Åh jag bara måste visa.

Finaste J länkade denna bild till mig.

Tack!

Och nej, får jag själv bestämma så är jag inte färdig ännu. (fick den frågan/kommentaren senast idag).

Men jag och min (åldrande) kropp lär väl bli två om den saken, kan jag tro...

Och får jag äran igen så skall jag låta trycka en tröja med ovanstående.

Så slipper jag svara "En bebis förhoppningsvis" på den annars eviga frågan: "Vet du vad det blir?!"

Jag älskar att bo i ett hus där dörren alltid står öppen.

Där det dräller av ungar - egna och andras - och det inte är ovanligt att jag har både tre, fyra och fem extrabarn på eftermiddagarna eller hela helgen.

Det är så jag vill leva - jag lever min dröm.

MEN.

Det finns mindre roliga aspekter också.

Som att godisskålen är helt tömd (förutom en ynka liten svart geléböna längst nere på botten) , som att chipsen är sopslut och de oätna är utsmulade över hela vardagsrumsgolvet och soffan. Och som att det fattas pengar.

DET är INTE roligt.

Då blir jag en gnällig surtant som går omkring och muttrar ilsket samtidigt som jag gråter inombords av både ledsenhet och besvikelse och en känsla av att bli utnyttjad och lurad och orespekterad.

Det är inte ofta det händer. Men det händer. Och den senaste tiden har det hänt just det.

Jag vet inte vem som har gjort vad eller någonting och det har varit olika - härliga underbara! - ungar här precis hela tiden.

Men faktum är:

Att godisskålen var tömd.

Så nu är Ungarnas godis helt slut. Tur att de hann äta lite grand igår i alla fall.

Att Pringlesröret var helt tömt.

Så nu är Tvåans och Treans chips helt slut. Det chips som Ettan var urgullig och bjöd dem på, bara för att ovetande Morsan tyckte att han skulle "dela med sig" av chipsen som han igår fått pengar av morfar för att köpa. Det var bara det att de där chipspengarna var Ettans lön för att han tidigare hjälpte till att sommarfixa båten...och det tyckte jag att han skulle dela med sig av. Och min underbart goa och omtänksamma Ettan gjorde det. Han köpte ett rör till sig själv med den smak som är hans favvo och sen köpte han ett annat rör som Syskonen fick dela på. Han hade ju kunnat protestera och hävdat att det var hans lön och det hade ju varit helt fine, för jag visste ju inte. Men inga protester, utan han bjussade. Men nu är som sagt chipsen helt sopslut.

Förutom smulorna som låg över hela golvet. Vilket det gjorde även igår. Stora barn som äter som att de är jag vet inte hur gamla...

Jaja, jag får väl "skylla mig själv" som lät godisskålen och chipsen stå kvar på vardagsrumsbordet när jag gick upp för att natta Minstingarna. Men jag trodde kanske att stora barn kunde låta bli att äta upp precis ALLT hemma hos någon annan...

Och ja, jag vet faktiskt att min Ettan är "oskyldig", för han är väldigt specifik i sin smak vad gäller godis och äter INTE om han verkligen inte gillar det.

Och nej, vi brukar inte äta chips och godis på söndagar. Men Ettan var ju inte hemma igår kväll och fick därmed inget godis eller familjemys då, så då plockade vi fram både godisskålen och chipsen efter middagen för att mysa lite ihop.

Så de hann ju äta lite grand även idag som tur är, men halva skålen var fylld med godis när vi gick upp för att läsa saga...

Jag vill dock poängera att jag inte är naiv vad gäller saker som mina egna Barn gör. Det är jag absolut inte.

Men jag vet ju några (läs: Tvåan och Trean) som kommer att bli besvikna imorgon när de vaknar och ser att deras godis och chips är slut. Som om det inte räckte med de försvunna veckopengarna.

Att det fattas pengar.

Rättare sagt, Tvåans och Treans veckopengar som de sparat i ett par veckor för att kunna handla för idag - de pengarna saknas. Två guldtior som låg i köket och två femkronor som låg på vardagsrumsbordet. De låg där i flera dagar.

Igår på dagen så var det nyfiket kring slantarna och det frågades varför "det låg pengar överallt", men när jag sade att det var veckopengar och att pengarna skulle läggas tillbaks på sina platser igen, så gjordes det också. Och sen tänkte jag inte mer på det. Men så i morse när vi gick upp och Ungarna skulle räkna sina pengar (och få veckans veckopeng också), så var pengarna borta. Inte borta som i bortstädade, eller bortslarvade eller bortplockade. Utan borta.

Och visst, det är trettio kronor det rör sig om. Men det är själva principen. Och känslan av att inte kunna lita på. Och det är inte en behaglig känsla.

...och dessutom är faktiskt trettio kronor rätt mycket pengar när det är tajt nog ändå... Och helt plötsligt är det ju inte trettio kronor, utan det dubbla. För jag behöver ju ut med veckopengarna - igen. Mina Ungar ska inte behöva lida för att deras pengar "kom bort"...

Men det är ju just det.

Mina Ungar ser ju. Och hör ju.

Mitt mutter och suckande och ledsenhet.

(förutom det faktum att deras godis är slut och deras ihopsparade veckopengar är borta)

Och jag vill inte att Ettan ska behöva säga att "det var min kompis som gjorde det med chipsen så jag dammsuger!!" när jag muttrande grabbar tag i dammsugaren eller "xx borde inte få komma hit mer för hen äter bara upp allt vårt godis" och så vidare. Det skär i hela hjärtat att han skall behöva uttrycka den känslan.

För det är inte så jag vill att det skall vara.

Jag vill fortsätta leva med öppna dörrar, men jag vill slippa bli utnyttjad och att saker försvinner.

Och jag har förklarat att jag som Mamma behöver få muttra ur mig när jag för femtioelfte gången på helgen behöver dammsuga chips. Att det blir bra sen.

Fast det är ändå inte oki.

Speciellt inte det med pengarna.

Men så länge jag vare sig har sett eller hört något eller fått reda på vem, så kan jag heller inte lugnt och stilla fråga eller konfrontera.

I övrigt så har vi dock haft en helt underbar helg.

Med massa lek och bus och vattenkrig och bebisgos - och en storsmajlande Fyran.

Ettan har varit på minigolfkalas och övernattning och varit hejaklack på A-lagsmatch.

Och så har vi halvklippt gräset - ända tills det blev soppatorsk. Då högtryckstvättade jag altanen istället.

Sommarens projekt är nämligen att fixa till den "bra" delen av altanen. Den skall tvättas, målas, oljas och fixas. Medan den dåliga delen skall rivas.

Najs som tusan kommer det att bli.

Så nej, jag är inte bara en surig gnälltant.

Och vår grind och ytterdörr kommer alltid att stå öppen för ALLA kompisar som vill komma och leka, äta och busa.

Så är det bara.

Men ibland behöver jag få gnälla ur mig.

Så kan jag gå vidare med ett leende sen.

Och tusan så svårt det är att skriva om det här.

För jag vill ju inte att det skall vara så här.

Vill inte tro att det faktiskt har hänt, utan ifrågasätter hellre mig själv och min egen "sanity" och tänker att "jag kanske bara har inbillat mig".

Och skriver jag ner det så står det i svart på vitt och blir väldigt verkligt med ens.

Haha shit liksom.

Men nej tyvärr. Jag har ju inte inbillat mig.

Ungarna letar fortfarande efter sina pengar.

Och godisskålen ÄR tömd.

Men ändå.