Nu blir det snurrigt.

I snart två veckor så har jag levt i limboland.

Ältat och ältat och bollat tankar och känslor och beroende på vem jag har pratat med så har ett visst beslut känts mest rätt.

Idag så fattade jag ett icke-beslut.

Vilket innebar att jag missade erbjudandet om att få hyra en Femma i närmaste Staden.

En Femma som är som ett radhus med instaketad uteplats på framsidan, altan under tak på baksidan plus en gräsplätt som vetter mot en lekpark och skogsparti. Med promenadavstånd till ett stort utebad och typ trehundra meter till skola, simhall och ishall.

Fyra sovrum, kök, vardagsrum, badrum med badkar, toalett med torkskåp och plats för tvättmaskin.

Tvättstugan alldeles mitt emot vår ytterdörr.

Hörnlägenhet och i den sista längan av hus i området, så inga grannar mer än på en sida.

Hmm är det någon som redan tycker att jag är knäpp som inte tackade ja med jubel och konfetti??

Vi hade fått allt totalrenoverat: tapeter och måleri i varje rum, nytt kakel i köket (för resten var redan fixat), nytt parkettgolv i vardagsrummet. Allt för ingen hyreshöjning eftersom den tidigare boende hade levt med en hyresreducering på 280 kr under alla år, mot att det inte renoverades.

Så allt det och med bostadsbidrag så hade jag haft en boendekostnad på typ 4500 kr i månaden. Enda tillkommande är hushållsel.

I princip granne med en (snart kanske två) av mina kollegor så vi hade kunnat samåka till och från jobbet.

Och vi skulle bo i en lagomlitenstor stad, med simhall, ishall, badsjö, torg, cafeer, stadsbibliotek, aktiviteter, affärer, ja allt... det har jag också längtat efter!

Jag har varit redo att flytta sedan Fyran låg i magen (2012/2013) och fick panik efter att ha haft både vattenläcka och eldningsförbud och då anmälde jag mig som sökande till flera bostadsbolag.

Nu har det gått nästan två år och plötsligt så får jag tips om lägenheter som jag kan söka OCH erbjudande om att kanske få dem.

Shit!

Men det kom så plötsligt.

Hejhopp så var den där drömmen vi diskuterat på jobbet på väg att bli sann.

Och då poppade alla grejer med huset upp.

Ni vet, allt det där lite halvskruttiga som en lever med till vardags och inte ser för att en är hemmablind... allt det blev plötsligt väldigt tydligt och jag insåg att jag måste göra något åt saker och ting. Antingen för att kunna bo kvar men även för att kunna sälja.

Så på ett vis så var det väl bra, för det blev en liten ögonöppnare för de behov som jag visserligen sett men som jag ändå skjutit undan. För egentligen så har jag ju inte råd. Men jag har heller inte råd att inte göra något åt dem.

Jag har haft fyra stycken olika fönsterkillar (ja, de var visst killar hela bunten) här för att räkna och mäta fönster och skriva offerter på fönsterbyte.

En av dem (som jag känner sedan barnsben) sade: "Det är ju ett riktigt Villavillekulla" och "Huset är ju Du".

Och genast så sticker det till i hjärtat och alla de där underbara argumenten som talar FÖR en flytt, flyger all världens kos.

För det är ju så: Huset är ju jag och min familj. Kanske mest jag. För Ungarna kommer inte att sakna det. Säger de just nu i alla fall.

Jag minns dagen jag gick på visning, klev över tröskeln och totalt översköljdes av känslan: "Det här är MITT Hus!"

Och ja, det är ju verkligen mitt hus.

Känslan av hemma.

Kanske kan bero på att det är så himla likt det hus jag bodde i tills jag var sju år och som sedan brann upp.

Men ändå.

Det kändes rakt i magen och hjärtat.

Och vi har så mycket historia tillsammans.

På de här åtta åren så har vi hunnit med att värmepannan spruckit, så jag har fått dra in fjärrvärme och dra om rör för det (2009).

Augusti 2012 så fick jag vattenläcka och fick lov att gräva nya rör runt huset och dra om vattenrören inomhus.

Tio dagar senare så fick jag eldningsförbud då ventilationen mynnar ut i skorstenspipan... hmm inte så bra. TACK och lov för att det är lag på att göra brandskyddskontroller - jag betalar gladeligen den summan för att få veta om mitt hus är säkert eller inte!! Men i alla fall. Det ledde till att jag fick renovera skorstenen och byta kamin.

