Fyran fick feber igår, så idag har vi inte gjort många knop.

Eller, vi har gjort rätt mycket, men i lugnt tempo och i den takt Fyran orkat.

I förmiddags så åkte vi in till minsta grannstaden och köpte ett par begagnade Nike-skor till Ettan.

På tåget dit, så började Fyran plötsligt kaskadkräkas. Över hela sig, hela mig och en stor kräkspöl på golvet. Det var bara att dra av henne tröjan och torka upp med den. Lilla Gumman var alldeles kokhet, så det var nog skönt att inte ha så mycket kläder på sig när hon satt på ryggen sedan. För efter det så verkade hon pigga på sig. I alla fall för en liten stund.

Skorna bytte ägare och sedan gick vi och köpte chaithé och lite annat gott på Johansson's. Mums.

Kollade läget på Fyran och då hon verkade pigg, så tog vi en snabb repa med semi-storhandling inne på Coop medan vi väntade på nästa buss. Som tur är så stannar den precis utanför. Och jag hade dessutom kvar åksjuketabletterna i handväskan (från Västkustresan) så Tvåan slapp bli åksjuk på bussen hem. Annars så klarar han nästan inte ens en tiominutersresa med buss utan att börja hulka.  Effektiv 1,5 timme från vi gick iväg tills vi kom hem igen, måste jag säga.

Regn! kom det till slut. I fem minuter eller så. Och vattentunnan gapar lika tom som innan. Bara en liten skvätt på botten finns där kvar.

Inget mer kräks under dagen - jag tror att tågkaskaden kom sig av en febertopp - men väl famngos mest hela tiden och sovstunder från och till.

Runt 18-tiden så var det som att hon vaknade till ordentligt. Fortfarande feberhet, men hon började vilja gå runt - fast hålla handen, för det var fortfarande alldeles för febervingligt. Vi gick ut på tomten för att lukta på regnet som kommit och gått och där ville Fyran direkt gå fram till cykeln och klappa på cykelkärran. In en sväng igen och i hallen så satte hon direkt kurs mot min röda cykelhjälm. Hon drog med mig till den och gav den till mig. Sen tog hon mig i handen och gick till ytterdörren. Jag öppnade den och följde henne. Då gick hon direkt till cykelkärran och klättrade upp i den. Sen pekade hon uppfordrande på min hjälm och blev så nöjd när jag satte den på mig.

Hmm jag tror att någon var sugen på en cykeltur?

Det slutade med att vi drog iväg hela familjen. Dock behövs det fyllas på luft i cykelkärran, så vi tog bara en kort runda...och på tillbakavägen så bara "råkade" vi slinka in på Candystore. Vi hade nämligen provat att göra slush hemma enligt den här instruktionen (och den kan nog bli bra till slut, med lite förfinad teknik och frystider) och då frågade jag Ungarna om de ville köpa riktig slush. Vad tror ni att de svarade?

Dock var det en envis geting som hängde efter Ettan, tills han slutligen tappade sin slush i asfalten. För att inte tala om att han fyllde ena foppatoffeln i samma veva. Sicken otur. Så jag gick in för att köpa en ny.

"Va, skall du köpa en till allaredan?" frågade mannen bakom disken. Då förklarade jag läget... och då blev Ettan bjuden på en ny. TACK!!

Väl hemma så visade Ettan lite fotpositioner han lärt sig på boxningslägret han fick vara med på häromdagen. Så nu har jag TRE boxningsgalna Ungar här hemma haha.

Måste kolla upp om det finns någon familjeträning eller så, för både Tvåan och Trean vill så gärna.

Myspysig dag och kväll med mycket skratt och kramar och varma ord och lek och bus.

Ettan har visat boxning, Tvåan och Trean har beundrat och övat. Han har rättat till och berömt och kramat och de säger hur mycket de älskar varann och aaaaaaaaaaaaaaaah - förstår ni hur tokkär jag är i mina fantastiska Kids?

Lycklig.

Åh.

