Och fredagen bjöd på årets sista (?) dopp.

Nej, inte för mig.

Jag har inte ens haft ett första i år.

Men min Trean sprang på sommarben rakt ut i sjön så kaskader av glitter stänkte högt upp i höstluften.

Pärlande skratt och undangömt hutter.

Humör bjöds det också på.

Till slut.

När kvällen nalkades och blev rätt sen efter intensiva vardagar.

Känslohud så tunn och humöret sprakande levande direkt under ytan.

Lockad till leende, tills ilskan påmindes igen och armarna i kors med bortvänt ansikte.

Gullungen min - du är alldeles ljuvlig när du känner dig arg.

Godnattsaga och varma ord och försiktiga kramar och stundtals glömdes allting bort.

Men i sängen.

Under täcket.

Då kom tårarna.

Skruttpluttan min.

Det är inte lätt att vara fyra, nästan fem.

Kikade till henne nyss.

Svettigt varm under täcket.

Långluggen klistrad vid pannan.

Rofyllt sovandes.

Älskade Unge.

Och vardagsrummet har blivit spellounge.

Barnskratt med tonåriga undertoner letar sig kvittrande in till mig.

"Mamma! Mamma! Kom och titta!"

Kraschade bilar och det värsta är det bästa.

Och skratten.

De där kvillrande ljuvliga.

Smittande.

Och jag tänker att det är en ynnest att få uppleva både gråt och skratt, ilska och glädje.

Humöromslag från en sekund till en annan.

Njutigt varje minut.

Och jag menar det alldeles äkta och sant.

Det ÄR en njutning att få uppleva mina Barn i alla deras känslosvall.

Att få finnas där i varje stund.

Det är just min mening.

Lättnaden när allting går bra hos läkaren för Ettan, både vad gäller magont och höftvärk.

Turglädjen när busskortet tagit slut - och det blir gratisbuss både dit och hem, då betalningsmanicken inte fungerar.

Barnalyckan när det delas ut ballonger utanför banken.

Njutningen av varm choko med en extra skopa riven ljuschoklad från Åres chokladfabrik på toppen.

Vissheten om att det i kylskåpet står pannkakstårta från igår.

Nu bollas det med ballonger och pratas via Skype och huset är fullt av ljuvliga ljud av liv och rörelse.