Och Liten har hicka så hela magen skakar och hoppar.

Näst sista barnmorskebesöket idag ( innan beräknatdatum är passerat ) och hon avslutade med att säga: "Vi får se om vi ses nästa gång då".

Men det gör vi.

Ses nästa vecka alltså.

Och jag har en längtansbild.

Om att gå väldigt höggravid på ica MAXI med fullpackad varuvagn och köpa nyfödingsblöjor och skumservetter.

En bild jag burit med mig sedan nästan från start.

Jag vill.

Och så vore det kanske skönt med en fungerande diskmaskin först också.

(någon som ser kopplingen till när jag hade Ettan i magen och inväntade "tvättmaskinsmannen" *fniss*)

Men egentligen.

Skulle Liten själv vilja ut i morgon så är inte jag den som är den.

Är dock fortfarande nyfiken på att få erfara upplevelsen av att gå på "övertid" och ställer in mig på det.

Men omedvetet är jag nog inställd på att få innan beräknat, då mina andra tre Underbaringar kommit före utsatt datum.

Det tidigaste jag har fött är i v 38+2.

Det är jag på onsdag.

Vill stoppa tiden, samtidigt som jag längtar så ofantligt.

"Alla" frågar om jag känner något.

Känner vad?

Mer än ljuvligt bök och stök och åmande och kråmande och tänjande där inne under mitt hjärta.

Inte någon gång har jag "känt" något.

Utan det har bara dragit igång och sedan har jag haft en Underbaring på mitt bröst.

Mmm den där känslan.

Att ta emot sitt Barn med egna händer och dra upp på sitt bröst och känna lukten av en ny liten människa, blod, svett och lycka.

Tårar har jag aldrig fällt.

Det har varit för stort för det.

Och samtidigt så totalt självklart, att jag bara känt mig alldeles lugn och fylld av en stilla lycka och den djupaste kärlek.

Det är större än Universum.

Och jag längtar.