Alla inlägg under mars 2013

Av queenoflight - 25 mars 2013 20:30

I helgen så tog vi en skärmfri dag.

Nästan hela dagen i alla fall.

Fram emot kvällen så knäppte vi igång tv:n och tittade på Bolibompa, men annars var det teknikfritt.

Inga dataspel eller tvspel eller mobilspel eller iPad eller någonting sådant.

Så skönt.

Och Ungarna lekte och lekte och lekte.

Barnloppis i grannbyn på förmiddagen. Sedan kom en kompis till Ettan över och de två och Tvåan lekte med Beyblades precis hela eftermiddagen.

På kvällen när jag som vanligt stoppade om mina Underbaringar och sade "nattinatt! Jag älskar Dig. Tack för en härlig dag!"

Då svarade Tvåan: "Tack för en asa-asa-bäst dag!!" och så gav han mig en riktigt hård glädjekram.

Och jag bad honom berätta mer och då sade han att det var för att Ettan hade lekt med honom så mycket och att de hade haft så roligt.

Jag berättade lite senare för Ettan vad Tvåan hade sagt och Ettan strålade av glädje och utbrast: "Då skall jag göra det mycket mera!!"


Och det första Ettan gjorde sedan när de vaknade dagen därpå, det var att gå fram till Tvåan där han satt i soffan och ge honom en stor godmorgonkram. Gullungar!!!

Aaaah mitt Mammahjärta smälter verkligen när de visar all kärlek de har för varann.


Dock blev det inte så mycket lek för Ettan på söndagen.

Tvåan hade kompiskalas och sedan tittade Ettans kompis över igen, men Ettan halvlåg mest i soffan och sade att han var trött.

Inte ens datorn eller iPadspel lockade, trots att vi hade plockat fram allt sånt igen.

Nåväl, resten av gänget lekte hela eftermiddagen och sedan var det dags att fixa middag.

Ettan slumrade till i soffan - mycket ovanligt! Och när han vaknade sade han att han hade så ont i nacken. Och kraftig huvudvärk. Febertermometern åkte fram och mycket riktigt - över 38 grader trots Panodil.

I tre timmar bara låg han i soffan och när klockan var åtta gick han direkt och lade sig och drog täcket över huvudet.

Mammas stora lilla Sjukling.

Brännhet, vitblek och ynklig.

(behöver jag säga att jag googlade "huvudvärk feber ont i nacken" och fick upp otaliga 1177-länkar, som alla beskrev symptom för "hjärnhinneinflammation"? ......och gissa hur många gånger jag kollade min Prins innan jag själv slocknade för natten?)


Imorse var dock febern som bortblåst, men Ettan fick en hemmadag med mig för säkerhets skull, medan Syskonen busade järnet på förskolan. Jag lämnade dem först och inte förrän när jag kom hem så kollade jag av febern. Ville nämligen inte riskera akutlämningar på förskolan om vi skulle behöva hasta iväg till vårdcentralen/akuten ifall att Ettan fortfarande var dålig.

I alla fall.

Hemmadag blev en Tillbaka till framtiden-maratondag.

Soffmys och mormorsrutevirkning.

(Jag kan berätta, att man hinner med rätt många mormorsrutor under tre filmer på raken. Även om man som jag inte har virkat sedan mellanstadieåren.)

Ettan var väl inte så intresserad av filmerna den första kvarten, men sen blev han alldeles fast och helt plötsligt så hade hela dagen gått.

Så mysigt att umgås bara han och jag, även om vi inte gjorde så mycket mer än att titta på film och bara vara.


Nu på kvällen stoppade jag om mina Älsklingar som vanligt.

Ettan lägger sig för de mesta efter att de andra två har börjat snarka och när jag stoppade om honom så ville han att jag skulle läsa för honom. Åh så mysigt. Oftast så vill han läsa själv, så det var ett tag sedan jag läste högt för honom.

