Och Fyran kom.

Som en virvelstorm ville hon ut till oss och solskenet.

Ljuvlig som få och livet som jag visste det fick ytterligare en älsklig dimension.

Svindlande lycklig.

Så där gråtsnyftande och tacksamt och privilegierat.

Tänk att hon ville komma.

Tänk att hon valde just mig och min familj.

Tänk att hon finns.

TACK.

Tokkär.

Och hennes syskon är upp över öronen förälskade i vår tuttande, sovande och bajsande Underbaring.

Klappar, pussar, klär på och byter blöja och vill vara nära, nära.

Och jag fick som jag ville.

Jag fick prova på att "plussa" på tiden.

Med en halv dag eller så.

Sedan tyckte Lillskrotan att det blev bråttom ut, så det blev både blåljus och skrikande kurvor och tjugo minuter efter ankomst till förlossningen så låg hon på mitt bröst.

Ett under av ljuvlighet från det mörka håret och ner till de långa, finlemmade tårna.

Tänk.

Hur kan man älska någon så mycket?

Hur är det möjligt?

Hur mycket känslor ryms i ens kropp innan man exploderar?

Mamma älskar Dig.

Mamma älskar Dig så fantastiskt mycket.

Mer än hela Universum och ännu mer och mer för varje sekund.

Mamma älskar Dig.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

Det hände för bara en liten vecka sedan.

En dag fylld av strålande sol och majvår.

Och ändå har hon väl alltid funnits hos oss.

Så självklar.

Så mycket kärlek.