Jag smyger in till min Ettan.

Sätter mig försiktigt på golvet bredvid sängmadrassen och smeker honom över kinden.

Viskar godnatt.

Vilar en stund mitt huvud på hans kudde.

Han drar till sig min arm. Håller mig fast mot sin bröstkorg.

Sömnigt medveten eller medveten sömn.

Jag viskar min kärlek in i guldiga lockar.

Min arm under hans arm.

Min hand på hans bröst.

Hans hjärtslag i min hand.

Det är fint.

Och jag blundar och känner hur tårarna vill tränga fram.

Du-dunk. Du-dunk. Du-dunk.

Idag kittlar de min handflata.

För tio år sedan hörde jag dem genom spänd hud.

Så nära men ändå så långt borta.

Som ett annat universum. Fast inuti. Och så nära det någonsin går.

Ett decennium har snart gått.

Men min nya egna tideräkning började redan i februari, då jag fick veta.

Tio år är en svindlande tid. Sekundlång och evighetskort på samma gång.

Älskar så det gör ont.