Han valde en gammal bok som han tyckte om när han var mindre och jag läste och vi skrattade och han slog armarna om mig och pussade mig och aaaaah min Ettan är en så himla gosig kille så jag blir alldeles tårögd.


Aaah jag är så himla tokkär i mina Underbaringar!!!

Tänk att jag har fått så fantastiskt fina Ungar.

TACK för att ni valde mig till Er Mamma.

Jag är för alltid ödmjukt tacksam och känner mig så otroligt privilegierad.

Mamma älskar Er så fantastiskt mycket.

Och ännu mer och mer för varje sekund.

Mamma älskar Er.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.


Av queenoflight - 21 mars 2013 09:30

Dammsuger.

Tänker.

Fattar beslut.

Och nu tänker jag försöka formulera dem.

Tankarna och beslutet.


Och innan någon säger något, så NEJ det är icke enbart gravidhormoner som talar nu.

För de här tankarna har jag haft i säkert över ett år nu. Kanske till och med två. Men jag har förträngt och blockerat och försökt hålla skenet uppe.

Men det hänger även ihop med graviditeten. Inte så mycket för hormonernas skull. Utan vetskapen om att jag snart har fyra härliga Ungar att ta ansvar för.

Och därför så känner jag nu att det är nog med den här boendesituationen.

Jag känner så himla starkt att det här antagligen blir vår sista sommar i Huset.

Jag älskar mitt Hus och jag kommer att gråta bittra tårar.

Men det känns inte värt det längre.


För jag är trött på att vareviga sekund känna den där malande oroskänslan i maggropen.

Vare sig den är irrationell eller verklig.

Det känns inte värt att varje månad, varje vecka, varje dag oroa mig över ekonomin och hur jag skall ha råd att betala vinterns värmeräkningar. Eller ha råd att måla om fasaden. Eller snickra nya uthusdörrar. Eller byta tak på uthuset. Eller renovera lilltoan/tvättstugan/pannrummet. Eller göra iordning alla fönster som snart ruttnar bort. Eller eller eller.

Det är för många eller.

Och jag fixar inte det. Vare sig tidsmässigt, energimässigt eller ekonomiskt.

Visst, jag skulle säkert kunna be om (ekonomisk) hjälp och få den också, om det skulle hända något större.

Men grejen är den.

Att jag är vuxen med snart FYRA Barn att ansvara för och jag vill ha ett boende där jag klarar mig och min familj själv. Även om tvättmaskinen skulle gå sönder eller avloppet spricka. Punkt.

Jag har inga fler ekonomiska reserver.

De gick åt när pannan sprack och jag fick dra in fjärrvärme, när vattenläckan skedde och försäkringsbolaget inte kunde hjälpa mig ett dugg och nu senast i och med renoveringen av Ungarnas två sovrum där arbetskostnaden blev oerhört mycket större än vad jag hade trott och räknat med. För tusan, jag har inte ens möjlighet att dra in elen i rummen ännu. Bläk.

Det är heller inte värt att varje dag oroa mig för hur det skall gå om något mer större går sönder. Då kommer jag ju inte att gå jämnt upp vid en försäljning heller. Om Huset ens går att sälja.

Jag kan inte dra ut på det hela längre.

Det är faktiskt verkligen nog.


Jag är snart Mamma till FYRA stycken Underbaringar.

Jag vill ha ett "enkelt" liv utan för mycket praktiskt att tänka på vad gäller boendet.

Jag vill kunna fokusera på mina Barn och ge dem all min tankeenergi, utan att behöva känna att det ligger och maler oroskänslor i bakgrunden jämt och ständigt.

Jag vill veta vad jag har för utgifter varje månad och slippa ha ångest varje gång jag går till brevlådan och hämtar posten, eftersom jag inte vet vilka räkningar som kommer att ligga där.

Jag vill ha lugn och ro och ett enklare boende.

Det är dags för det nu.


Så, jag har nog fattat mitt beslut.

Och det känns faktiskt rätt bra i magen.


Min Ettan har förut sagt att han vägrar att flytta.

