Senaste inläggen

Av queenoflight - Måndag 1 feb 20:52

Kanske att mitt inlägg från dryga året sedan återigen har blivit aktuellt.

Jag vet inte.

Men jag har ingen lust att panika fram ett beslut som jag var tvungen till förra vändan.

Istället så tänker jag stämma i bäcken och redan nu fundera över alla olika alternativs fördelar och nackdelar.

När jag läser igenom inlägget så kastas jag direkt tillbaks i de känslostormar och beslutsångest jag kände.

Och jag kan nu i efterhand se att jag fattade rätt beslut.


Det som har tillkommit under det år som gått, är att jag bytt fönster och fått en femte Underbaring.

(my god vad det har hänt mycket på bara ett år!!!)

Och i och med fönsterbytet så blir det inte längre en flykt från, utan en flytt till.

Det är en stor och viktig skillnad.

Jag kan välja att flytta utifrån andra premisser än att jag är tvungen.


Men de olika argumenten för eller emot kvarstår.


Jag skall försöka punkta upp lite ytterligare som jag klurat på under dagen.

Idag var nämligen sista dagen för att anmäla intresse på en femma inne på samma område som förra svängen (det är enbart där jag står som sökande) och därav alla tankar och funderingar.

I alla fall.

Here it goes:


Min dröm är att bo i ett litet Skrutthus med självhushållning så långt jag bara kan. Höns. Inglasad veranda. Odlingar. Lekstuga.

Jag bor i ett litet Skrutthus redan nu. Med stor trädgård med gott om plats för både odlingar och höns och lekstugor. Grejen är bara att jag kan odla ack så ekologiskt och hållbart MEN genom att mitt hus ligger precis mitt i smeten i vårt lilla samhälle, så försvinner allt det nyttiga och braiga direkt genom alla avgaser som förpestar.

Hade mitt hus och trädgård legat ute på riktiga landet med skogen bakom knuten, så hade det inte varit någon tvekan. Då hade jag stannar i femtio år till. 

Så även om mitt Hus och trädgård är perfekta, så är de inte optimala för det liv som jag slutligen drömmer om.


Närheten till mitt jobb har varit en praktisk faktor att ha i bakhuvudet. Men från och med i vår - eller snarare när jag återvänder till jobb efter föräldraledighet - så kommer jag att få börja pendla. Visserligen bara en halvmil, men det blir ändå busstider att passa.

Så att då pendla från andra hållet gör varken till eller från.


Jag har så många planer för det här huset.

Jag önskar mig en punschveranda. En kakelugn. En vedspis i köket. 

Men alla sparpengar är nu slut.

Jag har noll chans att kunna förverkliga något av det inom en överskådlig framtid.

För jag kan ju inte snickra själv.

Jag behöver alltid leja hjälp och det kostar.

Så nej.

De drömmarna och önskningarna kommer inte att slå in.

Däremot är det ju så perfekt med ett Skrutthus med alla dess vinklar och vrår och kattvindar och slitna trösklar. Det är liksom bara att bo och mysa och flytta möbler och ta det för vad det är.


Vad är det då som egentligen håller mig kvar här?

För inte är det orten i sig, på så vis.

Fördelar, nackdelar, allt i ett enda virrvarr.

I mitt förra inlägg så resonerade jag kring om det kanske är huset i sig.

Men kom fram till att det kan det ju inte heller vara, då jag inte skulle tveka att flytta om det gällde en sketen trea i Göteborg.


Nej, vet ni vad jag tror att det är?

På riktigt?

Jo, två saker:

Ett beslut att sälja mitt Hus är så totalt oåterkalleligt.

Säljer jag Huset så kommer jag inte att kunna köpa hus igen. Vare sig köpa tillbaks detta eller något annat. 

När jag tog lån för att köpa mitt hus för snart tio år sedan, då hade jag ett Barn (och ett alldeles nygrott i magen) och en heltidstjänst.

Idag har jag fem Barn och en deltidstjänst.

Så nej.

Det finns ingen ångerrätt på det här beslutet.

Och det är det som är grejen.

Det ligger så mycket i beslutet, så jag blir feg.

En riktig fegis är jag.

Så oavsett vad en flytt eller icke-flytt har för fördelar och nackdelar, så är det ändå det här beslutet landar i och vilar på.

Vill jag, kan jag, vågar jag riskera/chansa?

Jag skall försöka förklara, så jag åtminstone kanske förstår mig själv nästa gång jag går tillbaks och letar rätt på just det här inlägget.

Det har även att göra med vem jag är och vill vara.

I take pride in...hmm hur skall jag förklara.

Alltså, jag är stolt över att vara ensamstående fembarnsMorsa och äga mitt eget hus (nåja, banken äger det jue, men jag äger rätten till lånet). 

Vara oberoende och själv kunna styra hur mycket pengar mitt hus skall få kosta mig, till exempel vad gäller el, vatten och värme. I en hyresrätt så blir jag totalt beroende av en månadskostnad som ligger fast vad jag än gör och är totalt utlämnad varje år till hyreshöjningar - betala eller flytta, vi bryr oss inte.

Livet med huset är liksom en del av Mig. Av vem jag är. Att jag fixar att bolla med fem Ungar, jobb, hus och trädgård. Att jag fixar att ta alla fighter och utmaningar som mitt Hus gett mig. Att jag inte har gett upp, utan kämpat på och kommit ut på andra sidan. Huset är så mycket mig själv, för det speglar så mycket vem jag är och hur jag har kommit dit jag har kommit.

Haha superflummigt jag vet, men det är så jag är.


Så ja.

Lite grand så går tankarna.

Jag anmälde intresse idag och stod då som fjärde sökande.

Kanske blir jag erbjuden visning och den tänker jag i så fall gå på, för att se hur den lägenheten ser ut i jämförelse med den förra vändan.

Och jag gissar att tankarna kommer att fortsätta snurra.


Jag kopierar in mitt gamla inlägg här längst ner, så jag har alllting samlat på ett enda ställe:


25 november 2014 20:00

Nu blir det snurrigt.

I snart två veckor så har jag levt i limboland.

Ältat och ältat och bollat tankar och känslor och beroende på vem jag har pratat med så har ett visst beslut känts mest rätt.

