Åååh jag sitter vid min gamla trotjänare till dator nu.

Med ett mjukt tangentbord med följsamma tangenter, så fingrarna dansar och orden kommer på pränt i exakt samma ögonblick som jag tänker dem. DET är lovely, minsann.

Bytte ut musen också mot en av våra gamla och även den är så där mjuk i scrollern så det är en ren fröjd att surfa runt och skriva just nu.

...jag får njuta så länge det varar. Datorn har legat undanstoppad i en låda i en väldans lång tid nu, för helt plötsligt så bara gav den upp. Jaja, den börjar ju få några år på nacken. Född (nåja, i alla fall inköpt) våren 2008.

Nu är det istället min nygamla (hösten 2012) som fått spatt och idag helt plötsligt bara stängde ner sig själv och listade upp en massa felmeddelanden och grejer och gaaaah. Den gick inte ens att stänga av till slut, utan stod bara där och tuggade. Min nygamla som jag aldrig blivit riktigt kompis med, då tangentbordet krånglat från start med sega knappar. Så där så jag måste gå tillbaka precis hela tiden för att bokstäver missas. Eller blir trippla bara för att jag måste trycka så hårt för att det skall bli några bokstäver över huvud taget. Till slut kopplade jag på ett externt tangenbord. Och en extern mus. Och för några veckor sedan så blev det ordinarie tangenbordet ännu värre och skrev alltid dubbla bokstäver för varje knapptryckning som gjordes. Hmm. Mystiskt.

Men åååh så jag har saknat min lilla svarta haha.

Jag satte Ettan på att leta rätt på lite förslag på ny dator, för jag vågar inte tro på att den här kommer att hålla speciellt länge till trots allt. Han hittade en som är bra för mig att surfa/blogga/betala räkningar/lyssna på musik på, men samtidigt schysst för Tvåan att teama upp med Storebrorsan och spela Minecraft på.

Hmmm den var inte så där jättebillig direkt, men den tål att tänkas på.

Tills vidare så NJUUUUUTER jag av att dansa runt här på tangentbordet.

Tänk, det hörs knappt att jag skriver, så mjuka är tangenterna. Det bara knapprar lite trivsamt så där.

Guu' så snälla ord det måste komma ut i bloggen nu då, när jag har en så trivsam dator hihi.

Det där.

Att behöva lossa en liten älsklingshand som krampaktigt håller tag i ens kofta.

Se hur hon vilt fäktandes och storgråtandes bärs iväg av en annan än mig.

Då går det inte att svälja ner tårarna.

Då gråter jag redan i förskolehallen.

Men tyst.

Kanske kan jag då avhålla mig från att springa in igen, hämta min Dotter och säga upp mig från jobbet.

För det är så det känns.

Att det inte är värt det.

Samtidigt så försöker jag påminna mig själv om att det var precis likadant när Ettan började förskolan.

Många månader var det panikartade lämningar med små fingrar som klamrade sig fast och måste lossas.

Först den morgon som han glatt skuttade iväg och vinkade hejdå med ett leende.

Först då så insåg jag hur mycket jag burit med mig varje dag.

Och vilken oerhörd lättnad det var för min själ att slippa se mitt Barn förkrossat.

Fantastiska fröken skickade ett sms för att berätta att min Älskling blivit glad snabbare än förut, fast hon var så oerhört ledsen när jag gick. Hon hade till och med ätit gröt till frukost. Och mitt hjärta blev lite lagat igen.

Idag skall jag jobba fackligt hela dagen.

Egentligen har jag redan börjat.

Men en liten Mamma kan behöva samla sig. 

Samla ihop sig först.

Plocka ihop mitt söndriga hjärta och alla tårar och dricka upp den där chailatten som stod kvar i köket.

Den var ännu varm nu när jag kom tillbaka från skollämningarna.

Så om en stund kickar jag igång dagen.

Och på ett vis även arbetslivet, även om det inte är jobb-jobbet idag.

Hejdå Föräldraledighet.

Mitt hjärta vill gå sönder.

Jag fixar inte att Fyran blir så ledsen när jag lämnar på förskolan.

Allt jag ville var att vända om och ta henne i min famn och cykla hem med henne igen.

Men det går ju inte.

Det blir bara att skjuta separationen framför oss i en vecka och så blir det ändå samma.

