårt godis" och så vidare. Det skär i hela hjärtat att han skall behöva uttrycka den känslan.

För det är inte så jag vill att det skall vara.

Jag vill fortsätta leva med öppna dörrar, men jag vill slippa bli utnyttjad och att saker försvinner.

Och jag har förklarat att jag som Mamma behöver få muttra ur mig när jag för femtioelfte gången på helgen behöver dammsuga chips. Att det blir bra sen.

Fast det är ändå inte oki.

Speciellt inte det med pengarna.

Men så länge jag vare sig har sett eller hört något eller fått reda på vem, så kan jag heller inte lugnt och stilla fråga eller konfrontera.

I övrigt så har vi dock haft en helt underbar helg.

Med massa lek och bus och vattenkrig och bebisgos - och en storsmajlande Fyran.

Ettan har varit på minigolfkalas och övernattning och varit hejaklack på A-lagsmatch.

Och så har vi halvklippt gräset - ända tills det blev soppatorsk. Då högtryckstvättade jag altanen istället.

Sommarens projekt är nämligen att fixa till den "bra" delen av altanen. Den skall tvättas, målas, oljas och fixas. Medan den dåliga delen skall rivas.

Najs som tusan kommer det att bli.

Så nej, jag är inte bara en surig gnälltant.

Och vår grind och ytterdörr kommer alltid att stå öppen för ALLA kompisar som vill komma och leka, äta och busa.

Så är det bara.

Men ibland behöver jag få gnälla ur mig.

Så kan jag gå vidare med ett leende sen.

Och tusan så svårt det är att skriva om det här.

För jag vill ju inte att det skall vara så här.

Vill inte tro att det faktiskt har hänt, utan ifrågasätter hellre mig själv och min egen "sanity" och tänker att "jag kanske bara har inbillat mig".

Och skriver jag ner det så står det i svart på vitt och blir väldigt verkligt med ens.

Haha shit liksom.

Men nej tyvärr. Jag har ju inte inbillat mig.

Ungarna letar fortfarande efter sina pengar.

Och godisskålen ÄR tömd.

Men ändå.