Idag så fattade jag ett icke-beslut.

Vilket innebar att jag missade erbjudandet om att få hyra en Femma i närmaste Staden.

En Femma som är som ett radhus med instaketad uteplats på framsidan, altan under tak på baksidan plus en gräsplätt som vetter mot en lekpark och skogsparti. Med promenadavstånd till ett stort utebad och typ trehundra meter till skola, simhall och ishall.

Fyra sovrum, kök, vardagsrum, badrum med badkar, toalett med torkskåp och plats för tvättmaskin.

Tvättstugan alldeles mitt emot vår ytterdörr.

Hörnlägenhet och i den sista längan av hus i området, så inga grannar mer än på en sida.

Hmm är det någon som redan tycker att jag är knäpp som inte tackade ja med jubel och konfetti??

Vi hade fått allt totalrenoverat: tapeter och måleri i varje rum, nytt kakel i köket (för resten var redan fixat), nytt parkettgolv i vardagsrummet. Allt för ingen hyreshöjning eftersom den tidigare boende hade levt med en hyresreducering på 280 kr under alla år, mot att det inte renoverades.

Så allt det och med bostadsbidrag så hade jag haft en boendekostnad på typ 4500 kr i månaden. Enda tillkommande är hushållsel.

I princip granne med en (snart kanske två) av mina kollegor så vi hade kunnat samåka till och från jobbet.

Och vi skulle bo i en lagomlitenstor stad, med simhall, ishall, badsjö, torg, cafeer, stadsbibliotek, aktiviteter, affärer, ja allt... det har jag också längtat efter!


Jag har varit redo att flytta sedan Fyran låg i magen (2012/2013) och fick panik efter att ha haft både vattenläcka och eldningsförbud och då anmälde jag mig som sökande till flera bostadsbolag.

Nu har det gått nästan två år och plötsligt så får jag tips om lägenheter som jag kan söka OCH erbjudande om att kanske få dem.

Shit!


Men det kom så plötsligt.

Hejhopp så var den där drömmen vi diskuterat på jobbet på väg att bli sann.

Och då poppade alla grejer med huset upp.

Ni vet, allt det där lite halvskruttiga som en lever med till vardags och inte ser för att en är hemmablind... allt det blev plötsligt väldigt tydligt och jag insåg att jag måste göra något åt saker och ting. Antingen för att kunna bo kvar men även för att kunna sälja.

Så på ett vis så var det väl bra, för det blev en liten ögonöppnare för de behov som jag visserligen sett men som jag ändå skjutit undan. För egentligen så har jag ju inte råd. Men jag har heller inte råd att inte göra något åt dem.


Jag har haft fyra stycken olika fönsterkillar (ja, de var visst killar hela bunten) här för att räkna och mäta fönster och skriva offerter på fönsterbyte.

En av dem (som jag känner sedan barnsben) sade: "Det är ju ett riktigt Villavillekulla" och "Huset är ju Du".

Och genast så sticker det till i hjärtat och alla de där underbara argumenten som talar FÖR en flytt, flyger all världens kos.

För det är ju så: Huset är ju jag och min familj. Kanske mest jag. För Ungarna kommer inte att sakna det. Säger de just nu i alla fall.

Jag minns dagen jag gick på visning, klev över tröskeln och totalt översköljdes av känslan: "Det här är MITT Hus!"


Och ja, det är ju verkligen mitt hus.

Känslan av hemma.

Kanske kan bero på att det är så himla likt det hus jag bodde i tills jag var sju år och som sedan brann upp.

Men ändå.

Det kändes rakt i magen och hjärtat.


Och vi har så mycket historia tillsammans.

På de här åtta åren så har vi hunnit med att värmepannan spruckit, så jag har fått dra in fjärrvärme och dra om rör för det (2009).

Augusti 2012 så fick jag vattenläcka och fick lov att gräva nya rör runt huset och dra om vattenrören inomhus.

Tio dagar senare så fick jag eldningsförbud då ventilationen mynnar ut i skorstenspipan... hmm inte så bra. TACK och lov för att det är lag på att göra brandskyddskontroller - jag betalar gladeligen den summan för att få veta om mitt hus är säkert eller inte!! Men i alla fall. Det ledde till att jag fick renovera skorstenen och byta kamin.


Allt detta utan att kunna ta ytterligare lån, för det är inte så lätt att få godkänt när en har fyra Ungar på heltid och jobbar deltid... Men mina sparpengar kom väl till pass.

Men nu är de i princip slut.

Jag har så jag kan byta fönster - om jag väljer det billigaste alternativet... men det skär i hjärtat att sätta in PVC-fönster i en snart Hundraåring.

Men i alla fall.

Byta fönster lär jag göra oavsett. Och säljer jag så kommer jag att få igen den summan flera gånger om. I alla fall det dubbla.


Men det är just det.

Jag kan klara kriser och akuta händelser, om jag bara får pysa ur mig lite här och rensa luften hos vänner och familj. MEN snart så klarar jag inte det akuta ekonomiskt längre. Och har jag inte pengarna så GÅR det liksom inte, hur mycket jag själv än kan kämpa mentalt.

Och ofta tänker jag att det vore så himla skönt att få bo bekvämt och "enkelt" och slippa ha en orosklump i magen mest hela tiden.

För de senaste fem åren (sedan värmepannan) så har den funnits där från och till.. och efter vattenläckan så har den varit där nästan konstant. Det är två år med ont i magen av oro. Varendaste dag. 

Och jag tänker så här.

Även om jag byter fönster, så vad kommer hända härnäst?

Visst, jag kan spara till de renoveringar som jag kan planera för och se i framtiden.

Men de där akuta grejerna då?

I en hyresrätt så behöver jag bara lyfta luren så kommer någon och fixar det.

Vare sig det rör sig om ett trasigt kylskåp eller fuktskada i badrummet.


Det var en lättnad att höra att tvättstugan/pannrummet/lilltoan inte är i akut behov av renovering. Mer än ur en estetisk aspekt haha. Jag ororar mig för fuktskador och det är nästan standard att det är runt avloppet och så, så det får jag väl räkna med. Men den kan vara så där, trots att våtrumsmattan är sprucken, för vi duschar inte där. Så den kan anstå i tre-fem år och jag hinner spara ihop pengar.