(men gud vad det verkligen krockar helt och fullt med min instinkt. Att inte få fortsätta vara nära, när hon är så där liten. Det går emot allt det jag står för och vad själ och hjärta säger. Hade den kunnat, hade även kroppen protesterat med att skjuta ut alla sina taggar och spjärna emot med all sin kraft. Och jag är rätt stark. Hehe)

Så jag stod kvar i hallen för att höra om hon slutade gråta.

En lång, lång stund stod jag där.

Och jag insåg att när fröknarna säger att "det tog bara några minuter, så var hon glad igen", så är det stor skillnad på hur långa de där minutrarna är om en får det återberättat i efterhand eller om en står kvar och genomlever dem.

I alla fall.

En lång, lång stund, säkert i flera minuter, så stod jag där.

Och till slut kom det mest bara som argsnyftningar.

...och sen väntade jag lite extra, men det kom ingen mer snyftning, så då gick jag.

Med en klump i magen och tårar i halsen.

Nu är alla Ungar lämnade och jag sitter här med en chailatte.

Nyhetsmorgon i bakgrunden.

Planen för dagen är att fortsätta röja.

Kanske kapa lite mer ved.

Och så inskolningssamtal med Trean.

...och som på beställning så fick jag precis ett sms från de underbara fröknarna på förskolan. Att Fyran har lugnat ner sig och är i full fart med att köra dockvagn. TACK! Det kunde inte ha kommit mer lägligt.

Sommarens sista lovdag spenderades för övrigt i vedbon.

Eller garaget snarare.

Kapandes ved, vilket jag har tio kubik av. Nu är kanske en femtedel gjord..."bara" resten kvar.

Och jag som hade tänkt att stapla den här nya veden så fint, så fint. Men jag insåg att jag vill prioritera att få den eldningsklar så vi kan värma oss i vinter, så får jag ta det där med snyggstapling (vilket innebär att jag FÖRST måste rensa ut vedboden ordentligt, och det glömdes jag göra i somras som jag egentligen hade planerat) till nästa säsong.

Sen gick vi på restaurang och åt lunch.

Och efter förskolehämtning så åkte vi till lilla stora staden och shoppade gympaskor och skolväskor.

Strax före 18 dunsade vi ner på hallgolvet och medan Ettan bytte om till boxningsträningen som började 18, så värmde jag på pizza och hällde upp mjölk.

Intensivt fullspäckad dag med mycket skratt och mycket skolstartsnerver och sommarlovsslutsångest (och inte bara hos mig hehe).

TACK mina älskade Underbaringar för det här sommarlovet.

Det har varit helt fantastiskt och jag älskar Er massor, massor, massor.

Mer än hela Universum.

Och ännu mer och mer för varje sekund.

Mamma älskar Er alltid, evigt och oändligt.

Och tack till vår älskade Familj och alla goa fina vänner som har förgyllt våra sommardagar - nu ser vi fram emot hösten och alla kommande dagar med fikalek, varm choklad och stickkvällar. Längtar!

...imorse fick Fyran prova på att gå till förskolan redan till frukost. Det gick bra, men jag fick lov att sätta henne direkt vid frukostbordet, annars så blev det protester. Hungrig liten Fröken, även om hon sedan inte hade ätit speciellt mycket...men hon var fulltankad med tuttsoppa, så det var inte så konstigt.

Sedan var det dags att bege oss till skolan.

En av Tvåans kompisar ringde och frågade om han fick gå med oss och det fick han ju självklart.

Ettan for iväg på cykeln i ett huj och sedan var det vår tur.

Ujuj så pirrigt...men jag vet ärligt inte vem det var värst/mest för haha.

Väl på skolan så ville Trean väldans gärna att jag skulle stanna. Det var lite väl pirrigt att börja förskoleklass. Jag frågade Tvåan om han också ville att jag skulle vara med honom, men han svarade bara att "jag har ju redan gått ett år i skolan, jag kan det här!" Aaah min stora Gulleplutt.

Så ja, jag stannade.

Samling, lek, utelek, lunch - yey, Treans favorimat: vegobullar med potatis, brunssås och lingonsylt - rast och så fruktstund med sagoläsning. Jag hade plockat med mig ett gäng extra äpplen från vårt eminenta fikaäppelträd och de blev uppskattade - och uppätna haha.

På förmiddagsrasten blev det förresten värsta, bästa överraskningen för alla barn på skolan. Mitt i all utelek så började den välkända melodin ljuda... och in på skolgården kom Glassbilen!! Hihi jag hade fått reda på att den skulle komma av en fröken bara några minuter innan och jag blev så pirrigt lycklig och förväntansfull på att få se barnens reaktioner, att jag fick gåshud långt ner på benen och nästan ville studsa upp och ner. Haha JAJAJAAAAA jag VET att jag är knasig!! Helt underbar överraskning som jag tror blev mycket uppskattad av alla elever.

