Dammsuger.

Tänker.

Fattar beslut.

Och nu tänker jag försöka formulera dem.

Tankarna och beslutet.

Och innan någon säger något, så NEJ det är icke enbart gravidhormoner som talar nu.

För de här tankarna har jag haft i säkert över ett år nu. Kanske till och med två. Men jag har förträngt och blockerat och försökt hålla skenet uppe.

Men det hänger även ihop med graviditeten. Inte så mycket för hormonernas skull. Utan vetskapen om att jag snart har fyra härliga Ungar att ta ansvar för.

Och därför så känner jag nu att det är nog med den här boendesituationen.

Jag känner så himla starkt att det här antagligen blir vår sista sommar i Huset.

Jag älskar mitt Hus och jag kommer att gråta bittra tårar.

Men det känns inte värt det längre.

För jag är trött på att vareviga sekund känna den där malande oroskänslan i maggropen.

Vare sig den är irrationell eller verklig.

Det känns inte värt att varje månad, varje vecka, varje dag oroa mig över ekonomin och hur jag skall ha råd att betala vinterns värmeräkningar. Eller ha råd att måla om fasaden. Eller snickra nya uthusdörrar. Eller byta tak på uthuset. Eller renovera lilltoan/tvättstugan/pannrummet. Eller göra iordning alla fönster som snart ruttnar bort. Eller eller eller.

Det är för många eller.

Och jag fixar inte det. Vare sig tidsmässigt, energimässigt eller ekonomiskt.

Visst, jag skulle säkert kunna be om (ekonomisk) hjälp och få den också, om det skulle hända något större.

Men grejen är den.

Att jag är vuxen med snart FYRA Barn att ansvara för och jag vill ha ett boende där jag klarar mig och min familj själv. Även om tvättmaskinen skulle gå sönder eller avloppet spricka. Punkt.

Jag har inga fler ekonomiska reserver.

De gick åt när pannan sprack och jag fick dra in fjärrvärme, när vattenläckan skedde och försäkringsbolaget inte kunde hjälpa mig ett dugg och nu senast i och med renoveringen av Ungarnas två sovrum där arbetskostnaden blev oerhört mycket större än vad jag hade trott och räknat med. För tusan, jag har inte ens möjlighet att dra in elen i rummen ännu. Bläk.

Det är heller inte värt att varje dag oroa mig för hur det skall gå om något mer större går sönder. Då kommer jag ju inte att gå jämnt upp vid en försäljning heller. Om Huset ens går att sälja.

Jag kan inte dra ut på det hela längre.

Det är faktiskt verkligen nog.

Jag är snart Mamma till FYRA stycken Underbaringar.

Jag vill ha ett "enkelt" liv utan för mycket praktiskt att tänka på vad gäller boendet.

Jag vill kunna fokusera på mina Barn och ge dem all min tankeenergi, utan att behöva känna att det ligger och maler oroskänslor i bakgrunden jämt och ständigt.

Jag vill veta vad jag har för utgifter varje månad och slippa ha ångest varje gång jag går till brevlådan och hämtar posten, eftersom jag inte vet vilka räkningar som kommer att ligga där.

Jag vill ha lugn och ro och ett enklare boende.

Det är dags för det nu.

Så, jag har nog fattat mitt beslut.

Och det känns faktiskt rätt bra i magen.

Min Ettan har förut sagt att han vägrar att flytta.

Men vid närmare frågor, så menar han att han inte vill flytta för långt.

Kruxet är väl att det inte kommer bli en lätt match att hitta nytt boende, som är lagom stort och inte alltför långt härifrån.

För att ge upp en toppenförskola, en bra skola och mitt fasta jobb känns inte speciellt aktuellt (om det inte gäller Göteborg förstås haha... men där är det x antal år i kö för en hyresrätt och jag har inte råd att köpa en lägenhet och jobb där har jag ju inte heller).

Tyvärr är de flesta lägenheter här tvåor. Och det blir lite väl litet.

Några treor finns och det skulle ju funka.

Men ändå.

De växer inte på träd.

Så det är väl där svårigheten ligger.

Var skall vi bo?

Ja, förutom svårigheten att sälja ett hus med eldningsförbud och stora renoveringsbehov och inte gå alltför mycket med förlust... energideklaration och radonmätning och allt sånt också som nu måste göras innan man säljer också. Gaah jag blir alldeles matt.

Men det måste gå.

För jag har bestämt mig.

Älskade Hus.

Tack för den här tiden.

Men jag varken orkar eller vill mer, för det är inte värt det längre.

Och det känns skönt att ha kommit till den insikten.

Och jag undanber mig kommentarer såsom "Åååh vad synd, skall du inte försöka ändå" eller "åååh så tråkigt" med en underton om att jag ger upp för lätt eller "ååååh så trist" av ren empati, men jag vill inte ha någon empati. Om ni vill ge något, så vill jag ha stöd i mitt beslut.