i några månaders tid så har Fyran gått och gått och gått....med sina små händer i ett starkt och fast grepp om mina fingrar. Varje gång jag försökt lirka loss mig, så har hon satt sig ner och vägrat försöka själv. Så hon har gått och jag har följt med haha.

Men så idag hände det: då reste hon sig helt plötsligt själv. Från mitt på golvet i köket så bara stod hon upp helt plötsligt. Stadigt. Och så gick hon två steg.

Satte sig på knä. Och reste sig igen. 

Och två steg blev till fyra och inte mer än en halvtimme senare så gick hon över halva köket.

Ivrigt påhejad av den bästa hejarklack man kan ha.

Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på hur hennes Storasyskon tjoade och applåderade och skrattade och var så himla stolta. Vi blev nog alla alldeles tagna av hur hon bara travade iväg. Så där lyckligt förvånade så man knappt hittar orden. 

Men jag håller med det som Trean sade: "Allvar, jag blir fett stolt!!"

Fyran var lika stolt hon. För varje gång hon travade iväg och fick applåder så skrattade hon med hela kroppen och tjöt av lycka. Älskade Unge.

Och så klart så firade vi med tårta. Två stycken till och med. Mums.

Två filmer fick jag till, en från alldeles i början och en lite senare. Så fantastiskt roligt att ha kvar.

Det är verkligen något helt magiskt att få uppleva sitt Barns allra första steg och när de börjar gå. Och det spelar ingen roll om det är första barnet eller det femtioelfte - det är lika fantastiskt varje gång.

Men att få uppleva det tillsammans med tre så oerhört stolta Storasyskon, det är så stort att mitt hjärta bara vill explodera. 

Heja heja heja min underbara Fyran som kan gå och hennes alldeles fantastiska Storasyskon som är de allra bästa storasyskon man kan ha. *lycka*

...men det har varit så mycket.

Finlandsresa med hela familjen där vi återupplevde alla barndomens platser och träffade släktingar. Sandgrop och smultronställen och bad i skärgården. Galet underbart!

Återvände hem och möttes av den outsägligt sorgliga nyheten att min allra första barndomsbästis och vän hade somnat in. Hon är den människa jag känt allra längst, om jag räknar bort min släkt och familj. Och nu finns hon inte. Och trots att tårarna rinner bara jag tänker på det, så kan jag ändå inte förstå. Det går bara inte. Fuck cancer!

En Grebbestadsresa har vi också hunnit med, där vi njöt några dagar av salta bad, bergsklättring och båtturer. För att inte tala om Grebbestadsglassen, som min Ettan fastnade för. Den består av ett stort våffelrån, fyllt med tre kulor (i megastorlek) glass, mjukglass på det och så valfritt strössel och topping. Två sådana klämde han i sig (dock inte vid samma tillfälle haha). Tvåan provade en han också och åt lite mer än halva. Jisses alltså, jag fattar inte hur de orkade?!

Underbara dagar och med en tacksamhet större än jag kan uttrycka eller återgälda.

Hemresan i onsdags tog åtta timmar med tåg + tåg + buss och klockan ett på natten var vi så hemma. Gu' så skönt det var att kunna lämna kvar all packning i stugan och bara resa med Underbaringar, handväska och en kasse med proviant (läs: godis, vattenflaskor och en stor burk aioli från fiskaffären - världens godaste!!).

Snark snark så slocknade Ungarna i sina sängar, medan jag hade svårare att komma till ro. Först vid tretiden tror jag att jag somnade...och sen var det dags att sparka igång dagen vid 06. Haha. Och min Tvåan hade nog varit efterlängtad, för bara några timmar senare så knackade det på dörren och där stod en av kompisarna och ville leka. Mys!

Och nu är vi hemma för att njuta resten av sommarlovet som helt plötsligt känns som att det bara runnit iväg... Om bara några veckor så är det dags för inskolning på förskolan för Fyran. Hjälp!!!

(att det innebär att jag även skall börja jobba snart, tänker jag inte ens nämna ännu...)

Gårdagen bjöd som sagt på kompislek hela dagen lång. Inga måsten. Ingen tvätt. Ingenting. Bara vara.

Idag har jag och de tre Minsta varit på resande fot ända till sen eftermiddag. Vi började med en busstur till grannbyn för att hämta ut ett paket. En månads väntan var över och ÄNTLIGEN kunde jag få sätta på mig ett par helt fantastiska regnbågsskor. Ebay, säger jag bara.

Sen tog vi bussen tillbaks men fortsatte hela vägen till stora staden. Eller nästan hela vägen. Vi hoppade av alldeles innan och gjorde det stora köpcentrat osäkert haha.

In på SIBA för att lämna in ipadladdaren som givit upp. För att ha något att ladda ipaden med under tiden vi väntar på att originalet skall bli klart, så rekommenderade säljaren mig att köpa en annan, billigare variant. Den skulle visst gå att använda till min mobil också. Jo, tjena. Den får jag allt ta och lämna tillbaks. Och Ungarna lär vara utan ipad i ett par veckor ändå. Suck. Jag som tyckte att det var så smidigt.

Storhandling på ica MAXI. 

Där jag även hittade ett set med skålar och cup-mått i regnbågens alla färger. På rea dessutom. Då behövde jag inte ens tänka två gånger haha.

Ja jisses. Det blev verkligen storhandling. Tur att jag var förutseende nog att ta med mig vagnen, för den var alldeles fullproppad både på bredden och på höjden. Det är typ det enda jag använder vagnen till nu för tiden, för Fyran åker enbart på ryggen. Hon vill inte sitta i vagnen ens en minut och jag förstår henne. Det måste ju vara mycket mysigare att få sitta nära, nära och gunga runt på någons rygg/mage med hudkontakt hela tiden. För att inte tala om alla tillfällen till att pussa Mamma på ryggen...eller dra i håret *fniss*

En stor eloge till busschauffören på hemvägen dessutom, som lyckades tråckla in både min vagn, en annan sittvagn och en tvillingvagn (fast den fick i och för sig fällas ihop och läggas i bagaget) utan att förlora leendet på läpparna.

Innan vi drog iväg på dagens äventyr så hann jag även med både telefonsamtal och mail och att fylla i en del måste-papper. Pust! 

Nu har vi inga fler planer eller "måsten".

Helgen ligger öppen.

Gräsmattan kanske borde klippas, men det tar jag lite då och då med Fyran på ryggen.