Men vid närmare frågor, så menar han att han inte vill flytta för långt.

Kruxet är väl att det inte kommer bli en lätt match att hitta nytt boende, som är lagom stort och inte alltför långt härifrån.

För att ge upp en toppenförskola, en bra skola och mitt fasta jobb känns inte speciellt aktuellt (om det inte gäller Göteborg förstås haha... men där är det x antal år i kö för en hyresrätt och jag har inte råd att köpa en lägenhet och jobb där har jag ju inte heller).

Tyvärr är de flesta lägenheter här tvåor. Och det blir lite väl litet.

Några treor finns och det skulle ju funka.

Men ändå.

De växer inte på träd.

Så det är väl där svårigheten ligger.

Var skall vi bo?

Ja, förutom svårigheten att sälja ett hus med eldningsförbud och stora renoveringsbehov och inte gå alltför mycket med förlust... energideklaration och radonmätning och allt sånt också som nu måste göras innan man säljer också. Gaah jag blir alldeles matt.


Men det måste gå.

För jag har bestämt mig.

Älskade Hus.

Tack för den här tiden.

Men jag varken orkar eller vill mer, för det är inte värt det längre.

Och det känns skönt att ha kommit till den insikten.


Och jag undanber mig kommentarer såsom "Åååh vad synd, skall du inte försöka ändå" eller "åååh så tråkigt" med en underton om att jag ger upp för lätt eller "ååååh så trist" av ren empati, men jag vill inte ha någon empati. Om ni vill ge något, så vill jag ha stöd i mitt beslut.


Av queenoflight - 18 mars 2013 22:13

Idag.

Kvinna i mogen ålder: "Vilken fin mage du har. Alldeles lagom för tiden!"
Tänk så najs att inte bara höra: "wow vad STOOOR du är!"


v 33+0 idag.

48 dagar kvar. Plus minus ett par veckor.

Hormonranden ovanför naveln blir allt tydligare, även om den fortfarande är svag.

Men jag ser att den finns där.


Njuter nuet.

Längtar maj.

Wiiiiiiiiiiiie och pirr.


Och jag tänker att det kanske börjar bli dags att planera lite mer av de praktiska bitarna inför förlossningen.

Hur jag skall ta mig in och vem som har möjlighet och lust att busa med mina Underbaringar under tiden och lite sånt.

Drar det igång en vardag under kontorstid så är det ju inga problem.

Då kan jag föda medan de är på förskola/skola.

Men om det drar igång mitt i natten.

Eller på en helg.

Eller om det blir långdraget eller komplikationer eller snitt så Liten och jag blir kvar på bb.

Ja.

Det enda man vet, är ju att man ingenting vet.

Förrän verkligheten kickar in och då får man hantera det då.

Men kanske vore det skönt att i alla fall ha hunnit tänka några varv även i de banorna och i alla fall ha planerat det som planeras kan.

Jag som bara har hunnit tänka att mitt största krux blir att bestämma när det börjar bli dags att ringa min doula så hon hinner hit i tid.

Stor nytta liksom, om jag ändå inte har någon lösning på vem som skall busa med mina Älsklingar.

Jaja.

Hemförlossning är ju ett (lockande och spännande) alternativ.


Hmm.

Blir till att klura lite på det här.

För jag är inte en sådan som förutsätter.

Och jag har inte frågat någon ännu heller.



Av queenoflight - 18 mars 2013 22:00

Känner mig förkyld. Eller allergisk.

Täppt i näsan, tung i skallen, svid i ögonen, feberkänsla.


Och jag är värdelös på att bo i hus just nu.

Ser bara det skruttiga.

Och har panik över att jag inte har råd att slutföra saker jag påbörjar.


Dessutom känner jag fuktlukt lite överallt lite då och då.

Inbillar mig att det är värst i mitt sovrum och att det är därför jag helt plötsligt börjat må så konstigt.

Och ikväll kände jag en distinkt brandlukt från uppifrån vindsluckan.

Eller kanske kom den från lampan som hänger strax jämte.