Allt detta utan att kunna ta ytterligare lån, för det är inte så lätt att få godkänt när en har fyra Ungar på heltid och jobbar deltid... Men mina sparpengar kom väl till pass.

Men nu är de i princip slut.

Jag har så jag kan byta fönster - om jag väljer det billigaste alternativet... men det skär i hjärtat att sätta in PVC-fönster i en snart Hundraåring.

Men i alla fall.

Byta fönster lär jag göra oavsett. Och säljer jag så kommer jag att få igen den summan flera gånger om. I alla fall det dubbla.

Men det är just det.

Jag kan klara kriser och akuta händelser, om jag bara får pysa ur mig lite här och rensa luften hos vänner och familj. MEN snart så klarar jag inte det akuta ekonomiskt längre. Och har jag inte pengarna så GÅR det liksom inte, hur mycket jag själv än kan kämpa mentalt.

Och ofta tänker jag att det vore så himla skönt att få bo bekvämt och "enkelt" och slippa ha en orosklump i magen mest hela tiden.

För de senaste fem åren (sedan värmepannan) så har den funnits där från och till.. och efter vattenläckan så har den varit där nästan konstant. Det är två år med ont i magen av oro. Varendaste dag. 

Och jag tänker så här.

Även om jag byter fönster, så vad kommer hända härnäst?

Visst, jag kan spara till de renoveringar som jag kan planera för och se i framtiden.

Men de där akuta grejerna då?

I en hyresrätt så behöver jag bara lyfta luren så kommer någon och fixar det.

Vare sig det rör sig om ett trasigt kylskåp eller fuktskada i badrummet.

Det var en lättnad att höra att tvättstugan/pannrummet/lilltoan inte är i akut behov av renovering. Mer än ur en estetisk aspekt haha. Jag ororar mig för fuktskador och det är nästan standard att det är runt avloppet och så, så det får jag väl räkna med. Men den kan vara så där, trots att våtrumsmattan är sprucken, för vi duschar inte där. Så den kan anstå i tre-fem år och jag hinner spara ihop pengar.

Pust!

Och Ungarna vill flytta.

Det var superjobbigt att berätta för Ettan nu ikväll att det inte blir någon flytt.

Han har frågat varenda dag sedan jag var och tittade på lägenheten om vi har fått den.

Han längtar efter att ha fiber indraget, men även efter miljöombyte och ny skola och ny klass.

Tvåan och Trean längtar efter att få nära till simhallen. Och att ha en balkong.

Jag längtar efter lugn och ro.

Att kunna få lägga all energi på mina Barn och på mig själv och inte på att oroa mig för vad som skall hända härnäst.

Ibland tycker jag att jag förtjänar att få glida lite och inte bara behöva kämpa.

Å andra sidan så är det här kämpandet så mycket "jag" också.

Jag gillar ju att klippa gräs, skotta snö, kapa ved, bära ved, elda, fixa, greja.

Ta mig igenom saker och över hinder.

Klara av det.

Och det lustiga är att när jag ältar det här så är det så tydligt - främst för de som lyssnar i och för sig haha - att allting talar för att flytta.

Men så ligger jag i sängen på kvällen och tänker på hur fint det vore att måla trappan inomhus i olika färger så trappstegen bildar en regnbåge.

Hur jag vill måla väggarna i vardagsrummet turkosa.

Och som den fjärde fönsterkillen sade : "snart har du ju faktiskt "gjort allt" på huset och när du väl bytt fönster så kommer du inte att kunna bo billigare!" För nya fönster kommer att hjälpa till så oerhört vad gäller värmehållning och hålla kostnaderna nere.

Samtidigt så bryr jag mig inte så mycket i det, hur mycket pengar som blir kvar i plånboken varje månad. Vi lever gott som vi gör nu och anpassar munnen efter matsäcken.

Men det är ju de där stora utgifterna och framför allt de akuta utgifterna.

Snart klarar jag det inte längre.

Och då går det ju inte att bo kvar i vilket fall.

Ja, ni hör ju hur jag ältar och svänger och vad förnuftet pekar på.

Jag har ju dock aldrig varit en särskilt förnuftig människa.

Jag har gått på magkänsla för då har det blivit allra bäst.

De här senaste två veckorna så har allting bara snurrat och jag har inte fått någon ordning och magkänslan har tystnat, förnuftet försöker säga sitt men blir överröstat av sticken i hjärtat.

Allting jag har försökt besluta har känts fel.

Inget har känts rätt.

Knasigt egentligen hur ett positivt beslut kan kännas så svårt.

För det är ju superduperhäftigt att flytta och få sätta nyckeln i sin nya dörr och pirret i magen och allt det där.

