Det knackade på dörren.

Utanför stod den lilla, lite äldre invandrarkvinnan som jag förra vintern hjälpte när hon ramlat på gatan och slagit huvudet i isen. Jisses, så jag sprang när jag såg henne genom fönstret, liggandes alldeles orörlig mitt på vägen. Nyduschad och naken under termobyxor och jacka sprang jag medan barnen klistrade sina näsor mot fönsterrutan för att se hur det gick och jag hjälpte henne upp precis när en man i bil stannade. Envis var hon och bedyrade att hon mådde bra. I efterhand visade det sig vara hjärnskakning och hon fick hjälp på sjukhuset efter att ha svimmat där hemma.

Jaja.

Det var en liten parentes.

I alla fall.

Hon knackade på dörren.

Ville sälja underkläder för fotbollslagets räkning.

Efter lite prat så konstaterade hon att "du är gravid".

Och jag bara klappade mig på magen, strålade och sade att i maj är det dags.

"Konstigt!" sade hon på bruten svenska och log.

Och jag tänkte att...hmm vad menar hon nu?

"Du är som invandrare. Inte som svenskar. Du gillar (underförstått: många) barn. Som vi."

Mitt leende blev ännu större och jag sade bara: "Jaaa! Jag älskar att ha många barn."

Och hon log mot mig och önskade lycka till.

Sedan stängde jag dörren och kände mig alldeles varm inuti.

Som att jag fått världens finaste komplimang.

Och lite lustigt är det, för jag är inte förvånad över hennes kommentar.

Fick höra något liknande när Ettan var liten och jag satt och ammade honom utanför förskolan. En liten slurk innan hemfärd. Han var kanske 2-2,5 år och det var så skönt i gröngräset och solen som strålade.

Då kom det fram en annan förälder, utlandsfödd, och hon sade just det: "Du är som oss i mitt hemland. Ammar länge."

Och jag kände mig så himla stolt och glad.

För min del innebär båda kommentarerna en slags värmande bekräftelse och uppskattning.

Och det kan ibland behövas, när man i olika sociala medier kan läsa hur "perverst" och "äckligt" det är att till exempel amma sina barn längre än till säg 6 månader. Eller, det behöver inte vara ute på nätet heller. Det är inte bara en gång jag har hört någon kring fikabordet säga att "jag tycker det ser så fel/äckligt/konstigt ut att amma en tvååring".

Och då brukar jag le lite i smyg och säga i lättsam ton (som om jag inte alls tänkt på vad människan innan just sagt) att "Ja, Ettan slutade ju amma när han var fyra år, men Tvåan ammade tyvärr bara i 1,5 år eftersom jag var gravid då och det gjorde ont. Och Trean ammade jag bara till hennes 1-årsdag, så jag skulle hinna donera ägg innan jag blev för gammal."

Hihi det är alltid lika roligt att se den andres reaktion...

Eller att man är konstig som längtar många barn...och speciellt att ha mage att vara ensamstående och vilja ha en stor familj. Tänk då vilken förskräckelse när det visar sig finnas flera fäder med i bilden. Eller kanske till och med inseminationsbarn. Jisses, tänk att själv ta rodret och bestämma över sin egen familj och dess storlek. Det kan vara superprovocerande.

Nu har jag själv inte blivit utsatt för just det sistnämnda - åtminstone inte öga mot öga. Men jag kan ju läsa vad som skrivs och tycks rent allmänt. Och bakom min egen rygg finns det säkerligen människor som har åsikter kring mina livsval.

Så det känns varmt ända in i hjärteroten med dessa spontana - men lätt förvånade - konstateranden. Där människor tar mitt sätt att vara för helt naturligt. Vem det än kommer ifrån och varifrån den personen än härstammar.

Jag älskar verkligen att ha många barn och jag känner mig fantastiskt privilegierad som kan räkna mig som långtidsammare.

Lycklig och stolt är för små ord i sammanhanget.