Jag gästspelade även en stund inne hos Tvåan och fick sitta i bänken bredvid honom och se hur han jobbade. Jisses, jag kan inte fatta att han blivit så stor att han börjat i Ettan. Skolkille på riktigt, jue.

När skoldagen var slut så cyklade Trean och jag för att hämta Fyran på förskolan.

Halvvägs på cykelbanan så sa jag: "Oj, titta så dimmigt det är vid bondgården!" Sekunden efter så kom de första stora dropparna och sedan ösregnade det. Hmmm inte så konstigt att det var "dimmigt" då...

Fyran hade haft det bara bra idag. Ätit (fast inte så mycket) och sovit en timme och sedan lekt.

Tillbaks till skolan för att hämta Tvåan (Trean slutade idag kl 13, Fyran 13.30 och Tvåan 14.00 så det blir några vändor fram och tillbaka de dagar jag kommer vara föräldraledig även i höst. När jag väl jobbar så går ju Tvåan och Trean på fritids och slutar samtidigt)... fast inte bara Tvåan. Vi fick med oss två av hans klasskamrater och två av Treans klasskamrater också.

Haha en av Ettans klasskompisar cyklade förbi oss på hemvägen och han hojtade: "Tänker du starta dagis eller?!"

Ja, det kunde man nästan tro med sju (Ettan var inte med, utan hade cyklat före hem) härliga ungar som gick, skuttade, sprang och cyklade kring fötterna. Underbart!

Jag skrev på Facebook när jag kom hem hur fantastiskt tacksam och hedrad jag känner mig, som får det förtroendet. Och hur jag verkligen njuter av de här två veckorna som är kvar innan jobb, där Ungarna fortfarande kan ta hem kompisar direkt efter skolan. När mitt arbete väl drar igång så blir det nya och andra tider...

Jaja, jag hade inte åtta ungar hemma hela eftermiddagen.

De lekte en stund och åt lite mellis och sedan gick Trean och hennes kompis hem till kompisen en stund och Tvåans kompisar blev hämtade och till slut så var det bara mina egna fyra hemma. Jisses så tyst det blir då, när det bara är fyra Busråttor som leker och busar.

Trean fick huvudvärk efter middagen. Petade förresten mest i maten och sade senare att hon mådde illa.

Psykologiskt eller inte, men även jag känner mig lite halvskum och har precis svalt ner ett gäng vitpepparkorn.

Trean får sova med en diskad glassbytta bredvid sängen och så får natten utvisa om det bara var spänningsmående efter en skojsig och händelserik första dag i skolan.

Nu är det nog bäst att natta mig själv också, ifall ifall...

Nattinatt!

***

Och så måste jag ju bara skriva att jag fick en helt underbar bloggkommentar på FB av min finaste S.

(får jag kopiera in den här? Snälla!! Vill inte tappa bort den hihi)

TACK!

För att du och dina härliga ungar finns i mitt och mina Underbaringars liv.

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är för det... istället fick du mig ikväll stum med dina fina ord. Hehe. Det är inte ofta det händer.

I tre hela dagar har jag varit med min Fyran på förskolan.

På den tredje dagen så sade en av fröknarna: "Jag tycker att vi kör på som det är föreslaget, att imorgon så lämnar du henne här direkt på morgonen och hämtar efter lunch."

Och jag kände hur det bara klack till i magen.

Hugaligen.

Jag vänjer mig aldrig.

Så idag var det dags.

Fyran sprang in till de andra barnen innan jag ens hunnit få av mig skorna. Sedan satte hon sig vid bordet i ateljén och började plocka med några majspluttar i olika färger som barnen kan göra figurer av. Personalen slöt upp och jag kramade om min Fyran och sade att vi ses snart. "Ha det så skoj, Mamma älskar dig!"

Precis som jag sagt till hennes syskon i alla år.

Fyran såg knappt åt mig, utan fortsatte att pyssla med sitt.

Själv gick jag ut i hallen, stoppade fötterna i kängorna och gick därifrån med tårar i ögonen.

Usch och fy så hemskt det är att vara utan mina Barn. Speciellt när de är så där små och vi har suttit fast i varandra i över ett år. Gaaaah det är bland det värsta jag vet. 

