Usch nu kommer världens gnällinlägg.

Och jag avskyr att vara gnällig.

Hoppas verkligen att jag inte framstår som sådan i vanliga fall.

För jag försöker in i det längsta att se någonting positivt med allt som sker, men till slut blir det bara för mycket.

Och idag är en sådan dag.

För idag var det kallt i huset när vi vaknade.

Eller kallt och kallt. Allting är ju relativt.

När jag inte hade fjärrvärme och bara eldade, då brukade det vara 10-12 grader i köket innan första brasan var tänd i vedpannan. Sedan fick jag elda nonstop hela dagen, eftersom det inte fanns någon ackumulatortank...så vid minsta eldningsstopp så sjönk gradantalet igen.

Dock.

Efter att vedpannan sprack och jag investerade i fjärrvärme så räknar jag ju med att huset skall vara varmt när vi vaknar på morgonen.

Men idag var det 17 grader och stadigt sjunkande.

Suck.

Jag ringde värmebolagets akutnummer direkt och det visade sig att ännu en hade ringt 40 minuter tidigare, så antagligen var det fel någon annanstans än just bara mitt hus. Visserligen skönt att veta, men ändå ingen tröst. För mina Ungar frös och det är min uppgift att de skall vara varma och trygga och slippa frysa i sitt eget hus!!!

Och det blev liksom droppen.

Visst, det kanske är en världslig sak, för vi är friska och krya *peppar peppar* och har mat på bordet och kläder på kroppen.

Men det handlar om att kunna ge mina Ungar ett varmt och tryggt hem.

Det är vårat hem det handlar om.

Så jag har gråtit när jag suttit i köket.

Strupen snörpte ihop sig och tårarna bara kom.

Fast bara lite.

För snickaren är här. Men inte ens det känns kul. Det känns som att jag renoverar för nån annan. Som att jag bara slänger pengarna i sjön.

Jag är så nära att ge upp nu.

Precis på gränsen.

Och det är liksom inte bara det här. För det är "bara" ett litet driftstopp och det är nog redan fixat, för nu ökar trycket i pannan igen och vi har hela 17,6 grader i köket.. Jippie. Eller nåt.

Men grejen är att det inte är det som det egentligen handlar om.

Jag står inte ut med den här konstanta oron som sitter som ett molande i magen vareviga sekund.

När kommer nästa strul? Och vad blir det? Och hur mycket kommer det att kosta? Just precis i detta nu vill jag bara ta Ungarna och fly. Och hittills har jag kunnat vända det till att tänka nåt positivt. Jag avskyr att vara gnällig. Men jag orkar faktiskt inte mer snart.

Det har hänt så mycket skit bara det senaste halvåret med eldningsförbud (ja jag kan inte ens elda i öppna spisen för att kompensera när fjärrvärmen inte funkar), vattenläcka, vattkoppor med vaknätter, sjukdomar i övrig familj och medföljande oro, egen sjukskrivning, sjunkande magmått och så nu det här med fjärrvärmen (två stopp på kort tid). Ja, vi är friska (någotsånär) och jag är tacksam för det. Men det är tufft att gå med konstant oro över vad nästa smäll blir.

Och jag vet inte längre om det är värt det.

Jag är verkligen inte den som ger upp.

Men nu är det på gränsen. På riktigt.

Vilket jag inte tror att många runt omkring mig förstår.

För jag brukar oftast hålla bekymren inom mig.

Kanske panika lite utåt om det är något jättestort, men ändå bita ihop, le och så göra det bästa av det mesta. För jag tror ju på att allting löser sig. Och ja, värre saker har hänt än ett driftsstopp på fjärrvärmen. Men ibland är det de små sakerna som knäcker en helt till slut.

Attans så jag längtar efter att bara få kunna slappna av och vara.

Jag är så trött.

Idag är det visning på ett BR-parhus typ. Kanske är det ett tecken.