Imorse när jag kom till skolan med Tvåan så såg jag ett barn komma rusandes med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag stoppade hen och frågade om det var något som hade hänt och till min förvåning (det är ju inte alltid så självklart att berätta eller låta sig bli tröstad av nån random vuxen så där) så stannade hen upp och berättade och jag fick trösta och sedan gick vi på frökenjakt. Allting löste sig och allting blev frid och fröjd igen.

Mammayoga och frukostfika efter det på Öppna Förskolan. Jag har aldrig varit på yoga förut, men oj så skönt det var. Och lite häftigt var det allt, då jag upptäckte att många av de rörelser som vi gjorde, var exakt de rörelser vi hade som uppvärmning när jag gick på jazzdans för typ 30 år sedan... Tänk, jag yogade redan då haha.

Hämtade sedan Tvåan på skolan och i grindhålet mötte jag ett annat barn. Jag hejade och fick ett hej till svar. Tänkte inte mer på det, utan var på väg att passera. Då vände hen upp sitt ansikte mot mig och hela hen strålade av glädje: "Jag har jobbat så bra idag att jag var klar med allting före lunch och då fick jag titta på film och spela schack och nu får jag sluta tidigare för det finns inget mer för mig att göra!"

"Härligt jobbat!" bekräftade jag och blev alldeles rörd av att se hur hen lyste av lycka och stolthet.

Kompislek här hemma på eftermiddagen. Och jag fick rita Ariel-sjöjungfrur på löpande band. Mellan amning och matlagning och kamineldande och allehanda fix och trix förstås.

Bolibompa skippades. Istället lekte Tvåan och Trean innan sagoläsning och omstoppning.

Läxläsning med Ettan och sedan hamnade jag här. Med en kopp varm choko med vispgrädde och chokladsås. Förstås.

Hade planer på att leta recept på goda kakor att baka till fredagskalaset, men på något vis så lockar sovvarm Bebis och duntäcke mer...