En stor del av mig LÄNGTAR ju efter att flytta.

Men  idag har jag räknat timmar och till slut minuter tills tiden gick ut för att svara.

Svarade jag inte idag, så skulle kontraktet gå till nästa.

Och jo, jag skickade ett mail.

Men med ett icke-beslut.

Jag skrev att jag inte kan besluta idag. Att jag måste tänka en vända till - fast jag vet ju att även om jag skulle få tid att tänka en vända till, så hade jag ändå inte kunnat fatta ett beslut. Och att jag vet att nästa på tur kommer att bli överlycklig.

Orden stod där och jag ville ville ville inte trycka på skicka, men jag visste inte hur jag skulle kunna skriva annorlunda. För jag kunde bara inte skriva ja eller nej. När det var arton minuter kvar så skickade jag iväg mailet. Och sedan grät jag fram tills klockan var över 16.

För... nä, jag vet inte om jag ångrade mig på det viset.

Men det blev så definitivt och beslutet var inte på något sätt förankrat i magkänslan eller nåt.

Men när jag sedan motiverade för Ettan till varför så vet jag ju att det kanske var "förnuftigt". Eller nåt.

Att det kanske är bättre att ha is i magen.

Byta fönster i vår, så både ROT-avdrag och eventuell försäljningsvinst blir bokfört nästa år.

För kommer det en lägenhet då - med lika bra läge, för mitt i smeten i det området vill jag INTE bo - så kanske det blir inflytt under sommarlov. Då slipper Underbaringarna byta skola mitt i en termin också.

Och jag kanske hinner sälja i tid, så jag inte står där med BÅDE hus och lägenhet. Då får jag inget bostadsbidrag nånstans utan har boendekostnader på över 12.000 Och det går ju inte.

Det måste tajmas bra och då tror jag på att det är lättare i vår.

Men jaja, det är de förnuftiga argumenten.

Känslan säger annat just nu.

Fast känsla och känsla.

Jag känner mig mest ledsen och tom. Urlakad.

Och nu är det "bara" ytterligare ett beslut kvar att fatta: byta fönster eller inte. Och vilken fönsterbytare skall jag i så fall välja? Trä eller PVC? Hahaha hjälp.

Men alltså läget, helrenoverat, fiber, som hus fast lägenhet... ååååh!!!

Men mitt Hus då!! .........med nya fönster och regnbågstrappa och kunna måla, spika, greja hur jag vill.

Fast trädgårdens storlek skulle jag inte sakna.

Jag älskar min trädgård, när jag tänker på hur lummig och uppväxt den är med gamla äppelträd och växter. Men jag gör ju inte så mycket i den. Det är mest Ungarna som tillbringar tid där. Själv klipper jag gräset nån gång i veckan och fikar under äppelträdet. Inte mer än så, i stort sett. I lägenheten så hade vi haft en lagom stor plätt att pyssla om, men ändå stora grönområden på baksidan och skog och sjö...

BLÄ vad jag har gråtit idag.

Men framför allt så är jag så oerhört och innerligt tacksam för alla mina nära som har velat lyssna på mitt ältande. Jag vet att det inte kan ha varit lätt haha.

Och jag är så tacksam för era kloka ord, ärliga åsikter och förnuftiga argument. 

Finaste finaste J - tack för att du orkar lyssna på mig, när du egentligen har nog av ditt eget. Du är min bästaste J <3 <3 <3

Och haha det lustiga är ju att som J frågade: om det hade gällt en lägenhet i Gbg, hade jag varit lika tveksam och gett lika stor betydelse till Huset då?

Och nej, det hade jag ju inte. Då hade jag flyttat direkt, utan att tveka.

Men det är ju för att Göteborg är hemma i hjärtat.

Så varför lägger jag så stor vikt vid huset just nu för då??

För bara en liten stund sedan så gick han.

Fönsterkillen.

Som varit här för att snabbmäta fönster för att skriva ihop en offert för fönsterbyte.

När han kom min i vardagsrummet så brann det i öppna spisen och han kommenterade hur varmt och skönt det var.

Och jag berättade att jag installerat den för bara ett år sedan efter att jag fått eldningsförbud... "Eldningsförbud?"

...och då bara rann resten ur mig i en strid ström. Värmepannan som sprack, eldningsförbudet, vattenläckan...

"Ja då kan du ju inte ge upp nu!" sade han.

Och DÄR. 

Där och då så satte han ord på mina egna tankar.

För det är också en orsak till att det inte är helt självklart att bara sälja och flytta: För kan ENVISA jag verkligen ge upp nu, efter att ha klarat av allt det?

