Äsch, jag som hade kommit igång så bra och börjat blogga regelbundet igen.

Men så kom jobbet och drog igång och dagarna rullade på med dubbelt så mycket ös.

Njutigt skoj men andra prioriteringar och invänjning av nygamla rutiner.

Morgnar med gympapåsar att packa och frukt att stoppas ner i ryggsäckar.

Cykelhjälmar och fingervantar.

Finaste S som fött sötaste L. Min guddotter. *stolt* Längtar efter att snosa bebisdoft.

Gräsklippare som går sönder. Älsklig morfar som svetsar. Ettan klipper och får betalt. Både Mamma och Storing nöjda.

Äpplen som behöver plockas. Krattas upp. Ruttnar bort. Äts upp. Slukas. Bjuds.

Föräldramöte och Arbetsplatsombudsträff. Styrelsemöte, Nämndemannauppdrag och cellprov att planera ledigt för.

Och så alla dessa läxor som skall påminnas och hjälpas.

Finna nya vägar för att locka fantasi och min egen kreativitet kommer till användning och valvakan blir njutig med chaithé och akvarellpennor.

Kompislek, kramar och karameller.

Vintern är förberedd med overaller.

Skor måste inventeras och handlas.

Graderna krymper sakta men säkert neråt och idag sprakade brasan för jag vägrar fjärrvärme så länge jag kan.

Allt är som vanligt med andra ord.

Och med hösttermin och nya rutiner. Inskolning på förskolan med fastklamrande Bebis. Jobbångest och massor med sakna-föräldraledighets-känslor. 

Så saknas det liksom lite hud.

Känslorna ligger inte ens strax inunder, utan alldeles ovanpå.

Och då gör det så ONT att läsa om människor som får cancer. Som dör i cancer. Människor som bara är lite yngre än mig, som har barn. Eller barn som får cancer. Eller älskade fina bästisen som kämpar mot cancer med en styrka jag inte visste fanns. Eller min allra äldsta vän och första bästis som i somras förlorade sin kamp och som jag tänker på och saknar varendaste dag.

Då gör det så ordlöst ont.

Så ikväll varvas skrattet med tårar och jag kramar lite extra på mina Underbaringar. Som jag i och för sig gör varendaste dag. Men ni vet. Med det där lilla men ikväll väldigt högljudda surret i bakhuvudet.

Och jag är så outsägligt tacksam för varendaste liten sekund.

Ta hand om varandra.

Och vet att jag är så glad att ni alla finns i mitt liv.

Kärlek till er alla <3

Inget frukostmöte men väl en extra kopp varm choko hanns då med.

Nu är jobbdagen slut, Ungar är nattade och min skalle är nästan alldeles tom(are).

Dagen har varit kanon.

Pirrig förstås och en hel del frågor. 

Det kan ju hända en hel del på 1,5 år och jag vill vara noga med att göra rätt så det blir bästa möjliga för våra deltagare.

Samtidigt som det kändes som att jag inte ens hade varit iväg därifrån alls.

Det var liksom bara att plocka upp där jag slutade och fortsätta.

Och åååh så glad jag är för mina underbara kollegor!!!

Strax innan 16 hämtade jag på skolan och sedan på förskolan. Plockade med mig ett extrabarn och Ettan hade redan en kompis hemma.

Lek och bus och spel och sedan blev det pizzeriapizza till middag för att fira.

Mums.

Och pust.

Soffhäng och Idol åter som en väldigt bra idé i mina öron.

Fyran var förövrigt så där panikledsen när jag lämnade i morse.

Så där så jag fick lösa upp hennes fingrar för hon vägrade släppa taget om min kofta.

Men Trean och jag hann inte mer än till hallen så hördes knappt några snyftningar.

Dock blev hon så glad att se mig när jag kom för att hämta henne att hon började gråta.

Snuttan min.

Men det känns så skönt - för oss båda - att hon trivs så bra på sin fantastiska förskola, trots att det är jobbigt att skiljas åt på morgonen.

I torsdags när jag lämnade var det för övrigt samma sak.

Panikgråt direkt, men innan jag ens hunnit till hallen så var gråten över. Och när jag hämtade så skrattade hon och var på superglatt humör. 

Det lugnar och glädjer ett litet Mammahjärta.

Idag smäller det.

Och jag skulle ljuga om jag sade att jag är helt pigg, efter en sömnlös natt med närhetstörstande och tuttig Fyran och med en morgon fylld med pirr i magen.

Dessutom fanns det bara bottenskrap kvar av mitt chaithe - hur har jag kunnat missa det?

Får nog bli en snabb tur till närmaste lilla staden så snart det bara går.

Och om jag inte hittar några tangenter ikväll, så beror det på overload i hjärnan...jag kommer ju inte ihåg hur en gööööööööööööör när en jobbar!!

Hehe mina Ungar får kanske skrapa ihop mig och natta mig i så fall, tror jag minsann.

Men jag har fått fina lycka-till-hälsningar från både min mor och finaste S.

Och åh så skoj det skall bli att träffa alla goa jobbarkompisar igen.

Och innan dess blir det frukostmöte.

Najs som attans.

Idag är det min första jobbdag på nästan 1,5 år.

Och OJ så jag har jobbat.

...med att prata munnen ur led på Öppna Förskolan, sjala upp Fyran i regnbågssjalen för allra första gången, promenerat fram och tillbaka till skolan...och sedan fram och tillbaka till skolan igen. Först för att hämta Busråttor plus kompis. Och sen för att hämta Treans cykel som jag glömde bort när hon istället fick skjuts hem till en kompis. Har en inte jobb så skaffar en sig det. Eller jo just det, det är ju det jag har. Jobb. Första jobbdagen som sagt.

I alla fall.

Sen skulle jag ju bara kratta lite äpplen för att lättare kunna klippa gräset SEN. Men sen blev till nu och vips så var hela den största gräsmattan klippt. Med liten Fyra på ryggen för extra träning.

Kompislek under tiden och de blev bara fler och fler.

Middagslagning och sedan boxning för Ettan.

Nattisaga för Tvåan och Trean och sedan slocknade Fyran vid tutten strax därefter.

Nu jobbar jag för fullt med att slänga upp fötterna på bordet och soffsofta till Idol.

Najs första jobbdag.

Imorgon skall jag visst också jobba.

Fast borta från hemmet.

Jaja, det skall väl gå det också.