För bara en liten stund sedan så gick han.

Fönsterkillen.

Som varit här för att snabbmäta fönster för att skriva ihop en offert för fönsterbyte.

När han kom min i vardagsrummet så brann det i öppna spisen och han kommenterade hur varmt och skönt det var.

Och jag berättade att jag installerat den för bara ett år sedan efter att jag fått eldningsförbud... "Eldningsförbud?"

...och då bara rann resten ur mig i en strid ström. Värmepannan som sprack, eldningsförbudet, vattenläckan...

"Ja då kan du ju inte ge upp nu!" sade han.

Och DÄR. 

Där och då så satte han ord på mina egna tankar.

För det är också en orsak till att det inte är helt självklart att bara sälja och flytta: För kan ENVISA jag verkligen ge upp nu, efter att ha klarat av allt det?

Samtidigt som även det är orsaken till att jag har de här flyttankarna: att kanske någon gång slippa behöva kämpa och hantera alla svårigheter som uppstår. Jag menar, det räcker liksom med livet självt utan att även huset skall behöva lägga krokben. 

Nåväl.

Imorgon kommer ytterligare en fönsterkille för att mäta och skriva offert.

Så får jag se vart det bär vägen.

För även om jag kan ta mig råd att fixa ihop pengar till fönsterbyte, så är det fortfarande en tvättstuga som behöver helrenoveras, avloppsrör som sätter skräck i magen, uthustaket som absolut behöver lagas och helst bytas. Och så det där med fasadmålning och så vidare.

Det vore så mycket, mycket enklare att få bo i en liten radhuslägenhet med uteplatser, plätt och balkong och ett nummer att ringa till när spisen går sönder.

Vi kanske förtjänar det enkla livet ett tag?

Men är det riktigt "jag" att leva enkelt?

Hur går det till att leva utan att behöva kämpa eller ha en orosklump i magen för vilken nästa husgrej som kommer att hända?

Och hur det än är, så gillar jag ju att kapa ved, elda, skotta snö och ha mig.

Men tänk så ännu mycket mer energi som kan läggas på mina Barn och mig själv, utan denna ständiga oro.

Så jag håller alla dörrar och möjligheter öppna.

Men Största frågade senast imorse när vi får besked om lägenheten, för han vill flytta.

Attans att det skall vara så svårt för en liten Mamma att fatta ett rätt och riktigt beslut då.

 

Janice

19 november 2014 12:56

Att vara ensamstående med fyra barn är inte att leva det enkla livet! ;)

queenoflight

25 november 2014 20:00

Haha jo just den aspekten är faktiskt "enkelt".
Men det kanske vore najs att få det lite enklare vad gäller de mer praktiska sakerna... :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi kör! Jag måste. Det är min Dröm. Allting löser sig. Bara mina köpare får sitt ja från banken, så kör vi. Tjohooo!!!! ...

Kanske att mitt inlägg från dryga året sedan återigen har blivit aktuellt. Jag vet inte. Men jag har ingen lust att panika fram ett beslut som jag var tvungen till förra vändan. Istället så tänker jag stämma i bäcken och redan nu fundera över a...

Just idag så finns det så mycket jag vill säga. Det har varit en dag full av känslor på alla sätt och vis och jag behöver få skriva av mig och ur mig allt som jag går och tänker på just nu.   Häromdagen så fick jag frågan vad jag skulle göra om...

Inser att jag nog måste börja "tvinga" mig själv att sätta mig ner en liten stund varje kväll, för att få lite snurr på den här bloggen igen.   Tvåan och Trean tycker att det är fantastiskt roligt att bläddra i min förra blogg. Den skrev jag näml...

Här går livet sin gilla gång...fast senaste veckan definitivt på sparlåga. En efter en har vi trillat dit i feber och hosta. Sån där segdragen feber som är tillräckligt hög för att inte orka något men tillräckligt låg för att inte däcka totalt i sä...