Samtidigt som även det är orsaken till att jag har de här flyttankarna: att kanske någon gång slippa behöva kämpa och hantera alla svårigheter som uppstår. Jag menar, det räcker liksom med livet självt utan att även huset skall behöva lägga krokben. 

Nåväl.

Imorgon kommer ytterligare en fönsterkille för att mäta och skriva offert.

Så får jag se vart det bär vägen.

För även om jag kan ta mig råd att fixa ihop pengar till fönsterbyte, så är det fortfarande en tvättstuga som behöver helrenoveras, avloppsrör som sätter skräck i magen, uthustaket som absolut behöver lagas och helst bytas. Och så det där med fasadmålning och så vidare.

Det vore så mycket, mycket enklare att få bo i en liten radhuslägenhet med uteplatser, plätt och balkong och ett nummer att ringa till när spisen går sönder.

Vi kanske förtjänar det enkla livet ett tag?

Men är det riktigt "jag" att leva enkelt?

Hur går det till att leva utan att behöva kämpa eller ha en orosklump i magen för vilken nästa husgrej som kommer att hända?

Och hur det än är, så gillar jag ju att kapa ved, elda, skotta snö och ha mig.

Men tänk så ännu mycket mer energi som kan läggas på mina Barn och mig själv, utan denna ständiga oro.

Så jag håller alla dörrar och möjligheter öppna.

Men Största frågade senast imorse när vi får besked om lägenheten, för han vill flytta.

Attans att det skall vara så svårt för en liten Mamma att fatta ett rätt och riktigt beslut då.

Äsch, jag som hade kommit igång så bra och börjat blogga regelbundet igen.

Men så kom jobbet och drog igång och dagarna rullade på med dubbelt så mycket ös.

Njutigt skoj men andra prioriteringar och invänjning av nygamla rutiner.

Morgnar med gympapåsar att packa och frukt att stoppas ner i ryggsäckar.

Cykelhjälmar och fingervantar.

Finaste S som fött sötaste L. Min guddotter. *stolt* Längtar efter att snosa bebisdoft.

Gräsklippare som går sönder. Älsklig morfar som svetsar. Ettan klipper och får betalt. Både Mamma och Storing nöjda.

Äpplen som behöver plockas. Krattas upp. Ruttnar bort. Äts upp. Slukas. Bjuds.

Föräldramöte och Arbetsplatsombudsträff. Styrelsemöte, Nämndemannauppdrag och cellprov att planera ledigt för.

Och så alla dessa läxor som skall påminnas och hjälpas.

Finna nya vägar för att locka fantasi och min egen kreativitet kommer till användning och valvakan blir njutig med chaithé och akvarellpennor.

Kompislek, kramar och karameller.

Vintern är förberedd med overaller.

Skor måste inventeras och handlas.

Graderna krymper sakta men säkert neråt och idag sprakade brasan för jag vägrar fjärrvärme så länge jag kan.

Allt är som vanligt med andra ord.

Och med hösttermin och nya rutiner. Inskolning på förskolan med fastklamrande Bebis. Jobbångest och massor med sakna-föräldraledighets-känslor. 

Så saknas det liksom lite hud.

Känslorna ligger inte ens strax inunder, utan alldeles ovanpå.

Och då gör det så ONT att läsa om människor som får cancer. Som dör i cancer. Människor som bara är lite yngre än mig, som har barn. Eller barn som får cancer. Eller älskade fina bästisen som kämpar mot cancer med en styrka jag inte visste fanns. Eller min allra äldsta vän och första bästis som i somras förlorade sin kamp och som jag tänker på och saknar varendaste dag.

Då gör det så ordlöst ont.

Så ikväll varvas skrattet med tårar och jag kramar lite extra på mina Underbaringar. Som jag i och för sig gör varendaste dag. Men ni vet. Med det där lilla men ikväll väldigt högljudda surret i bakhuvudet.

Och jag är så outsägligt tacksam för varendaste liten sekund.

Ta hand om varandra.

Och vet att jag är så glad att ni alla finns i mitt liv.

Kärlek till er alla <3

Inget frukostmöte men väl en extra kopp varm choko hanns då med.

Nu är jobbdagen slut, Ungar är nattade och min skalle är nästan alldeles tom(are).

Dagen har varit kanon.

Pirrig förstås och en hel del frågor. 

Det kan ju hända en hel del på 1,5 år och jag vill vara noga med att göra rätt så det blir bästa möjliga för våra deltagare.