Pust!


Och Ungarna vill flytta.

Det var superjobbigt att berätta för Ettan nu ikväll att det inte blir någon flytt.

Han har frågat varenda dag sedan jag var och tittade på lägenheten om vi har fått den.

Han längtar efter att ha fiber indraget, men även efter miljöombyte och ny skola och ny klass.

Tvåan och Trean längtar efter att få nära till simhallen. Och att ha en balkong.


Jag längtar efter lugn och ro.

Att kunna få lägga all energi på mina Barn och på mig själv och inte på att oroa mig för vad som skall hända härnäst.

Ibland tycker jag att jag förtjänar att få glida lite och inte bara behöva kämpa.


Å andra sidan så är det här kämpandet så mycket "jag" också.

Jag gillar ju att klippa gräs, skotta snö, kapa ved, bära ved, elda, fixa, greja.

Ta mig igenom saker och över hinder.

Klara av det.


Och det lustiga är att när jag ältar det här så är det så tydligt - främst för de som lyssnar i och för sig haha - att allting talar för att flytta.

Men så ligger jag i sängen på kvällen och tänker på hur fint det vore att måla trappan inomhus i olika färger så trappstegen bildar en regnbåge.

Hur jag vill måla väggarna i vardagsrummet turkosa.


Och som den fjärde fönsterkillen sade : "snart har du ju faktiskt "gjort allt" på huset och när du väl bytt fönster så kommer du inte att kunna bo billigare!" För nya fönster kommer att hjälpa till så oerhört vad gäller värmehållning och hålla kostnaderna nere.

Samtidigt så bryr jag mig inte så mycket i det, hur mycket pengar som blir kvar i plånboken varje månad. Vi lever gott som vi gör nu och anpassar munnen efter matsäcken.

Men det är ju de där stora utgifterna och framför allt de akuta utgifterna.

Snart klarar jag det inte längre.

Och då går det ju inte att bo kvar i vilket fall.


Ja, ni hör ju hur jag ältar och svänger och vad förnuftet pekar på.

Jag har ju dock aldrig varit en särskilt förnuftig människa.

Jag har gått på magkänsla för då har det blivit allra bäst.

De här senaste två veckorna så har allting bara snurrat och jag har inte fått någon ordning och magkänslan har tystnat, förnuftet försöker säga sitt men blir överröstat av sticken i hjärtat.

Allting jag har försökt besluta har känts fel.

Inget har känts rätt.

Knasigt egentligen hur ett positivt beslut kan kännas så svårt.

För det är ju superduperhäftigt att flytta och få sätta nyckeln i sin nya dörr och pirret i magen och allt det där.

En stor del av mig LÄNGTAR ju efter att flytta.

Men  idag har jag räknat timmar och till slut minuter tills tiden gick ut för att svara.

Svarade jag inte idag, så skulle kontraktet gå till nästa.

Och jo, jag skickade ett mail.

Men med ett icke-beslut.

Jag skrev att jag inte kan besluta idag. Att jag måste tänka en vända till - fast jag vet ju att även om jag skulle få tid att tänka en vända till, så hade jag ändå inte kunnat fatta ett beslut. Och att jag vet att nästa på tur kommer att bli överlycklig.

Orden stod där och jag ville ville ville inte trycka på skicka, men jag visste inte hur jag skulle kunna skriva annorlunda. För jag kunde bara inte skriva ja eller nej. När det var arton minuter kvar så skickade jag iväg mailet. Och sedan grät jag fram tills klockan var över 16.

För... nä, jag vet inte om jag ångrade mig på det viset.

Men det blev så definitivt och beslutet var inte på något sätt förankrat i magkänslan eller nåt.


Men när jag sedan motiverade för Ettan till varför så vet jag ju att det kanske var "förnuftigt". Eller nåt.

Att det kanske är bättre att ha is i magen.

Byta fönster i vår, så både ROT-avdrag och eventuell försäljningsvinst blir bokfört nästa år.

För kommer det en lägenhet då - med lika bra läge, för mitt i smeten i det området vill jag INTE bo - så kanske det blir inflytt under sommarlov. Då slipper Underbaringarna byta skola mitt i en termin också.

Och jag kanske hinner sälja i tid, så jag inte står där med BÅDE hus och lägenhet. Då får jag inget bostadsbidrag nånstans utan har boendekostnader på över 12.000 Och det går ju inte.

Det måste tajmas bra och då tror jag på att det är lättare i vår.

Men jaja, det är de förnuftiga argumenten.

Känslan säger annat just nu.

Fast känsla och känsla.

Jag känner mig mest ledsen och tom. Urlakad.


Och nu är det "bara" ytterligare ett beslut kvar att fatta: byta fönster eller inte. Och vilken fönsterbytare skall jag i så fall välja? Trä eller PVC? Hahaha hjälp.


Men alltså läget, helrenoverat, fiber, som hus fast lägenhet... ååååh!!!

Men mitt Hus då!! .........med nya fönster och regnbågstrappa och kunna måla, spika, greja hur jag vill.

Fast trädgårdens storlek skulle jag inte sakna.

Jag älskar min trädgård, när jag tänker på hur lummig och uppväxt den är med gamla äppelträd och växter. Men jag gör ju inte så mycket i den. Det är mest Ungarna som tillbringar tid där. Själv klipper jag gräset nån gång i veckan och fikar under äppelträdet. Inte mer än så, i stort sett. I lägenheten så hade vi haft en lagom stor plätt att pyssla om, men ändå stora grönområden på baksidan och skog och sjö...


BLÄ vad jag har gråtit idag.


Men framför allt så är jag så oerhört och innerligt tacksam för alla mina nära som har velat lyssna på mitt ältande. Jag vet att det inte kan ha varit lätt haha.

Och jag är så tacksam för era kloka ord, ärliga åsikter och förnuftiga argument. 

Finaste finaste J - tack för att du orkar lyssna på mig, när du egentligen har nog av ditt eget. Du är min bästaste J

Och haha det lustiga är ju att som J frågade: om det hade gällt en lägenhet i Gbg, hade jag varit lika tveksam och gett lika stor betydelse till Huset då?

