Och jag känner den hårda konturen av min Litens rygg.

Där, tätt under min maghud.

Så nära men ändå så långt bort.

Den mjuka, konkreta rundningen.

Ett tickande hjärta under mitt.

Inuti mig.

Så förunderligt fantastiskt.

Och jag har skrattat på jobbet idag.

Så där så tårarna rann.

Vi gör det en hel del och det är en av anledningarna till att jag trivs så oerhört bra.

Mina arbetskamrater är bara så bäst.

Och inte bara för skrattet.

Utan även för gråten och omtanken, skojet och allvaret.

En lugn dag har det varit.

Vilket var bra, då jag erkänner mig olydig mot min barnmorska som igår förespråkade annat än att befinna mig på arbetsplatsen...

Jaja.

Det kommer en nästa vecka också, om inget oförutsett inträffar.

Då kanske jag kan vara en duktig flicka istället för en duktig flicka.

Hmmm hur blev det nu egentligen.

Fast det är nog den första flickan som är den duktigaste. Eller i alla fall den snällaste mot mig. Själv. Fast allting är ju relativt. Förstås.

Och Ettan ringde mig på jobbet och frågade om han fick gå till bästa kompisen och leka.

Kompisen som varit bortrest precis hela jullovet och varit väldans saknad.

Självklart! svarade jag och jag kunde nästan se framför mig det där lyckoleendet och rösten lät som att han tog ett stort jubelskutt i luften.

Hihi.

Nu har Liten vaknat och det killas i min mage när hen bökar runt.

Det är den mest fantastiska känsla.

Och bland annat den här, framkallade stora skrattattacker på jobbet.

Haha jag börjar fnissa bara jag tänker på den...

http://www.facebook.com/home.php?#!/photo.php?v=196116210528172