Jag älskar att vara en känslomänniska.

Annars vore jag inte jag.

Dock är det inte alltid lätt att hela tiden gå med känslorna utanpå kroppen.

Sådär så att huden krullar sig medan innanmätet knyter sig.

Oro utan egentlig orsak.

Irrationell måhända, men ändå reell.

Men jaja.

Det är sådan jag är.

Och nu får jag en chans att i ett par veckor vända tankarna och säkra upp för många eventualiteter, på de vis jag kan.

Det känns bra.

Om man låtsas tillräckligt hårt

så kanske man kan övertyga sig själv om

att allt är bra?

Byt ut man mot jag.

Att inte kunna lindra mina Barns smärta, är för mig en av de värsta känslorna.

Att hitta något som lindrar åtminstone för stunden, är en av de bästa.

Den suck av lättnad och smärtbefrielse som Tvåan undslapp sig, när han fick en kall, blöt handduk på sin sönderkoppiga rygg fick mig nästan att börja gråta.

För ja.

Han fick vattkoppor till slut.

Jag trodde nästan att han var immun, då han inte blivit smittad tidigare.

Trean fick sina första dagen innan nyårsafton, efter att ha smittats på förskolan runt Lucia.

Och hon fick en elak variant.

Kanske inte så extremt många koppor, men de kom på ställen där man verkligen inte skall behöva få vattkoppor. Och hon grät och skrek av smärta i nästan tre dygn. Sov bara 5-10 minuter i stöten under hela den tiden och hade så ont att hon bara slog på kroppen däremellan.

Jag provade med Alvedon, svala bad/dusch, potatismjöl, salva, Tavegyl, you name it.

Ingenting hjälpte.

Efter tre dygn så blev det bättre, men nu börjar sårskorporna att lossna och då gör det ont igen.

Och som sagt.

I fredags så fick Tvåan sina första prickar.

Halvfebrig men då var huvudvärken det som var värst för honom.

Igår lördag så började det komma alltmer prickar och febern steg, men han hade ändå energi att titta på film och bygga lego.

Han hade dock väldigt ont i öronen.

På kvällen fick han en Tavegyl som han svarade väldigt bra på, men ju senare natten blev och klockan gick mot morgon, så blev det allt värre.

Idag har han legat i soffan hela dagen och i stort sett bara gråtit och haft ont.

Alvedonen har fått ner febern men inte tagit bort smärtan och Tavegylen hjälper föga längre.

Och nu är han prickig.

Väldigt prickig.

Och även han har prickar på ställen där man inte borde få några.

Usch jag känner så med dem, fy tusan så ont de har och har haft.

Och ja, jag vet att vattkoppor inte är någon livshotande sjukdom och att allting kommer att bli bättre inom ett par dagar.

Men i NUET.

Just precis här och nu.

Att behöva se mina Barn ha så ont och inte kunna göra något för att lindra, det är fruktansvärt.

Det gör ont i hela mig och jag önskar att jag kunde ta över deras smärta så de skulle slippa.

Men det kan jag ju inte.

Och det känns förtvivlat och frustrerat och jag lider med dem.

Återstår att se hur det går för Ettan.

Om även han kommer att få vattkoppor och om det blir en snäll eller elak variant.

För övrigt så är Liten i magen väldans lugn där inne.

För lugn.

Men jag försöker tänka att det bara är en tillväxtperiod och att hen snart sätter igång att kicka ordentligt igen.

Hmm.

Kanske skulle kolla upp om det är något bra på tv inatt.

För så värst mycket sömn blir det nog inte.

Och jag känner den hårda konturen av min Litens rygg.

Där, tätt under min maghud.

Så nära men ändå så långt bort.

Den mjuka, konkreta rundningen.

Ett tickande hjärta under mitt.

Inuti mig.

Så förunderligt fantastiskt.

Och jag har skrattat på jobbet idag.

Så där så tårarna rann.

Vi gör det en hel del och det är en av anledningarna till att jag trivs så oerhört bra.

Mina arbetskamrater är bara så bäst.

Och inte bara för skrattet.

Utan även för gråten och omtanken, skojet och allvaret.

En lugn dag har det varit.

Vilket var bra, då jag erkänner mig olydig mot min barnmorska som igår förespråkade annat än att befinna mig på arbetsplatsen...