Och nej, det hade jag ju inte. Då hade jag flyttat direkt, utan att tveka.

Men det är ju för att Göteborg är hemma i hjärtat.

Så varför lägger jag så stor vikt vid huset just nu för då??


ANNONS
Av queenoflight - Söndag 10 jan 19:36

Just idag så finns det så mycket jag vill säga.

Det har varit en dag full av känslor på alla sätt och vis och jag behöver få skriva av mig och ur mig allt som jag går och tänker på just nu.


Häromdagen så fick jag frågan vad jag skulle göra om jag fick en miljard.

Rädda människor från hungersnöd, svarade jag direkt, och tänk så många brunnar som skulle kunna grävas.

Och jag sade det inte för att vara duktig eller politiskt korrekt, utan för att det verkligen var min spontana tanke.

Tänk om jag ändå kunde rädda hela världen?

Ibland får jag panik när jag tänker på hur mycket elände det finns.

Ibland får jag lära mig om nya hemskheter som jag inte ens visste fanns. Som jag inte trodde kunde finnas. Som är så grymma att jag inte ens kan förstå hur någon kan komma på det. Och det gör så himla ont i magen av den där känslan av maktlöshet.


Men så ibland.

Så kommer de där ljusglimtarna mitt i hopplösheten.

Som idag.

Här i samhället så finns det ett nyinflyttat par fsedan några månader tillbaka. 

De har fem barn. Precis som jag. Men de kan inte bo med dem, utan har varit tvungna att lämna dem kvar i hemlandet tillsammans med släktingar.

Först så bodde mamma och pappan i en bil bakom ica, men nu så får de bo i mina grannars källare. Tack och lov i den här kylan!!

De brukar sitta utanför ett par av ortens affärer för att försöka få in pengar för att kunna skicka hem pengar för att  få mat till sina barn och för att bekosta en operation av den ena pojken. En operation som kostar massor med pengar i deras hemland.

Jag och Barnen brukar ge en liten slant då och då och vid min födelsedag och jul så gick Fyran fram med en större sedel...och fick då världens bamsekram medan kvinnan torkade tårar från ögonen. Jag ville gråta jag med...

Kvinnan kan ingen engelska och ingen svenska men vi hejar flera gånger om dagen och hon har alltid ett stort leende på läpparna. Så även i blicken, men med en stor ton av sorg och vemod.

Och nu var det så att det började brinna i knutarna.

Operationen i december sköts upp och nu hade pojken fått en ny tid i januari.

Men det saknas pengar. 

Hälften finns, andra hälften behövs.

En loppis anordnades då snabbt av mina grannar i förhoppning att kunna få ihop i alla fall lite mer pengar innan kvinnan/mamman måste åka. Allt för öka chanserna till att operationen blir av och att kunna bekosta allting runt omkring.

Loppisen har marknadsförts på sociala medier och jag hoppades så innerligt att det skulle dyka upp många ortsbor.

Lite dåligt samvete hade jag för att jag själv inte hade lämnat in några saker till försäljning. Vilket jag hade tänkt. Men sedan så kom det lite magsjukor och tid i vägen. Men jag tänkte att det är ju ändå bättre om jag SPENDERAR pengar istället för att lämna saker, då det är reda pengar som behövs.

Så vi gick dit idag. 

Lite i efterskott då dörren först var låst när vi var där och sedan blev det kompislek.

Men trots att vi var sena, så var vi bara deras andra besökare!?!

Nog hade jag väl ändå trott att några fler skulle ha letat sig dit...

Jag och de tre Minsta kikade runt på de saker som blivit inlämnade.

Plötsigt ryckte Trean mig i ärmen och viskade "Mamma titta!! En dagbok..."

Och där stod det en ringbunden liten bok med cupcakes på omslaget. "En sån som J har, Mamma" (J= bästa kompisen)

Och lyckan när jag sade att då tar vi den.

Jag plockade även ihop två par vantar och ett par gummistövlar(med rosor!! hihi)  och så frågade jag hur mycket det skulle bli.

Kvinnan/mamman kan ingen svenska eller engelska, så hon bad grannen att säga hur mycket.

Fick svaret att "åååh vantarna är ju lite dyrare än tiokronorsplaggen för det är ju stickade ullvantar och så..."och så fick jag det försiktiga förslaget: 100 kronor? ...och jag fick nästan känslan av att de undrade om jag tyckte att det var för dyrt.

Och då sade jag att "100 kronor är helt okej... MEN - och så plockade jag fram ett litet blått kuvert som legat i min kappficka - jag fick födelsedagspengar av min mormor som jag har sparat så jag tänkte betala 300 kr istället"

Och den minen hos kvinnan - mamman som vill göra allt för sitt barn och kämpar på alla sätt hon kan - den blicken, de tårar som sakta började rinna... 


Och jag strök henne över armen och vi greppade varandras armar och jag klappade hennes hand och sakta smög hon in sin andra hand i min och där stod vi och höll varann i hand.

Det behövdes inga ord.



Jag skriver inte det här för att bli klappad på axeln eller för att verka duktig eller något sånt.

Jag skriver det enbart för att det känns så starkt för mig.

Och för att det blev så tydligt att en  inte behöver göra STORA saker för att göra skillnad.


Och jag återkommer gång på gång till Darins ord ur En resa för livet 2014:
"Man kan inte rädda hela världen. Men man kan i alla fall rädda en person. Och det är väldigt mycket. Det är ett helt liv."


På fredag åker hon. Vilken outsäglig lycka att äntligen få krama på sina barn igen. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att allting kommer att gå bra med allt.


Resten av mina tankar tar jag i ett annat inlägg.

Amningspaus med sovvarm Bebis.

Kontrasterna är obeskrivbara.







ANNONS
Av queenoflight - 4 april 2015 22:14

Inser att jag nog måste börja "tvinga" mig själv att sätta mig ner en liten stund varje kväll, för att få lite snurr på den här bloggen igen.


Tvåan och Trean tycker att det är fantastiskt roligt att bläddra i min förra blogg. Den skrev jag nämligen ut i bokform och jag hade en hel del foton med och det är ju så himla skoj att kunna bläddra tillbaks och minnas.

