Jag älskar att vara en känslomänniska.

Annars vore jag inte jag.

Dock är det inte alltid lätt att hela tiden gå med känslorna utanpå kroppen.

Sådär så att huden krullar sig medan innanmätet knyter sig.

Oro utan egentlig orsak.

Irrationell måhända, men ändå reell.

Men jaja.

Det är sådan jag är.

Och nu får jag en chans att i ett par veckor vända tankarna och säkra upp för många eventualiteter, på de vis jag kan.

Det känns bra.

Om man låtsas tillräckligt hårt

så kanske man kan övertyga sig själv om

att allt är bra?

Byt ut man mot jag.