Jag hade inte tänkt outa mig ännu.

Men nu vet mina Ungar, min familj och mina allra närmaste vänner och kollegor.

Och eftersom Trean vet och är så jublande, sprittande lycklig och vill berätta för hela världen så är det från och med idag officiellt: i min mage så väntar en yttepytteliten Femma på att växa till sig och komma ut till oss i september om allt vill gå väl. Wiiiiiiiiiiiiiie!!!

Dock, så kommer jag därför nu även att skriva ett av mina säkert allra suraste (eller kanske snarare rakaste) inlägg hittills.

Mycket vis av erfarenhet då jag väntade mina andra Barn, så tänker jag förekomma allas frågor och meddela att HUR mitt Barn har kommit till är en privat sak. Och beroende på tillfälle och humör, så kanske jag tillägger: som ingen annan mer än jag och mina Ungar har att göra med.

För det lustiga är, att nästefter ett grattis - ibland till och med FÖRE - så är den vanligaste kommentaren/frågan: Vem är pappan? Hur har det gått till? Är det Danmark?

Och nej, jag har INGENTING att dölja.

Jag är öppen för det allra mesta om det mesta.

Men jag har faktiskt ingen lust att vara posterflicka för alternativa familjer 365 dagar om året längre.

Det räcker nu.

På ett vis så är det rätt lustigt - och samtidigt väldigt beklämmande - hur det liksom är okej att fråga en ensamstående kvinna hur det har gått till. Ställa de mest intima frågor, utan att ens reflektera över det.

Finns det inga gränser för vad folk ser som naturligt att fråga det första de gör?

Själv så skulle jag aldrig ens komma på tanken att fråga ett heteropar: "Nämen grattis, hur många gånger knullade ni för att få till den där bebisen? Någon speciell ställning? Och var det i vardagsrummet eller köket och herreguuuud hur hann ni med att få till det mitt i familjeliv, jobb och fritidsaktiviteter? Höll ni till i samma rum som vid förra barnverkstan eller bytte ni?"

Ja, ni hör ju själva.

Det är ju egentligen helt absurt.

...och stundtals OERHÖRT lockande att ställa just den motfrågan, bara för att få ge frågeställaren en rejäl tankeställare...

Jag har ingen lust att vara allmängods i varje millimeter av mitt liv längre. Punkt.

Är någon extremt nyfiken och bara MÅSTE få veta hur just mitt femte Barn blivit till (vad nu det har för relevans?!), så varsågod och fråga. Det är defintivt inte mitt bekymmer att det för den personen är så oerhört viktigt att veta själva biologin bakom det hela.

Kanske svarar jag ändå jungfrufödsel?

Eller obefläckad avelse kanske låter skojsigare?

Dock kommer nog den personen få höra mitt standardsvar ändå, precis som de flesta andra: Det är min och min Familjs privatsak.

Mina Barn, min familj och mina allra närmaste vänner vet.

Och de är också de enda som jag tycker är berättigade till att ställa frågan och få ett ärligt svar.

Men det räcker så.

För det räcker även så bra så, med att jag så småningom kommer att bli manglad i Familjerätten och få de mest intima och utlämnande frågor angånde mitt sexliv, relationer och kroppsfunktioner ställda. Som jag måste svara på. För så är det att vara ensamstående i dagens Sverige och själv vilja välja sin Familj och dess tillblivelse.

Och jag vet de i min närhet som fick väldigt nyfikna frågor ställda till sig när jag väntade Fyran och när de svarade: "Det är hennes privatsak, vill du veta så fråga henne själv" så respekterades inte det svaret utan personerna fortsatte att gå på.

Så det är helt oki att länka till det här inlägget som svar på eventuella dumma kommentarer även denna gång.

Eller hänvisa personerna till mig.

Antagligen kommer de att få samma svar som alla andra: att det är min ensak och det har du inte med att göra.

Helt enkelt.

Wiiiiiiiie.

Jaaaa, jag är jublande sprittande pirrlyckligt själaglad för den lilla lilla yttepytteBebisen i min mage.

Och jag önskar så innerligt att allt skall gå vägen...

Men ett enkelt grattis räcker, annars får det vara.