Hmm det kanske vore något.


Insåg även att jag knappt ens knäppt några bilder på Femmans boning heller.

Med Ettan så var det ytterst sporadiskt - det fanns ju knappt digitalkamera på den tiden haha. 

Med Tvåan så hade jag fått en digitalkamera, så då knäppte jag en bild vid varje veckobyte. Både från sidan och framifrån. 

Likaledes med Trean.

Med Fyran så blev det så där sporadiskt igen, men dock relativt frekvent. Men inte vecka för vecka. Lade upp kanske 5-10 stycken på Facebook, så de finns i alla fall sparade där.

Nu med Femman så har jag tagit ett par bilder bara. Och inte lagt upp på Facebook alls.

Lite sitter känslan kvar att jag inte hade tänkt outa mig där alls egentligen.

Samtidigt så satt jag ikväll och tittade igenom magbilderna från Fyran och kände hur roligt det var att ha dem sparade där...

Så kanske, kanske.


Och kanske skulle jag även börja blogga med bilder.

Men jag tycker att det är så meckigt med att först ladda ner dem till datorn och sen hit till galleriet och SEN kan jag äntligen blogga.

Jag som drar mig för att blogga bara bokstäver just nu liksom haha.


Eller också startar jag en helt ny blogg igen.

Denna har aldrig riktigt känts bekväm på något vis.

Så, skriva ut den och lämna den kanske vore det enda rätta.

Och börja om på ny kula - höhöhö - med både gravidblogg och bilder och hela Familjelivet och vardagen. Det där som är så roligt att ha kvar och nedskrivet.


Jaja.

Kvällsfunderingar.

Kanske att det händer vid halvtid.

Det är några veckor kvar tills dess.

...då hinner jag fundera ut ett lämpligt bloggnamn också haha...

Av queenoflight - 17 mars 2015 20:30

Här går livet sin gilla gång...fast senaste veckan definitivt på sparlåga.

En efter en har vi trillat dit i feber och hosta. Sån där segdragen feber som är tillräckligt hög för att inte orka något men tillräckligt låg för att inte däcka totalt i sängen och därmed kunna svettas ut den i sömnen.

Till och med jag som typ aldrig tar medicin annars, har tagit alvedon vid tre tillfällen. Det var typ 1,5 år sedan sist det hände och då var det på grund av en sprucken tand som värkte som attans. Men nåja, det hjälpte i alla fall.

Tvåan hade feber i 1,5 vecka tror jag och mår fortfarande inte helt tipptopp med en envis slemhosta och matthet i kroppen. Han har dock längtat efter skolan, så är där och gör saker i sin egen takt.

Trean är mest illa däran just nu, men även hon börjar krypa ur skinnet och vill absolut gå till skolan imorrn. Hmmm jaja, vi får väl se vad termometern tycker om den saken.

Fyran har också varit febrig. Nu är hon mest humörig. Hihi Gullungen min som rasar som en furie för minsta lilla motgång och motstånd. Tänk så mycket känslor och viljor det kan finnas i en sån där liten kropp. Underbara Unge.


Den enda som har klarat sig helt från sjukor är Ettan. Den enda av Underbaringarna som helst skulle vilja slippa skolan. Fast han låg tre dagar i feber för ett par veckor sedan, så han kanske klarade av sitt då.


Tacksamt tog vi sällskap av ena moster förra veckan, när det var dags att kolla upp Femman i magen.

Allt såg väl ut och medan jag låg och fick beundra små fossingar och tickande hjärta, så satt Fyran i knäet och gosade (och ömsom log, ömsom tårades - inte lätt att vara krasslig och ifrån mamma sin) medan Tvåan lekte i väntrummet. Lite shopping på stan efteråt, där Tvåan fick blunda eftersom paketen inte skulle öppnas förrän följande dag. HURRA för min STORA Älsklingen!!

Något kalas har det ju dock inte kunnat bli ännu, men varje kväll så ligger han och planerar och tänker ut hur och när han vill fira.

Hihi så gör även Trean. Planerar kalas alltså. Hon fyller ju mitt i brådskande julsäsong, så att hinna med kompiskalas då är lite trixigt. Nu så kom vi på att hon kan ha ett halvårskalas istället, så då blir det sommarkalas i trädgården lagom tills när skolan har slutat för terminen. Lovely.

Av queenoflight - 11 mars 2015 21:56

Mest för mitt eget minnes skull.


ÖNSKELISTA


Växthus.

Lekstuga.

Vedspis i köket.

Fibernät påkopplat (dragning är redan gjord i samband med fjärrvärmeinstallation. Men den där lilla sista slutklämmen går lös på drygt 16.000 kr...hmmm)



ATT GÖRA


Röja ur hela uthusboden och fylla container på container. Jisses så skönt det vore.


Fräsa upp ett nytt potatisland.

Fylla på med jord och gräsfrö i resten av grusgångarna.


Måla om huset.

Fixa uthuset utvändigt med både panel och tak.


Fixa trappan och hallen nere och uppe.

Ettans rum.

Gröna Toan behöver helrenoveras och så även tvättstugan/pannrummet/toan.

Måla/tapetsera om vardagsrummet - turkost och guld tänker jag mig.

 

 PÅ GÅNG


Fönster är beställda och monteras senare i vår/försommar - yey!

Av queenoflight - 11 februari 2015 20:37

Jag hade inte tänkt outa mig ännu.

Men nu vet mina Ungar, min familj och mina allra närmaste vänner och kollegor.

Och eftersom Trean vet och är så jublande, sprittande lycklig och vill berätta för hela världen så är det från och med idag officiellt: i min mage så väntar en yttepytteliten Femma på att växa till sig och komma ut till oss i september om allt vill gå väl. Wiiiiiiiiiiiiiie!!!


Dock, så kommer jag därför nu även att skriva ett av mina säkert allra suraste (eller kanske snarare rakaste) inlägg hittills.

Mycket vis av erfarenhet då jag väntade mina andra Barn, så tänker jag förekomma allas frågor och meddela att HUR mitt Barn har kommit till är en privat sak. Och beroende på tillfälle och humör, så kanske jag tillägger: som ingen annan mer än jag och mina Ungar har att göra med.