Stor stor ångestklump i magen.

Och trots att det borde vara en lättnad att det var en sådan bra och fin lämning, så kommer allra först (innan de bra tankarna tränger bort) de där tankarna om att "guuu' tänk om hon känner sig övergiven nu. Tänk om hon inte förstod att jag faktiskt gick. Tänk om hon blir traumatiserad för livet nu."

...och jajaja, jag VET. Ni får tycka att jag är dum och knäpp som tänker så, men det är så det är.

Så, jag gick där och grinade en stund.

Slängde iväg ett par desperata sms.

Torkade tårarna.

Och sedan så gick jag till.... *trumvirvel*....dadaaaa:  Jobbet.

Haha är inte det skoj så säg?

Här har jag varit hemma i 1,5 år med Fyran och det första jag gör när jag får en stund för mig själv - det är att gå till jobbet.

Men jag har ju så helt fantastiska kollegor, så det är svårt att hålla sig därifrån haha.

Nåja, jag gick dit för att skriva ut lite fackliga papper att sätta upp och för att babbla en stund. Efter ett tag så fick jag ett sms från fröken: "Hej! Vill bara tala om att det går jättebra med Fyran! Vi har varit inne en stund nu och ätit frukt och nu är vi på väg ut."

TACK!!

Så då pustade jag ut ännu lite till och sen blev jag kvar på jobbet ända tills det var dags att hämta igen.

När jag kom till förskolan (gissa om jag gick eller sprang dit?? *fniss*) så kom Fyran precis in i tvättrummet med en sån där leksakstelefon som man kan dra på golvet. Hon såg mig och alldeles lugn och glad så visade hon mig telefonen medan jag kramade henne. Ingen reaktion som att "var tusan har du varit? Varför övergav du mig så där?"

Jag satte mig på golvet och då sjönk hon mjukt ner i mitt knä och lade kinden mot min arm och vi satt så en lång, lugn stund.

Tills helt plötsligt:

"Tutte!!"

Tack - mina tuttar hade tyckt att det varit lunchdags länge haha.

Sen kom fröken och berättade att det hade gått sååå bra. Inte ett snyft på hela förmiddagen utan hon hade lekt och busat och ätit och sedan följt med de andra till vilrummet efter maten. På de här tre dagarna så har hon verkligen snappat upp rutinerna. 

Så, imorgon så skall hon få prova på att vara på vilan med de andra.

När vi kom hem, så ammade hon och slocknade nästan direkt i min famn.

Jag och Ettan åt lunch tillsammans, bara han och jag.

Och så fort Fyran har vaknat så cyklar vi till fritids för att hämta de andra två Busråttorna.

Aaaah.

Min stora lilla Bebis som definitivt inte är någon Bebis längre.

En tid har tagit slut och en annan har tagit vid.

Och det är tur att det är inskolning i två veckor, för hur skulle en liten Mamma annars klara sig?!

"Undrar vad jag skall hitta på imorgon då, när Fyran är själv på förskolan hela dagen".

Ettan svarade snabbt: "Jag vet vad du kan göra, Mamma. Du kan lära dig spela Minecraft! Så kan du hjälpa Tvåan när han behöver det. Och Trean som också börjat spela. Och så kan du och jag sitta och spela på kvällarna, på varsinn server."

Haha ja det var ju ett konkret förslag.

*förtränger tio kubik ved som skall kapas. Ett träd som skall sågas ner. Och allt annat trädgårdsfix. För att inte tala om vindsröj och avcheckning av hur mycket som finns/behöver inhandlas inför vintern i klädväg och skoväg*

Idag, vid lunchbordet.

Mitt emot varandra, över en kastrull med färsk tagliatelle och kidneybönor.

Jag: Vad skall du ha när du blir stor då. Flickvän eller pojkvän?

Ettan satt tyst i många sekunder. Jag såg hur han log generat inombords.

Till slut.

Ettan: Flickvän. 

Pausade. Började storflina med smilgroparna.

Ettan: Och inte du, om du trodde det!!

Jag: Haha nä. 

Han satt kvar, log allt större och jag riktigt såg hur generad OCH road han var på en och samma gång. Sen sköt han undan stolen och reste sig demonstrativt och sade med ett flin.

Ettan: Tack för maten!

...och sedan ett "Jag älskar dig" slängt från trappen på väg upp till kompisen på Skype.

Mitt stora fina Barn, guuu' så jag älskar dig!