Just idag så finns det så mycket jag vill säga.

Det har varit en dag full av känslor på alla sätt och vis och jag behöver få skriva av mig och ur mig allt som jag går och tänker på just nu.

Häromdagen så fick jag frågan vad jag skulle göra om jag fick en miljard.

Rädda människor från hungersnöd, svarade jag direkt, och tänk så många brunnar som skulle kunna grävas.

Och jag sade det inte för att vara duktig eller politiskt korrekt, utan för att det verkligen var min spontana tanke.

Tänk om jag ändå kunde rädda hela världen?

Ibland får jag panik när jag tänker på hur mycket elände det finns.

Ibland får jag lära mig om nya hemskheter som jag inte ens visste fanns. Som jag inte trodde kunde finnas. Som är så grymma att jag inte ens kan förstå hur någon kan komma på det. Och det gör så himla ont i magen av den där känslan av maktlöshet.

Men så ibland.

Så kommer de där ljusglimtarna mitt i hopplösheten.

Som idag.

Här i samhället så finns det ett nyinflyttat par fsedan några månader tillbaka. 

De har fem barn. Precis som jag. Men de kan inte bo med dem, utan har varit tvungna att lämna dem kvar i hemlandet tillsammans med släktingar.

Först så bodde mamma och pappan i en bil bakom ica, men nu så får de bo i mina grannars källare. Tack och lov i den här kylan!!

De brukar sitta utanför ett par av ortens affärer för att försöka få in pengar för att kunna skicka hem pengar för att  få mat till sina barn och för att bekosta en operation av den ena pojken. En operation som kostar massor med pengar i deras hemland.

Jag och Barnen brukar ge en liten slant då och då och vid min födelsedag och jul så gick Fyran fram med en större sedel...och fick då världens bamsekram medan kvinnan torkade tårar från ögonen. Jag ville gråta jag med...

Kvinnan kan ingen engelska och ingen svenska men vi hejar flera gånger om dagen och hon har alltid ett stort leende på läpparna. Så även i blicken, men med en stor ton av sorg och vemod.

Och nu var det så att det började brinna i knutarna.

Operationen i december sköts upp och nu hade pojken fått en ny tid i januari.

Men det saknas pengar. 

Hälften finns, andra hälften behövs.

En loppis anordnades då snabbt av mina grannar i förhoppning att kunna få ihop i alla fall lite mer pengar innan kvinnan/mamman måste åka. Allt för öka chanserna till att operationen blir av och att kunna bekosta allting runt omkring.

Loppisen har marknadsförts på sociala medier och jag hoppades så innerligt att det skulle dyka upp många ortsbor.

Lite dåligt samvete hade jag för att jag själv inte hade lämnat in några saker till försäljning. Vilket jag hade tänkt. Men sedan så kom det lite magsjukor och tid i vägen. Men jag tänkte att det är ju ändå bättre om jag SPENDERAR pengar istället för att lämna saker, då det är reda pengar som behövs.

Så vi gick dit idag. 

Lite i efterskott då dörren först var låst när vi var där och sedan blev det kompislek.

Men trots att vi var sena, så var vi bara deras andra besökare!?!

Nog hade jag väl ändå trott att några fler skulle ha letat sig dit...

Jag och de tre Minsta kikade runt på de saker som blivit inlämnade.

Plötsigt ryckte Trean mig i ärmen och viskade "Mamma titta!! En dagbok..."

Och där stod det en ringbunden liten bok med cupcakes på omslaget. "En sån som J har, Mamma" (J= bästa kompisen)

Och lyckan när jag sade att då tar vi den.

Jag plockade även ihop två par vantar och ett par gummistövlar(med rosor!! hihi)  och så frågade jag hur mycket det skulle bli.

Kvinnan/mamman kan ingen svenska eller engelska, så hon bad grannen att säga hur mycket.

Fick svaret att "åååh vantarna är ju lite dyrare än tiokronorsplaggen för det är ju stickade ullvantar och så..."och så fick jag det försiktiga förslaget: 100 kronor? ...och jag fick nästan känslan av att de undrade om jag tyckte att det var för dyrt.

Och då sade jag att "100 kronor är helt okej... MEN - och så plockade jag fram ett litet blått kuvert som legat i min kappficka - jag fick födelsedagspengar av min mormor som jag har sparat så jag tänkte betala 300 kr istället"

Och den minen hos kvinnan - mamman som vill göra allt för sitt barn och kämpar på alla sätt hon kan - den blicken, de tårar som sakta började rinna... 

Och jag strök henne över armen och vi greppade varandras armar och jag klappade hennes hand och sakta smög hon in sin andra hand i min och där stod vi och höll varann i hand.

Det behövdes inga ord.

Jag skriver inte det här för att bli klappad på axeln eller för att verka duktig eller något sånt.

Jag skriver det enbart för att det känns så starkt för mig.

Och för att det blev så tydligt att en  inte behöver göra STORA saker för att göra skillnad.

Och jag återkommer gång på gång till Darins ord ur En resa för livet 2014:
"Man kan inte rädda hela världen. Men man kan i alla fall rädda en person. Och det är väldigt mycket. Det är ett helt liv."

På fredag åker hon. Vilken outsäglig lycka att äntligen få krama på sina barn igen. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att allting kommer att gå bra med allt.

Resten av mina tankar tar jag i ett annat inlägg.

Amningspaus med sovvarm Bebis.

Kontrasterna är obeskrivbara.