Det blev en sån här magisk måndag. En sådan som jag kan leva länge på och minnas med njutning.

En förmiddag fylld med hemmafixande ( typ tvätt, disk, sopsortering, trädgårdsvattning, plock och stök), en kompis till Tvåan som plingade på dörren och ville leka. Pannkaka till lunch och när Fyran hade slocknat så fick jag både ordnat med internetbanken och sedan sorterat och vikt och inlagt all tvätt - både vardagstvätten och den som kommit i efterskott från Västkustresan. Så skönt att ha det klart!

Ettan vaknade sent efter en väldigt ledsen natt då Minecraftkontot bara fick fnatt och inte fungerade längre. Men efter lite tips av en härlig kompis till min lillebror och mycket handlingskraftiga och modiga försök på eget bevåg, så lyckades min Ettan fixa det. Wow! Jag är så himla stolt över min älskade Ettan!!! ...och som jag sade till honom, att när han väl har löst problemet, så kommer han ju att ha lärt sig en hel del på köpet också. Jag är alldeles imponerad dessutom av hur mycket han kan och att han vågar testa och trixa även med sånt han - ännu - inte kan och till slut så går det.

När Fyran vaknade ett par solvarmtrötta timmar senare, så gick vi och handlade. Två gånger. För eftermiddagen blev alldeles för tryckande svettig, så fika behövdes så vi kunde packa ihop oss och cykla iväg till badsjön. Strålande sol, mycket folk och glasskiosken öppen. Såg en kompis från Öppna Förskolan på en filt och knappt hade vi hunnit säga hej där i vattnet, så var vi spontaninbjudna på treårskalas i deras trädgård lite senare på eftermiddagen/kvällen. Så himla skoj och jag blev alldeles varm i hjärtat.

Bad och plask och plötsligt kom det ett helt boxningsläger för att träningssimma ikapp mot en pinne lite längre ut i sjön. Haha när de alla sedan satt på kanten av bryggan, så sjönk bryggan ner så pass att de liksom satt i vattnet. Fniss, det såg för roligt ut. Fick även chans att prata lite med tränaren, som även är pappa till en av Ettans klasskompisar, om att Ettan är småsugen på att börja träna boxning.  Ettan har ju fastnat för Rockyfilmerna. Jaja, han vet ju att det inte är så i verkligheten, men han har ändå blivit sporrad till att börja träna. Både för träningens skull, men även för att tävla så småningom. Och den där tränaren är så himla bra. Han såg sig omkring och frågade om Ettan var med till badet, för då kunde han få hoppa in i boxningslägret nu på en gång. Annars kommer det att starta en grupp strax innan skolstart och så kunde Ettan få träna ihop med klasskompisen/hans son också.

Hem och duscha av oss sjövattnet och sen travade vi iväg till kalaset.

I "presentskåpet" där hemma så hade vi hittat ett Nalle Puh-memory och det fick Tvåan slå in.

Hihi jag tror att födelsedagsbarnet blev glad, för hon började spela det med detsamma.

Och det var ett sånt där opretentiöst kalas. Alla hjälptes åt att flytta ut bord, duka fram, skära fruktsallad, ungarna busade och lekte. Och Fyran och jag travade iväg till deras hallonhäck för att plocka hallon till tårtan. Och vilken tårta sen. Helt vegan och så himla superdupergod! 

Underbara hängmattor har de också som det lektes i och så har de en katt som Fyran blev alldeles kär i och sprang efter. För sprang gjorde hon hela tiden. Eller nåja, GICK gjorde hon väl snarare, men det var verkligen hela tiden. Hon valde att gå före att krypa idag, och det trots ojämna markytor på både strand, i vattnet och i trädgården. Så helhäftigt att få följa hennes utveckling, för den går snabbt nu.

Lite då och då droppade det in fler gäster. Nån granne med barn här och andra vänner där. Och en sån skön samling människor sedan då. Jag trivdes som fisken i vattnet...mmm fler sådana kvällar och tiden gick som vanligt alldeles för fort när en har kul.