Jaja.

Det kommer en nästa vecka också, om inget oförutsett inträffar.

Då kanske jag kan vara en duktig flicka istället för en duktig flicka.

Hmmm hur blev det nu egentligen.

Fast det är nog den första flickan som är den duktigaste. Eller i alla fall den snällaste mot mig. Själv. Fast allting är ju relativt. Förstås.

Och Ettan ringde mig på jobbet och frågade om han fick gå till bästa kompisen och leka.

Kompisen som varit bortrest precis hela jullovet och varit väldans saknad.

Självklart! svarade jag och jag kunde nästan se framför mig det där lyckoleendet och rösten lät som att han tog ett stort jubelskutt i luften.

Hihi.

Nu har Liten vaknat och det killas i min mage när hen bökar runt.

Det är den mest fantastiska känsla.

Och bland annat den här, framkallade stora skrattattacker på jobbet.

Haha jag börjar fnissa bara jag tänker på den...

http://www.facebook.com/home.php?#!/photo.php?v=196116210528172

Idag känns allt så mycket.

Så nära.

Och jag läser ord som tar över min kropp och jag kan inte hindra leenden eller gråt utan allas upplevelser och öden blir till mina och jag känner med och känner för och önskar att saker och livet vore annorlunda på så många sätt för så många.

Snällare och mjukare.

Och snart skall jag kolla mitt järnvärde hos barnmorskan.

Hmm. Det ordet. Järnvärde. 

När jag skulle skriva om detsamma i ett annat dokument, så lyckades det mig flera gånger att skriva hjärnvärde istället. Även de gånger jag tänkt korrigera mig själv. Till slut fick jag verkligen sakta sätta ner fingret på j-tangenten och trycka ner, för att komma över den där tröskeln.

Men kanske borde jag kolla även det. Hjärnvärdet. För det snurrar bra mycket av tankar däruppe just nu minsann.

Nu står den i pysselrummet och tronar.

Den sammetslena blå vagnen som dammsugits och gjorts fin.

En dag skall den få silverputs och sedan bäddas när det börjar närma sig riktigt.

Som jag längtar!

Har även klickat hem nya vagnshjul till min vinröda retrovagn.

Skall jag verkligen få bädda ner en pytteliten Bebis däri om bara några månader?!

Det svindlar och lyckopirrar och jag är tokrädd för att det ändå inte skall hända.

Kylskåpet städas också.

Där spår efter sommaren hittas gömt längst ner i ostburken.

Urk och bläk.

Trean virar in sig i filt och mår lite halvkrassligt fortfarande.

Eller också är hon bara trött.

Ettan och Tvåan spelar tvspel.

Jag var också med. Igår. I flera timmar.

Turtlesfajter och jag fick riktigt ont i tummen och vi skrattade så vi skrek.

Kvällen tillbringade Ettan och jag i soffan.

Sagan om de Två Tornen för femtioelfte gången.

Och idag kom han nertravandes kl 10.26

Om bara några dagar börjar vårterminen.

Gäsp.

Jag hade så goda föresatser.

Att börja blogga regelbundet detta året, för att komma in i ett skrivflow igen.

Men det är jullov och tiden är för dyrbar för bokstäver och istället slösar jag med kärlek, energi och tid på mina Underbaringar, huset och Liten i magen. Som sig bör, med andra ord.

Inatt drömde jag om Liten.

Så där tydligt, så jag bara måste klämma och känna på några av de minsta yttepytteplaggen i skåpet.

Åh så jag längtar.

Även min ena retrovagn fanns med i drömmarna (i drömmen fick jag en ny sittdel och åh så glad jag blev!) och kanske skulle jag dra in den i hallen idag och se om jag kan fixa till den. Själva klädseln är så fylld med katthår efter att den stått ute i boden (och kissarna tyckt att den varit jättenajs som sovplats), att jag är rädd att den är  bortom all räddning.

Dock har jag ju min andra retrovagn också, den med mjukt blå liggdel och en sittdel i brunt.

Tänk...om allt går väl så kommer jag att kunna bädda ner en alldeles liten färsk Bebis i den i vår.

Mmmm.

Tanken är så stor att det svindlar.