För att fördriva tiden medan kräksjukan försvinner från Huset, så sorterade Trean och jag på små yttepyttekläder idag.

Jag har fortfarande svårt att få in i skallen att det - om allt går väl - i maj kommer att finnas en liten Bebis att klä på de där små yttepyttekläderna.

En liten Fyra.

SOM  jag har längtat.

I så många år.

Men det kom liksom lite annat emellan.

Äggdonationer, hormonknasig kropp, abort, cellförändringar, slyngdiatermi (operation av livmodertappen för att ta bort cellförändringar), knasiga blödningar, ytterligare cellprov, missfall... you name it.

Tänk så mycket jag ändå gått igenom åren 2010 fram tills nu. ..

Och så nu.

Äntligen.

Jag kan inte fatta, men är så lycklig att jag vill skrika högt.

Och snart är jag ju faktiskt halvvägs.

Tiden rusar och jag njuter av varje sekund.

Efter att inom loppet av bara några dagar, blivit kontaktad av två helt oberoende personer som båda hade äggdonationsfrågor, så har jag läst tillbaks lite i min gamla blogg.

Tänk, så häftigt det var att donera. Och jag hoppas och önskar att fler skall våga ta steget!!

Och där finns även en hel hög med längtansinlägg gällande fler barn och... jag kan faktiskt inte fatta att jag är där nu. Att jag ÄNTLIGEN går med en Längtansfyran i magen. 

Jag kan känna hur hen sprallar och buffar där inne i magen. Oftast runt samma tid varje kväll (som nu hihi), annars mer sporadiskt under dagtid. Och det är den mest fantastiska känsla.

Och jag njuter njuter njuter nuet....och längtar så fantastiskt till maj och att få möta den där djupa, allvetande blicken som rymmer hela Universums alla hemligheter, frågor och svar.

Ibland tänker jag att jag skulle bli bättre på att uppdatera bloggen också.

Har den senaste tiden läst igenom min Familjelivsblogg från då jag väntade både Tvåan och Trean och det är så himla skoj att följa sig själv och återuppleva i princip varje dag av graviditeterna.

Kanske känns det fortfarande alldeles för overkligt... att jag verkligen skall få äran att bli Mamma åt ännu en Underbaring. Det är så stort och lyckosvindlande att jag blir gråtfärdig.

Ja just ja.

Jag målade en byrå idag också.

Det var natt när jag vaknade till december.

Eller kanske inte.

Men det kändes som det, då sovtimmarna varit få och utanför fönstret kolsvärta.

Precis lagom till Bolibompastart väcktes jag ur konstiga drömmar.

Då Trean bara ville meddela att hon INTE hade kissat i sängen.

Tänk så lätt det är att missa just det där lilla ordet "inte" när det fortfarande är mer dröm än verklighet.

Så jag kände och kände på lakan och täcke och det tog en stund innan jag förstod att hon sagt just inte.

Pontipiner och Upsy Daisy på Bolibompa, varm choklad och filtar i soffan. Tvåan sover.

Vad Ettan gör, vet jag faktiskt inte.

Gårdagskvällen spenderade han på fritids tillsammans med hela klassen. Film och lek och gotter och sedan övernattning med fina fröken.

Åh så skoj!!

Därav få sovtimmar för liten Mamma.

Alltid beredd ifall ifall.

När jag kom in i köket för att värma choklad så doftade det av fredagens köksbestyr.

Lussebullar (vanliga fast utan russin, strösslade, eller smör och sockerdoppade) och vego-Janson och kålrotslåda i en enda saligt julig blandning.

Lovely.

Fast mitt chokladpulver är slut nu.

Om många timmar öppnar affären.

Ut i gnistrande snö och kylig luft.

Åh de här första dagarna av vinter är underbara.

Igår kom det snö hela dagen och jag skottade så det stod härliga till.

Fyllde släden med ömsom snö, ömsom Busungar.

Och allt tippades ut i dunmjuka högar.

Snöskepp som byggdes större och högre.

Och jag fick hjärtevärmande tankar av förbipasserande kvinna, som efter några ords utbyte, vände sig om och sade, att jag alltid har sån härlig energi och att "man blir alltid så glad av att se dig".

Jag blev så paff - och glatt överraskad - att jag knappt visste vad jag skulle säga.

"Tack" och ett stort leende var allt jag fick ur mig.

Och Tomten har varit här i natt.

Tänk att han kom ihåg i år igen.