...för snart nog var klockan nästan åtta och det var dags att tänka på både middag och nattning och tjofaderuttan haha...

Tog den lata - men goda - middagsvägen och körde på pommes och minivegokorvar. Mums.

Och egentligen hade jag väl tänkt att bara läsa en lite Pixibok vid nattning, men det blev visst ett kapitel i Fantastifararenboken också. Haha. Så busigt.

Och sedan hann jag inte mer än ner till köket, innan Fyran slocknade vid bröstet.

Wow vilken härlig start på veckan vi fick!

...och jag försöker ju verkligen leva i Nuet och jag är så fantastiskt lycklig över min Familj, min släkt, mina vänner, mitt liv och allt som jag får känna och vara med om. Det är liksom en grundkänsla hos mig. Vad som än händer, så är jag liksom i grunden lycklig.

Men vissa gånger så kommer de där absolut häftiga ögonblicken av total lycka som liksom bara ramlar över mig. Den sköljer över mig som en våg, samtidigt som den tränger fram inifrån och ut. Från den innersta punkten i magen och hjärtat och hur det strålar ut i hela kroppen tills jag blir alldeles spagettig i hela kroppen av ren och skär total lycka. Så där svindlande pirrigt. Över mina Barn och det liv vi har tillsammans. 

Och idag vill jag bara ropa till hela världen att : Aaah jag är så himla tokkär i mina Underbaringar!!!

i några månaders tid så har Fyran gått och gått och gått....med sina små händer i ett starkt och fast grepp om mina fingrar. Varje gång jag försökt lirka loss mig, så har hon satt sig ner och vägrat försöka själv. Så hon har gått och jag har följt med haha.

Men så idag hände det: då reste hon sig helt plötsligt själv. Från mitt på golvet i köket så bara stod hon upp helt plötsligt. Stadigt. Och så gick hon två steg.

Satte sig på knä. Och reste sig igen. 

Och två steg blev till fyra och inte mer än en halvtimme senare så gick hon över halva köket.

Ivrigt påhejad av den bästa hejarklack man kan ha.

Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på hur hennes Storasyskon tjoade och applåderade och skrattade och var så himla stolta. Vi blev nog alla alldeles tagna av hur hon bara travade iväg. Så där lyckligt förvånade så man knappt hittar orden. 

Men jag håller med det som Trean sade: "Allvar, jag blir fett stolt!!"

Fyran var lika stolt hon. För varje gång hon travade iväg och fick applåder så skrattade hon med hela kroppen och tjöt av lycka. Älskade Unge.

Och så klart så firade vi med tårta. Två stycken till och med. Mums.

Två filmer fick jag till, en från alldeles i början och en lite senare. Så fantastiskt roligt att ha kvar.

Det är verkligen något helt magiskt att få uppleva sitt Barns allra första steg och när de börjar gå. Och det spelar ingen roll om det är första barnet eller det femtioelfte - det är lika fantastiskt varje gång.

Men att få uppleva det tillsammans med tre så oerhört stolta Storasyskon, det är så stort att mitt hjärta bara vill explodera. 

Heja heja heja min underbara Fyran som kan gå och hennes alldeles fantastiska Storasyskon som är de allra bästa storasyskon man kan ha. *lycka*

...men det har varit så mycket.

Finlandsresa med hela familjen där vi återupplevde alla barndomens platser och träffade släktingar. Sandgrop och smultronställen och bad i skärgården. Galet underbart!

Återvände hem och möttes av den outsägligt sorgliga nyheten att min allra första barndomsbästis och vän hade somnat in. Hon är den människa jag känt allra längst, om jag räknar bort min släkt och familj. Och nu finns hon inte. Och trots att tårarna rinner bara jag tänker på det, så kan jag ändå inte förstå. Det går bara inte. Fuck cancer!

