En STOR rumsrokad är i vardande.

Genomtänks omsorgsfullt inuti mitt huvud innan allt sätts igång.

Nya tankar.

Nya lösningar.

Lite obeslutsam ännu kring vem som skall ha största rummet uppe respektive nere.

Men det känns skönt att ha ett "måste" som först måste till, innan jag drar igång spektaklet.

För det här blir tre rum som byter plats och våning och miljarders med pryttlar och möbler som skall flyttas och hitta nya platser, så det kommer inte att göras i en handvändning.

Ursäkter och förevändningar är därför bra.

Så jag MÅSTE bida min tid.

Men åååh så sugen jag är!!

Det kommer bli så bra, så bra.

Och så kom jag på den strålande idén att den inredda kattvinden skall få bli klädkammare åt hela familjen. Yey så toppen det kommer att bli!!

Måste-grejen är att dra en datorkabel från nedervåningen till övervåningen.

Min Ettan har nu sin stationära gamingdator i rummet bredvid köket. Det rummet är även pysselrum. Men utnyttjas som sagt nästan enbart som gamingrum...och torkrum haha. Och han längtar efter att få ha sitt egna rum igen. Där han kan stänga till om sig och få rå sig själv. Han är ju ändå tio år. Och pysselrummet är inte optimalt att ha tillstängt. Det behövs öppna dörrar åt båda håll för att få bra värmegenomströmning på nedervåningen och slippa ha så mycket fjärrvärme på.

Så, han skall få Treans rum på övervåningen. Men då behövs det en datorkabel dit, så Ettans stationära dator fungerar med uppkopplingen. Annars blir det INGEN rumsrokad haha.

Har dock lite frågetecken kring hur de andra rummen skall fördelas och placeras, men det skriver jag nog ett separat blogginlägg om.

Och den som känner mig irl och vet hur vi bor, får väldans gärna komma med åsikter, synpunkter och tips i så fall.

testar om fb-connect funkar

Måndag.

Ringer samtal och skriver mail med Liten som ammar i sömnen.

Ordnar och planerar. 

För att göra det smidigare.

Eldar.

För i köket var det kylskåpskallt när vi kom ner. Nästan på riktigt.

Och jag har bett om hjälp att programmera fjärrvärmen. Inväntar svar. En del i det ordnandet och smidiggörandet.

Tacksam i hjärtat för de milda månaderna som gått och givmilda människor som ordnat och fixat så jag både kunnat få och köpa ved för en bit av vintern. Men nu räcker inte eldningen till.

Och jag fick även lov att koppla in uppvärmningen till vattenröret imorse, för då hade vi inget vatten.

Lite "komiskt" ändå, för redan igår så tänkte jag på att jag nog behöver koppla in den. Och jag försökte, men blev så osäker på om jag gjorde på rätt sätt. Så jag rattade tillbaks allt igen. 

Men imorse var det tomt i kranarna. Så jag "bara gjorde" helt enkelt. Och bara några minuter senare så rann vattnet igen. Tacksam.

För övrigt så har jag satt livet lite på vänt. Omedvetet och medvetet.

Tills undersökningar gjorts och besked kommit.

Medvetet så avvaktar jag med husinvesteringar (såsom vedspis och så vidare).

Omedvetet så har jag på något vis pausat mina drömmar.

Fast ibland så glömmer jag mig och drömmer sprudlande och sprittande.

Tills jag kommer på att, "ja just ja".

Och då besinnar jag mig. För det måste jag. Smällen blir så oändligt mycket hårdare annars, ifall ifall.

Jag tycker inte om att behöva pausa mina drömmar.

Jag vill kunna drömma och planera fullt ut och utan begränsningar.

Men nu är det som det är.

Och jag försöker att njuta än mer av Nuet.

För innan besked så måste jag försöka förutsätta att allt är som det skall.

Så får jag ta smällen sen.

(och jag försöker förtränga vad ett annat besked skulle kunna innebära. För den sorgen kommer göra så ont. Vare sig det handlar om tillvaron som den är, eller tillvaron som jag innerst inne drömmer om. Tänk om begränsningen fortskrider? Att det begränsade blir den nya verkligheten? Men allt blir som det blir. Jag vet ju det. Därför försöker jag att inte tänka så mycket)

Nästa vecka kommer jag ett - stort - steg närmare vetskap.

Och även fast jag är läskigt nervös, så skall det bli oerhört skönt.

Först.

Byt ut den vanliga godissmakande Bamsetandkrämen mot en ekologisk människovänlig örttandkräm. Förslagsvis barntandkrämen från Urtekram (eller vad den heter), med doft och smak av lakrits (tydligen).

OBS!

Se först till att Barnen AVSKYR lakrits.

Låt dem använda lakritstandkrämen i en vecka ungefär och se hur de går från tandbortsälskande Ungar till att sky tandborstningen (eller tandkrämen snarare) som pesten. Men precis som med pest eller kolera, så borstar de ändå. Bara mer och mer tvehågset och äckelmagat för varje dag. Dock alldeles frivilligt och utan försök att "glömma bort". Det tar dock bara lite längre tid INNAN de tar sig in till badrummet och själva tandborstningen går liiite snabbare för varje dag.

