Att inte kunna lindra mina Barns smärta, är för mig en av de värsta känslorna.

Att hitta något som lindrar åtminstone för stunden, är en av de bästa.

Den suck av lättnad och smärtbefrielse som Tvåan undslapp sig, när han fick en kall, blöt handduk på sin sönderkoppiga rygg fick mig nästan att börja gråta.

För ja.

Han fick vattkoppor till slut.

Jag trodde nästan att han var immun, då han inte blivit smittad tidigare.

Trean fick sina första dagen innan nyårsafton, efter att ha smittats på förskolan runt Lucia.

Och hon fick en elak variant.

Kanske inte så extremt många koppor, men de kom på ställen där man verkligen inte skall behöva få vattkoppor. Och hon grät och skrek av smärta i nästan tre dygn. Sov bara 5-10 minuter i stöten under hela den tiden och hade så ont att hon bara slog på kroppen däremellan.

Jag provade med Alvedon, svala bad/dusch, potatismjöl, salva, Tavegyl, you name it.

Ingenting hjälpte.

Efter tre dygn så blev det bättre, men nu börjar sårskorporna att lossna och då gör det ont igen.

Och som sagt.

I fredags så fick Tvåan sina första prickar.

Halvfebrig men då var huvudvärken det som var värst för honom.

Igår lördag så började det komma alltmer prickar och febern steg, men han hade ändå energi att titta på film och bygga lego.

Han hade dock väldigt ont i öronen.

På kvällen fick han en Tavegyl som han svarade väldigt bra på, men ju senare natten blev och klockan gick mot morgon, så blev det allt värre.

Idag har han legat i soffan hela dagen och i stort sett bara gråtit och haft ont.

Alvedonen har fått ner febern men inte tagit bort smärtan och Tavegylen hjälper föga längre.

Och nu är han prickig.

Väldigt prickig.

Och även han har prickar på ställen där man inte borde få några.

Usch jag känner så med dem, fy tusan så ont de har och har haft.

Och ja, jag vet att vattkoppor inte är någon livshotande sjukdom och att allting kommer att bli bättre inom ett par dagar.

Men i NUET.

Just precis här och nu.

Att behöva se mina Barn ha så ont och inte kunna göra något för att lindra, det är fruktansvärt.

Det gör ont i hela mig och jag önskar att jag kunde ta över deras smärta så de skulle slippa.

Men det kan jag ju inte.

Och det känns förtvivlat och frustrerat och jag lider med dem.

Återstår att se hur det går för Ettan.

Om även han kommer att få vattkoppor och om det blir en snäll eller elak variant.

För övrigt så är Liten i magen väldans lugn där inne.

För lugn.

Men jag försöker tänka att det bara är en tillväxtperiod och att hen snart sätter igång att kicka ordentligt igen.

Hmm.

Kanske skulle kolla upp om det är något bra på tv inatt.

För så värst mycket sömn blir det nog inte.