En Grebbestadsresa har vi också hunnit med, där vi njöt några dagar av salta bad, bergsklättring och båtturer. För att inte tala om Grebbestadsglassen, som min Ettan fastnade för. Den består av ett stort våffelrån, fyllt med tre kulor (i megastorlek) glass, mjukglass på det och så valfritt strössel och topping. Två sådana klämde han i sig (dock inte vid samma tillfälle haha). Tvåan provade en han också och åt lite mer än halva. Jisses alltså, jag fattar inte hur de orkade?!

Underbara dagar och med en tacksamhet större än jag kan uttrycka eller återgälda.

Hemresan i onsdags tog åtta timmar med tåg + tåg + buss och klockan ett på natten var vi så hemma. Gu' så skönt det var att kunna lämna kvar all packning i stugan och bara resa med Underbaringar, handväska och en kasse med proviant (läs: godis, vattenflaskor och en stor burk aioli från fiskaffären - världens godaste!!).

Snark snark så slocknade Ungarna i sina sängar, medan jag hade svårare att komma till ro. Först vid tretiden tror jag att jag somnade...och sen var det dags att sparka igång dagen vid 06. Haha. Och min Tvåan hade nog varit efterlängtad, för bara några timmar senare så knackade det på dörren och där stod en av kompisarna och ville leka. Mys!

Och nu är vi hemma för att njuta resten av sommarlovet som helt plötsligt känns som att det bara runnit iväg... Om bara några veckor så är det dags för inskolning på förskolan för Fyran. Hjälp!!!

(att det innebär att jag även skall börja jobba snart, tänker jag inte ens nämna ännu...)

Gårdagen bjöd som sagt på kompislek hela dagen lång. Inga måsten. Ingen tvätt. Ingenting. Bara vara.

Idag har jag och de tre Minsta varit på resande fot ända till sen eftermiddag. Vi började med en busstur till grannbyn för att hämta ut ett paket. En månads väntan var över och ÄNTLIGEN kunde jag få sätta på mig ett par helt fantastiska regnbågsskor. Ebay, säger jag bara.

Sen tog vi bussen tillbaks men fortsatte hela vägen till stora staden. Eller nästan hela vägen. Vi hoppade av alldeles innan och gjorde det stora köpcentrat osäkert haha.

In på SIBA för att lämna in ipadladdaren som givit upp. För att ha något att ladda ipaden med under tiden vi väntar på att originalet skall bli klart, så rekommenderade säljaren mig att köpa en annan, billigare variant. Den skulle visst gå att använda till min mobil också. Jo, tjena. Den får jag allt ta och lämna tillbaks. Och Ungarna lär vara utan ipad i ett par veckor ändå. Suck. Jag som tyckte att det var så smidigt.

Storhandling på ica MAXI. 

Där jag även hittade ett set med skålar och cup-mått i regnbågens alla färger. På rea dessutom. Då behövde jag inte ens tänka två gånger haha.

Ja jisses. Det blev verkligen storhandling. Tur att jag var förutseende nog att ta med mig vagnen, för den var alldeles fullproppad både på bredden och på höjden. Det är typ det enda jag använder vagnen till nu för tiden, för Fyran åker enbart på ryggen. Hon vill inte sitta i vagnen ens en minut och jag förstår henne. Det måste ju vara mycket mysigare att få sitta nära, nära och gunga runt på någons rygg/mage med hudkontakt hela tiden. För att inte tala om alla tillfällen till att pussa Mamma på ryggen...eller dra i håret *fniss*

En stor eloge till busschauffören på hemvägen dessutom, som lyckades tråckla in både min vagn, en annan sittvagn och en tvillingvagn (fast den fick i och för sig fällas ihop och läggas i bagaget) utan att förlora leendet på läpparna.

Innan vi drog iväg på dagens äventyr så hann jag även med både telefonsamtal och mail och att fylla i en del måste-papper. Pust! 

Nu har vi inga fler planer eller "måsten".

Helgen ligger öppen.

Gräsmattan kanske borde klippas, men det tar jag lite då och då med Fyran på ryggen.