Samtidigt som det kändes som att jag inte ens hade varit iväg därifrån alls.

Det var liksom bara att plocka upp där jag slutade och fortsätta.

Och åååh så glad jag är för mina underbara kollegor!!!

Strax innan 16 hämtade jag på skolan och sedan på förskolan. Plockade med mig ett extrabarn och Ettan hade redan en kompis hemma.

Lek och bus och spel och sedan blev det pizzeriapizza till middag för att fira.

Mums.

Och pust.

Soffhäng och Idol åter som en väldigt bra idé i mina öron.

Fyran var förövrigt så där panikledsen när jag lämnade i morse.

Så där så jag fick lösa upp hennes fingrar för hon vägrade släppa taget om min kofta.

Men Trean och jag hann inte mer än till hallen så hördes knappt några snyftningar.

Dock blev hon så glad att se mig när jag kom för att hämta henne att hon började gråta.

Snuttan min.

Men det känns så skönt - för oss båda - att hon trivs så bra på sin fantastiska förskola, trots att det är jobbigt att skiljas åt på morgonen.

I torsdags när jag lämnade var det för övrigt samma sak.

Panikgråt direkt, men innan jag ens hunnit till hallen så var gråten över. Och när jag hämtade så skrattade hon och var på superglatt humör. 

Det lugnar och glädjer ett litet Mammahjärta.

Idag smäller det.

Och jag skulle ljuga om jag sade att jag är helt pigg, efter en sömnlös natt med närhetstörstande och tuttig Fyran och med en morgon fylld med pirr i magen.

Dessutom fanns det bara bottenskrap kvar av mitt chaithe - hur har jag kunnat missa det?

Får nog bli en snabb tur till närmaste lilla staden så snart det bara går.

Och om jag inte hittar några tangenter ikväll, så beror det på overload i hjärnan...jag kommer ju inte ihåg hur en gööööööööööööör när en jobbar!!

Hehe mina Ungar får kanske skrapa ihop mig och natta mig i så fall, tror jag minsann.

Men jag har fått fina lycka-till-hälsningar från både min mor och finaste S.

Och åh så skoj det skall bli att träffa alla goa jobbarkompisar igen.

Och innan dess blir det frukostmöte.

Najs som attans.

Idag är det min första jobbdag på nästan 1,5 år.

Och OJ så jag har jobbat.

...med att prata munnen ur led på Öppna Förskolan, sjala upp Fyran i regnbågssjalen för allra första gången, promenerat fram och tillbaka till skolan...och sedan fram och tillbaka till skolan igen. Först för att hämta Busråttor plus kompis. Och sen för att hämta Treans cykel som jag glömde bort när hon istället fick skjuts hem till en kompis. Har en inte jobb så skaffar en sig det. Eller jo just det, det är ju det jag har. Jobb. Första jobbdagen som sagt.

I alla fall.

Sen skulle jag ju bara kratta lite äpplen för att lättare kunna klippa gräset SEN. Men sen blev till nu och vips så var hela den största gräsmattan klippt. Med liten Fyra på ryggen för extra träning.

Kompislek under tiden och de blev bara fler och fler.

Middagslagning och sedan boxning för Ettan.

Nattisaga för Tvåan och Trean och sedan slocknade Fyran vid tutten strax därefter.

Nu jobbar jag för fullt med att slänga upp fötterna på bordet och soffsofta till Idol.

Najs första jobbdag.

Imorgon skall jag visst också jobba.

Fast borta från hemmet.

Jaja, det skall väl gå det också.

Behöver jag ens skriva hur lämningen på förskolan gick idag?

Alltså det är så hjärtskärande jobbigt att se min älskade Unge så panikledset, att ord inte räcker till för att beskriva.

Att se mitt Barn så förtvivlat och veta att det är jag själv som har orsakat det. Det är rent outhärdligt hemskt och går så vidrigt mycket emot det jag tror på och står för.

Tack och lov för fantastiska fröknar som skickar sms och berättar hur det går.

Nu är i alla fall hela den stora tiokubikshögen med björkved färdigkapad.

Vedboden blev sprängfylld och jag har fått skingra förskoletankar och jobbångestgråt under tiden. Tacksamt.

Någon timme här och någon timme där och nu kan jag äntligen fira med en kopp varm choko, trygg i tanken på sprakande brasor och ett varmt hus för mina Underbaringar i vinter.

Vedhögen före:

 

Vedhögen efter:

 

Och så en liten skvätt kvar för fogsvansen att jobba med i vinter, då vedträna var för grova för kapen:

 

HURRA för mig!!