Ja, ni hör ju.

En lägenhet skulle inte sitta fel.


Fast man måste väl miljöcertifiera huset innan försäljning.

Och radonmäta.

Och jag skulle absolut icke bli förvånad om även det slog i taket.

För gissa vad som hände i den lägenhet vi bodde i alldeles innan huset?

Jo, den var den enda lägenheten i hela huset som hade förhöjda värden när radonmätningen gjordes.

Just den lägenheten.

Och bara den.

Vad är oddsen för det liksom.


Jaja.

Nu skall jag gå och lägga mig.

Om jag nu vågar sova när sovrummet stinker fukt och väggarna säkert dryper av mögel bakom de övermålade tapeterna (säkert användes det miljö-och-människofarlig giftfärg också) och strax utanför hägrar vindsluckan med den där otäcka, stickiga brandlukten.

Haha.

Jag kan ju inte annat än skratta åt eländet. Egentligen.


Fast min mor kunde inte se att det brann från taket på mitt hus i alla fall.

Alltid nåt.



Av queenoflight - 12 mars 2013 10:48

Du är i vecka 33.
Du har gått 32 fulla veckor och 1 full dag (v32+1).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i 9:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Sön 5 maj 2013
Du har 54 dagar kvar till beräknad förlossning.
 
Åttonde månaden.
Jisses och wiiiiiiie och jubel och stoppa tiden och längt längt längt!!!
 
Om jag räknar med Tvåans ankomsttid, så är det allt från 42 dagar till som längst 68 dagar kvar. Om det är så att man får "gå över tiden" två veckor. Jag vet faktiskt inte vad det är som gäller för det här länet.
Och 42 dagar är ju verkligen ingenting.
Inte 68 heller.
Och jag njuter och längtar så det pirrar i hela kroppen.
 
Nu är i alla fall det stora projektet i princip klart.
Jag behöver hitta en bra elektriker så de nyrenoverade rummen kan få lyse och uttag igen, för den jag hade i åtanke har lagt det på hyllan sedan sist. Annars så är det färdigpanelat sedan länge och förra veckan målade jag de sista strykningarna i det största rummet.
Ettans rum blev klart helgen innan och det blev så himla bra.
 
Så, nu när jag "bara" går hemma med graviditetspenning så behöver jag inte känna stress över målning eller renovering.
Istället så kan jag koncentrera mig på att bara vara och pyssla om Underbaringar och hem.
Och tvätta små yttepyttebebiskläder förstås.
 

Av queenoflight - 12 mars 2013 08:30

Hipp hipp HURRA till min älskade Tvåan idag!!

Helt fantastiskt vad tiden går fort.

För SEX år sedan ikväll, så ville han titta ut och nu räknar vi redan de sista månaderna på förskolan till förskoleklasstarten i höst.

Wiiiiiiiiiiiiiiiiie GRATTIS GRATTIS GRATTIS i massor, min Underbaring!!!


Dagen han blev till var solstrålig och sommarvarm och Ettan och jag hade förlustat oss på Tivoli i Köpenhamn ända tills Ettan tokslocknade i vagnen.

Han sov under hela proceduren på VitaNova-kliniken men när det var fem minuter kvar av vilostunden efteråt, så vaknade han, klättrade upp till mig på sängen och så låg han där och ammade medan jag höll om honom med ena armen och vilade min andra hand på magen.

Och det var vi tre redan där och då.

Även fast jag inte visste om det verkligen skulle lyckas. Aldrig hade jag vågat hoppas på att det skulle fungera redan på första försöket.

Men jisses, det var nervpirrande veckor innan jag fick se det där efterlängtade plusset på testet.

Tänk va.

Han hade bråttom in i magen och sedan bråttom ut - tolv dagar innan beräknad födelsedag.

Älskade Unge.

TACK för att Du finns.


Mamma älskar Dig.

Mer än hela universum och ännu mer och mer för varje sekund.

Mamma älskar Dig.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

Skapa flashcards