För det lustiga är, att nästefter ett grattis - ibland till och med FÖRE - så är den vanligaste kommentaren/frågan: Vem är pappan? Hur har det gått till? Är det Danmark?

Och nej, jag har INGENTING att dölja.

Jag är öppen för det allra mesta om det mesta.

Men jag har faktiskt ingen lust att vara posterflicka för alternativa familjer 365 dagar om året längre.

Det räcker nu.


På ett vis så är det rätt lustigt - och samtidigt väldigt beklämmande - hur det liksom är okej att fråga en ensamstående kvinna hur det har gått till. Ställa de mest intima frågor, utan att ens reflektera över det.

Finns det inga gränser för vad folk ser som naturligt att fråga det första de gör?

Själv så skulle jag aldrig ens komma på tanken att fråga ett heteropar: "Nämen grattis, hur många gånger knullade ni för att få till den där bebisen? Någon speciell ställning? Och var det i vardagsrummet eller köket och herreguuuud hur hann ni med att få till det mitt i familjeliv, jobb och fritidsaktiviteter? Höll ni till i samma rum som vid förra barnverkstan eller bytte ni?"

Ja, ni hör ju själva.

Det är ju egentligen helt absurt.

...och stundtals OERHÖRT lockande att ställa just den motfrågan, bara för att få ge frågeställaren en rejäl tankeställare...


Jag har ingen lust att vara allmängods i varje millimeter av mitt liv längre. Punkt.

Är någon extremt nyfiken och bara MÅSTE få veta hur just mitt femte Barn blivit till (vad nu det har för relevans?!), så varsågod och fråga. Det är defintivt inte mitt bekymmer att det för den personen är så oerhört viktigt att veta själva biologin bakom det hela.

Kanske svarar jag ändå jungfrufödsel?

Eller obefläckad avelse kanske låter skojsigare?

Dock kommer nog den personen få höra mitt standardsvar ändå, precis som de flesta andra: Det är min och min Familjs privatsak.

Mina Barn, min familj och mina allra närmaste vänner vet.

Och de är också de enda som jag tycker är berättigade till att ställa frågan och få ett ärligt svar.

Men det räcker så.

För det räcker även så bra så, med att jag så småningom kommer att bli manglad i Familjerätten och få de mest intima och utlämnande frågor angånde mitt sexliv, relationer och kroppsfunktioner ställda. Som jag måste svara på. För så är det att vara ensamstående i dagens Sverige och själv vilja välja sin Familj och dess tillblivelse.


Och jag vet de i min närhet som fick väldigt nyfikna frågor ställda till sig när jag väntade Fyran och när de svarade: "Det är hennes privatsak, vill du veta så fråga henne själv" så respekterades inte det svaret utan personerna fortsatte att gå på.

Så det är helt oki att länka till det här inlägget som svar på eventuella dumma kommentarer även denna gång.

Eller hänvisa personerna till mig.

Antagligen kommer de att få samma svar som alla andra: att det är min ensak och det har du inte med att göra.


Helt enkelt.

Wiiiiiiiie.

Jaaaa, jag är jublande sprittande pirrlyckligt själaglad för den lilla lilla yttepytteBebisen i min mage.

Och jag önskar så innerligt att allt skall gå vägen...

Men ett enkelt grattis räcker, annars får det vara.

Av queenoflight - 25 november 2014 20:00

Nu blir det snurrigt.

I snart två veckor så har jag levt i limboland.

Ältat och ältat och bollat tankar och känslor och beroende på vem jag har pratat med så har ett visst beslut känts mest rätt.

Idag så fattade jag ett icke-beslut.

Vilket innebar att jag missade erbjudandet om att få hyra en Femma i närmaste Staden.

En Femma som är som ett radhus med instaketad uteplats på framsidan, altan under tak på baksidan plus en gräsplätt som vetter mot en lekpark och skogsparti. Med promenadavstånd till ett stort utebad och typ trehundra meter till skola, simhall och ishall.

Fyra sovrum, kök, vardagsrum, badrum med badkar, toalett med torkskåp och plats för tvättmaskin.

Tvättstugan alldeles mitt emot vår ytterdörr.

Hörnlägenhet och i den sista längan av hus i området, så inga grannar mer än på en sida.

Hmm är det någon som redan tycker att jag är knäpp som inte tackade ja med jubel och konfetti??

Vi hade fått allt totalrenoverat: tapeter och måleri i varje rum, nytt kakel i köket (för resten var redan fixat), nytt parkettgolv i vardagsrummet. Allt för ingen hyreshöjning eftersom den tidigare boende hade levt med en hyresreducering på 280 kr under alla år, mot att det inte renoverades.

Så allt det och med bostadsbidrag så hade jag haft en boendekostnad på typ 4500 kr i månaden. Enda tillkommande är hushållsel.

I princip granne med en (snart kanske två) av mina kollegor så vi hade kunnat samåka till och från jobbet.

Och vi skulle bo i en lagomlitenstor stad, med simhall, ishall, badsjö, torg, cafeer, stadsbibliotek, aktiviteter, affärer, ja allt... det har jag också längtat efter!


Jag har varit redo att flytta sedan Fyran låg i magen (2012/2013) och fick panik efter att ha haft både vattenläcka och eldningsförbud och då anmälde jag mig som sökande till flera bostadsbolag.

Nu har det gått nästan två år och plötsligt så får jag tips om lägenheter som jag kan söka OCH erbjudande om att kanske få dem.

Shit!


Men det kom så plötsligt.

Hejhopp så var den där drömmen vi diskuterat på jobbet på väg att bli sann.

Och då poppade alla grejer med huset upp.

Ni vet, allt det där lite halvskruttiga som en lever med till vardags och inte ser för att en är hemmablind... allt det blev plötsligt väldigt tydligt och jag insåg att jag måste göra något åt saker och ting. Antingen för att kunna bo kvar men även för att kunna sälja.

Så på ett vis så var det väl bra, för det blev en liten ögonöppnare för de behov som jag visserligen sett men som jag ändå skjutit undan. För egentligen så har jag ju inte råd. Men jag har heller inte råd att inte göra något åt dem.


