Jag bäddade ner min Ettan.

Stoppade om och pussade och sade nattinatt och att jag älskar.

Och när jag skulle vända om och gå, så tog han tag i min arm och jag sjönk ner bakom honom och lade mina armar tätt, tätt om hans gängliga 9-åringskropp.

Smekte hans guldhår och såg hur han var vaken bakom blundande gyllenfransar.

Vi låg där och jag iakttog hans lugna anletsdrag, lät tankarna vandra, kände och lyssnade på andetag, med armarna tätt ihopslingrade.

Och plötsligt så slog det mig.

Att jag  inte kunde skilja på vems arm som var vems.

Likadana finlemmade armar med den ljusa fräkenstänkta huden.

Hur handleden krökte sig på samma vis där vi låg hand i hand och fingrarnas smalhet och ådrorna som avtecknade sig på ovansidan av handen.

Hans arm och hand kunde lika gärna ha varit min, om jag inte hade sett åldersskillnaden i huden.

Och jag utbrast, nästan förvånat:

"Vi har samma händer"

Och Ettan log och fortsatte blunda medan jag kände mitt hjärta slå hårdare och hur jag bara ville gråta av en slags lugn och sällsam lycka.

Vi är samma.

Fast ändå inte förstås.

Och det är nästan exakt tio år sedan han ville bli till och jag fick reda på att jag väntade mitt allra första Barn.

Ettan.

Min Förstfödde.

Så alldeles självklar.

En kärlek större än Universum.