Ibland så händer det att tiden stannar.

Vardagen rullar på. Händer lagar mat, munnar blåser på skrubbsår och skratten och kiven ljuder som de brukar.

Men en del av medvetandet lever som i ett vakuum.

Det sitter där i bakhuvudet och bara är.

Som ett stilla sorl som konstant viskar i bakgrunden.

Tränger igenom vardagens alla ljud.

Omöjligt att fly ifrån.

Och jag vill bara veta.

På riktigt veta.

Och jag vill bara finnas där.

Vill bara ge den största kramen som finns.

Hålla om och torka tårarna.

Och jag önskar att staden inte var så fruktansvärt långt borta.

*********************************

Och hör du det cancer!

J tänker överleva dig.

Hör du det???

Och kommer dagar då hon inte orkar kämpa, då kämpar jag åt henne! Så det så.

De dagar hoppet dalar, så hoppas och önskar jag åt henne!!

Du kommer inte att få henne, så är det bara.

Fuck you cancer!!!

**********************************

*gråter*