Tag sedan en Nyårsafton.

Jag körde på den år 2013.

Så här gick det till hos oss:

Barn nummer ett: Trean.

Plats: lilla toan på övervåningen.

Jag smög på av den vanliga Bamsetandkrämen på tandborsten medan hon placerade sig på toalettlocket.

Hon gapade stort men knep ihop ögonen så hårt av äckelfasa att rynkorna i ögonvrårna såg ut som stora solfjädrar.

Borsta borsta. En sekund. Borsta borsta. Två sekunder. Bors...

PING!

Utan att röra en fena, så slogs ögonen upp. Som på tecknad film. Så vitt uppspärrade av häpnad att de kunde mäta sig med hur stort hon gapade medan jag borstade.

"VAD är det för tandkräm?!"

Och - fortfarande utan att röra en muskel i ansiktet - så log hon med ögonen och njöt medan löddret sprutade. Yes, äntligen den där faaaarliga godistandkrämen igen!!

Barn nummer två: Tvåan.

Några timmar senare.

Plats: lilla toan på övervåningen.

Återigen så smög jag på av Bamsetandkrämen medan Tvåan satte sig på toalettlocket.

Stort gapande mun men inga ihopknipna ögon. Istället tittade de stint framåt och jag såg i både blick och kroppsspråk hur han stålsatte sig för tandkrämsmomentet. Åh jag riktigt såg hur äckligt han tyckte att det var, redan innan jag hade börjat borsta.

Borsta borsta. En sekund. Borsta borsta. Två sekunder. Bors...

PING!

Och utan att röra en fena, så spärrades ögonen upp av förvåning och jag kunde inte låta bli att fnissa inombords.

"VAD är det där för tandkräm?!"

Så nu vet ni hur det går till, gott folk.

Tvåan:

Subway Surfers. Granar att samla ihop. Sextio stycken. Tvåan hade samlat 13.

"Då har jag...femtio...FYRTIOSJU kvar att samla!"

Och:

"Mamma kolla! Det är nio avsnitt. För tre plus tre plus tre blir ju nio."

* * *

* * *

* * *

Långa tal kan han läsa ut.

Som 275.431

Han räknar tiotal uppåt och neråt och plus och minus med höga tal.

Hela tiden räknas det. Precis som med Storebror.

Läser gör han också. Hela tiden. På skyltar, mjölkkartonger, lådor, böcker, ALLT.

Och jag ler stort med hjärtat svällande av stolthet.

(och så pustar jag lite grand för att han verkar fixa det där. Jag önskar åt alla mina Barn att de skall slippa behöva kämpa med bokstäver och siffror)

Och engelska är han en mästare i, så liten han är (tack Minecraft och youtube!)

En dag på väg till skolan så hörde jag en storkille från sexan säga till en annan: Den där killen är superbra på engelska! Jag har hört det själv! Och han går bara i förskoleklassen!

Strykjärnet fick plockas fram i eftermiddags.

Dags för Nobelfestmiddag på skolan för Ettan och då var det finbyxor och kavaj som gällde.

Min stilige Prins.

...och när ytterdörren öppnades och han kom hem, så log han så finurligt och visade sedan superstolt upp vad han gömt bakom ryggen: Nobelpriset i Poesi!

Inramat med motivering och allt.

Guuu' så häftigt!

Nog för att jag visste att han var nominerad för ett pris, men poesi-kategorin var fullständigt otippat och överraskande för både Ettan och mig.

Han hade gissat på pris i matematik (hans favoritämne) eller historia och jag hade nog varit benägen att hålla med.

Men att han nu fick Nobelpriset i Poesi var en underbart härlig överraskning.

Skriva och fantisera har väl inte varit favoritsysselsättningen direkt, förrän han satte sig ner och började skriva en berättelse just inför Nobelpristävlingen. Då kom han verkligen in i det och ville bara skriva mer och mer och mer.

Och nu hade han skrivit en dikt och vunnit. Yey!!

Åååh jag är så himla stolt över min goa kille.

I brist på ord, så tänkte jag visa en bild för ovanlighetens skull.

Jag har både påbörjat och slutfört en xmas pudding-mössa vars beskrivning jag hittade i en bok av Debbie Bliss.

Mums blev den.

Trots "ful-garn" (läs:akryl... jag råkar ha ett litet lager kvar i garderoben, till garnbollar och dockkläder och sånt) men jag var sååå sugen på att provsticka den.

Så nu måste jag lägga en beställning på lämpligt fingarn och göra en till.

Om jag inte biter ihop, så känns det stundtals mest som ett pulserande.

Men så molar det till och det värker ända upp i högerögat och uppåt, utåt.

Gaah.

Jag har aldrig förr haft tandvärk.

Men nu känns timmarna till tisdag oändligt långa.

Speciellt när kroppen utan förvarning bara bestämmer sig för att bita ihop käkarna.

AJ!