Jag har haft fyra stycken olika fönsterkillar (ja, de var visst killar hela bunten) här för att räkna och mäta fönster och skriva offerter på fönsterbyte.

En av dem (som jag känner sedan barnsben) sade: "Det är ju ett riktigt Villavillekulla" och "Huset är ju Du".

Och genast så sticker det till i hjärtat och alla de där underbara argumenten som talar FÖR en flytt, flyger all världens kos.

För det är ju så: Huset är ju jag och min familj. Kanske mest jag. För Ungarna kommer inte att sakna det. Säger de just nu i alla fall.

Jag minns dagen jag gick på visning, klev över tröskeln och totalt översköljdes av känslan: "Det här är MITT Hus!"


Och ja, det är ju verkligen mitt hus.

Känslan av hemma.

Kanske kan bero på att det är så himla likt det hus jag bodde i tills jag var sju år och som sedan brann upp.

Men ändå.

Det kändes rakt i magen och hjärtat.


Och vi har så mycket historia tillsammans.

På de här åtta åren så har vi hunnit med att värmepannan spruckit, så jag har fått dra in fjärrvärme och dra om rör för det (2009).

Augusti 2012 så fick jag vattenläcka och fick lov att gräva nya rör runt huset och dra om vattenrören inomhus.

Tio dagar senare så fick jag eldningsförbud då ventilationen mynnar ut i skorstenspipan... hmm inte så bra. TACK och lov för att det är lag på att göra brandskyddskontroller - jag betalar gladeligen den summan för att få veta om mitt hus är säkert eller inte!! Men i alla fall. Det ledde till att jag fick renovera skorstenen och byta kamin.


Allt detta utan att kunna ta ytterligare lån, för det är inte så lätt att få godkänt när en har fyra Ungar på heltid och jobbar deltid... Men mina sparpengar kom väl till pass.

Men nu är de i princip slut.

Jag har så jag kan byta fönster - om jag väljer det billigaste alternativet... men det skär i hjärtat att sätta in PVC-fönster i en snart Hundraåring.

Men i alla fall.

Byta fönster lär jag göra oavsett. Och säljer jag så kommer jag att få igen den summan flera gånger om. I alla fall det dubbla.


Men det är just det.

Jag kan klara kriser och akuta händelser, om jag bara får pysa ur mig lite här och rensa luften hos vänner och familj. MEN snart så klarar jag inte det akuta ekonomiskt längre. Och har jag inte pengarna så GÅR det liksom inte, hur mycket jag själv än kan kämpa mentalt.

Och ofta tänker jag att det vore så himla skönt att få bo bekvämt och "enkelt" och slippa ha en orosklump i magen mest hela tiden.

För de senaste fem åren (sedan värmepannan) så har den funnits där från och till.. och efter vattenläckan så har den varit där nästan konstant. Det är två år med ont i magen av oro. Varendaste dag. 

Och jag tänker så här.

Även om jag byter fönster, så vad kommer hända härnäst?

Visst, jag kan spara till de renoveringar som jag kan planera för och se i framtiden.

Men de där akuta grejerna då?

I en hyresrätt så behöver jag bara lyfta luren så kommer någon och fixar det.

Vare sig det rör sig om ett trasigt kylskåp eller fuktskada i badrummet.


Det var en lättnad att höra att tvättstugan/pannrummet/lilltoan inte är i akut behov av renovering. Mer än ur en estetisk aspekt haha. Jag ororar mig för fuktskador och det är nästan standard att det är runt avloppet och så, så det får jag väl räkna med. Men den kan vara så där, trots att våtrumsmattan är sprucken, för vi duschar inte där. Så den kan anstå i tre-fem år och jag hinner spara ihop pengar.

Pust!


Och Ungarna vill flytta.

Det var superjobbigt att berätta för Ettan nu ikväll att det inte blir någon flytt.

Han har frågat varenda dag sedan jag var och tittade på lägenheten om vi har fått den.

Han längtar efter att ha fiber indraget, men även efter miljöombyte och ny skola och ny klass.

Tvåan och Trean längtar efter att få nära till simhallen. Och att ha en balkong.


Jag längtar efter lugn och ro.

Att kunna få lägga all energi på mina Barn och på mig själv och inte på att oroa mig för vad som skall hända härnäst.

Ibland tycker jag att jag förtjänar att få glida lite och inte bara behöva kämpa.


Å andra sidan så är det här kämpandet så mycket "jag" också.

Jag gillar ju att klippa gräs, skotta snö, kapa ved, bära ved, elda, fixa, greja.

Ta mig igenom saker och över hinder.

Klara av det.


Och det lustiga är att när jag ältar det här så är det så tydligt - främst för de som lyssnar i och för sig haha - att allting talar för att flytta.

Men så ligger jag i sängen på kvällen och tänker på hur fint det vore att måla trappan inomhus i olika färger så trappstegen bildar en regnbåge.

Hur jag vill måla väggarna i vardagsrummet turkosa.


Och som den fjärde fönsterkillen sade : "snart har du ju faktiskt "gjort allt" på huset och när du väl bytt fönster så kommer du inte att kunna bo billigare!" För nya fönster kommer att hjälpa till så oerhört vad gäller värmehållning och hålla kostnaderna nere.

Samtidigt så bryr jag mig inte så mycket i det, hur mycket pengar som blir kvar i plånboken varje månad. Vi lever gott som vi gör nu och anpassar munnen efter matsäcken.

Men det är ju de där stora utgifterna och framför allt de akuta utgifterna.

Snart klarar jag det inte längre.

Och då går det ju inte att bo kvar i vilket fall.


Ja, ni hör ju hur jag ältar och svänger och vad förnuftet pekar på.

Jag har ju dock aldrig varit en särskilt förnuftig människa.

Jag har gått på magkänsla för då har det blivit allra bäst.

De här senaste två veckorna så har allting bara snurrat och jag har inte fått någon ordning och magkänslan har tystnat, förnuftet försöker säga sitt men blir överröstat av sticken i hjärtat.

Allting jag har försökt besluta har känts fel.

Inget har känts rätt.

Knasigt egentligen hur ett positivt beslut kan kännas så svårt.

För det är ju superduperhäftigt att flytta och få sätta nyckeln i sin nya dörr och pirret i magen och allt det där.

