Jag bäddade ner min Ettan.

Stoppade om och pussade och sade nattinatt och att jag älskar.

Och när jag skulle vända om och gå, så tog han tag i min arm och jag sjönk ner bakom honom och lade mina armar tätt, tätt om hans gängliga 9-åringskropp.

Smekte hans guldhår och såg hur han var vaken bakom blundande gyllenfransar.

Vi låg där och jag iakttog hans lugna anletsdrag, lät tankarna vandra, kände och lyssnade på andetag, med armarna tätt ihopslingrade.

Och plötsligt så slog det mig.

Att jag  inte kunde skilja på vems arm som var vems.

Likadana finlemmade armar med den ljusa fräkenstänkta huden.

Hur handleden krökte sig på samma vis där vi låg hand i hand och fingrarnas smalhet och ådrorna som avtecknade sig på ovansidan av handen.

Hans arm och hand kunde lika gärna ha varit min, om jag inte hade sett åldersskillnaden i huden.

Och jag utbrast, nästan förvånat:

"Vi har samma händer"

Och Ettan log och fortsatte blunda medan jag kände mitt hjärta slå hårdare och hur jag bara ville gråta av en slags lugn och sällsam lycka.

Vi är samma.

Fast ändå inte förstås.

Och det är nästan exakt tio år sedan han ville bli till och jag fick reda på att jag väntade mitt allra första Barn.

Ettan.

Min Förstfödde.

Så alldeles självklar.

En kärlek större än Universum.

 

Lycke

17 februari 2013 22:01

så underbart vackert. kan känna igen..! och det är alltid ett under att de finns till. kan aldrig begripa egentligen. och hur man känner igen sig på det där sättet. hade en sådan känsla med min man, en liknande..när vi precis träffats. när vi låg och såg i varandras ögon..

kramar Lycke

http://till-vidas-ara.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi kör! Jag måste. Det är min Dröm. Allting löser sig. Bara mina köpare får sitt ja från banken, så kör vi. Tjohooo!!!! ...

Kanske att mitt inlägg från dryga året sedan återigen har blivit aktuellt. Jag vet inte. Men jag har ingen lust att panika fram ett beslut som jag var tvungen till förra vändan. Istället så tänker jag stämma i bäcken och redan nu fundera över a...

Just idag så finns det så mycket jag vill säga. Det har varit en dag full av känslor på alla sätt och vis och jag behöver få skriva av mig och ur mig allt som jag går och tänker på just nu.   Häromdagen så fick jag frågan vad jag skulle göra om...

Inser att jag nog måste börja "tvinga" mig själv att sätta mig ner en liten stund varje kväll, för att få lite snurr på den här bloggen igen.   Tvåan och Trean tycker att det är fantastiskt roligt att bläddra i min förra blogg. Den skrev jag näml...

Här går livet sin gilla gång...fast senaste veckan definitivt på sparlåga. En efter en har vi trillat dit i feber och hosta. Sån där segdragen feber som är tillräckligt hög för att inte orka något men tillräckligt låg för att inte däcka totalt i sä...