En stor del av mig LÄNGTAR ju efter att flytta.

Men  idag har jag räknat timmar och till slut minuter tills tiden gick ut för att svara.

Svarade jag inte idag, så skulle kontraktet gå till nästa.

Och jo, jag skickade ett mail.

Men med ett icke-beslut.

Jag skrev att jag inte kan besluta idag. Att jag måste tänka en vända till - fast jag vet ju att även om jag skulle få tid att tänka en vända till, så hade jag ändå inte kunnat fatta ett beslut. Och att jag vet att nästa på tur kommer att bli överlycklig.

Orden stod där och jag ville ville ville inte trycka på skicka, men jag visste inte hur jag skulle kunna skriva annorlunda. För jag kunde bara inte skriva ja eller nej. När det var arton minuter kvar så skickade jag iväg mailet. Och sedan grät jag fram tills klockan var över 16.

För... nä, jag vet inte om jag ångrade mig på det viset.

Men det blev så definitivt och beslutet var inte på något sätt förankrat i magkänslan eller nåt.


Men när jag sedan motiverade för Ettan till varför så vet jag ju att det kanske var "förnuftigt". Eller nåt.

Att det kanske är bättre att ha is i magen.

Byta fönster i vår, så både ROT-avdrag och eventuell försäljningsvinst blir bokfört nästa år.

För kommer det en lägenhet då - med lika bra läge, för mitt i smeten i det området vill jag INTE bo - så kanske det blir inflytt under sommarlov. Då slipper Underbaringarna byta skola mitt i en termin också.

Och jag kanske hinner sälja i tid, så jag inte står där med BÅDE hus och lägenhet. Då får jag inget bostadsbidrag nånstans utan har boendekostnader på över 12.000 Och det går ju inte.

Det måste tajmas bra och då tror jag på att det är lättare i vår.

Men jaja, det är de förnuftiga argumenten.

Känslan säger annat just nu.

Fast känsla och känsla.

Jag känner mig mest ledsen och tom. Urlakad.


Och nu är det "bara" ytterligare ett beslut kvar att fatta: byta fönster eller inte. Och vilken fönsterbytare skall jag i så fall välja? Trä eller PVC? Hahaha hjälp.


Men alltså läget, helrenoverat, fiber, som hus fast lägenhet... ååååh!!!

Men mitt Hus då!! .........med nya fönster och regnbågstrappa och kunna måla, spika, greja hur jag vill.

Fast trädgårdens storlek skulle jag inte sakna.

Jag älskar min trädgård, när jag tänker på hur lummig och uppväxt den är med gamla äppelträd och växter. Men jag gör ju inte så mycket i den. Det är mest Ungarna som tillbringar tid där. Själv klipper jag gräset nån gång i veckan och fikar under äppelträdet. Inte mer än så, i stort sett. I lägenheten så hade vi haft en lagom stor plätt att pyssla om, men ändå stora grönområden på baksidan och skog och sjö...


BLÄ vad jag har gråtit idag.


Men framför allt så är jag så oerhört och innerligt tacksam för alla mina nära som har velat lyssna på mitt ältande. Jag vet att det inte kan ha varit lätt haha.

Och jag är så tacksam för era kloka ord, ärliga åsikter och förnuftiga argument. 

Finaste finaste J - tack för att du orkar lyssna på mig, när du egentligen har nog av ditt eget. Du är min bästaste J <3 <3 <3


Och haha det lustiga är ju att som J frågade: om det hade gällt en lägenhet i Gbg, hade jag varit lika tveksam och gett lika stor betydelse till Huset då?

Och nej, det hade jag ju inte. Då hade jag flyttat direkt, utan att tveka.

Men det är ju för att Göteborg är hemma i hjärtat.

Så varför lägger jag så stor vikt vid huset just nu för då??

Av queenoflight - 19 november 2014 09:19

För bara en liten stund sedan så gick han.

Fönsterkillen.

Som varit här för att snabbmäta fönster för att skriva ihop en offert för fönsterbyte.

När han kom min i vardagsrummet så brann det i öppna spisen och han kommenterade hur varmt och skönt det var.

Och jag berättade att jag installerat den för bara ett år sedan efter att jag fått eldningsförbud... "Eldningsförbud?"

...och då bara rann resten ur mig i en strid ström. Värmepannan som sprack, eldningsförbudet, vattenläckan...

"Ja då kan du ju inte ge upp nu!" sade han.


Och DÄR. 

Där och då så satte han ord på mina egna tankar.

För det är också en orsak till att det inte är helt självklart att bara sälja och flytta: För kan ENVISA jag verkligen ge upp nu, efter att ha klarat av allt det?


Samtidigt som även det är orsaken till att jag har de här flyttankarna: att kanske någon gång slippa behöva kämpa och hantera alla svårigheter som uppstår. Jag menar, det räcker liksom med livet självt utan att även huset skall behöva lägga krokben. 


Nåväl.

Imorgon kommer ytterligare en fönsterkille för att mäta och skriva offert.

Så får jag se vart det bär vägen.

För även om jag kan ta mig råd att fixa ihop pengar till fönsterbyte, så är det fortfarande en tvättstuga som behöver helrenoveras, avloppsrör som sätter skräck i magen, uthustaket som absolut behöver lagas och helst bytas. Och så det där med fasadmålning och så vidare.

Det vore så mycket, mycket enklare att få bo i en liten radhuslägenhet med uteplatser, plätt och balkong och ett nummer att ringa till när spisen går sönder.


Vi kanske förtjänar det enkla livet ett tag?

Men är det riktigt "jag" att leva enkelt?

Hur går det till att leva utan att behöva kämpa eller ha en orosklump i magen för vilken nästa husgrej som kommer att hända?

Och hur det än är, så gillar jag ju att kapa ved, elda, skotta snö och ha mig.

Men tänk så ännu mycket mer energi som kan läggas på mina Barn och mig själv, utan denna ständiga oro.


Så jag håller alla dörrar och möjligheter öppna.

Men Största frågade senast imorse när vi får besked om lägenheten, för han vill flytta.

Attans att det skall vara så svårt för en liten Mamma att fatta ett rätt och riktigt beslut då.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se