Och med hösttermin och nya rutiner. Inskolning på förskolan med fastklamrande Bebis. Jobbångest och massor med sakna-föräldraledighets-känslor. 

Så saknas det liksom lite hud.

Känslorna ligger inte ens strax inunder, utan alldeles ovanpå.

Och då gör det så ONT att läsa om människor som får cancer. Som dör i cancer. Människor som bara är lite yngre än mig, som har barn. Eller barn som får cancer. Eller älskade fina bästisen som kämpar mot cancer med en styrka jag inte visste fanns. Eller min allra äldsta vän och första bästis som i somras förlorade sin kamp och som jag tänker på och saknar varendaste dag.

Då gör det så ordlöst ont.

Så ikväll varvas skrattet med tårar och jag kramar lite extra på mina Underbaringar. Som jag i och för sig gör varendaste dag. Men ni vet. Med det där lilla men ikväll väldigt högljudda surret i bakhuvudet.

Och jag är så outsägligt tacksam för varendaste liten sekund.

Ta hand om varandra.

Och vet att jag är så glad att ni alla finns i mitt liv.

Kärlek till er alla <3

Inget frukostmöte men väl en extra kopp varm choko hanns då med.

Nu är jobbdagen slut, Ungar är nattade och min skalle är nästan alldeles tom(are).

Dagen har varit kanon.

Pirrig förstås och en hel del frågor. 

Det kan ju hända en hel del på 1,5 år och jag vill vara noga med att göra rätt så det blir bästa möjliga för våra deltagare.

Samtidigt som det kändes som att jag inte ens hade varit iväg därifrån alls.

Det var liksom bara att plocka upp där jag slutade och fortsätta.

Och åååh så glad jag är för mina underbara kollegor!!!

Strax innan 16 hämtade jag på skolan och sedan på förskolan. Plockade med mig ett extrabarn och Ettan hade redan en kompis hemma.

Lek och bus och spel och sedan blev det pizzeriapizza till middag för att fira.

Mums.

Och pust.

Soffhäng och Idol åter som en väldigt bra idé i mina öron.

Fyran var förövrigt så där panikledsen när jag lämnade i morse.

Så där så jag fick lösa upp hennes fingrar för hon vägrade släppa taget om min kofta.

Men Trean och jag hann inte mer än till hallen så hördes knappt några snyftningar.

Dock blev hon så glad att se mig när jag kom för att hämta henne att hon började gråta.

Snuttan min.

Men det känns så skönt - för oss båda - att hon trivs så bra på sin fantastiska förskola, trots att det är jobbigt att skiljas åt på morgonen.

I torsdags när jag lämnade var det för övrigt samma sak.

Panikgråt direkt, men innan jag ens hunnit till hallen så var gråten över. Och när jag hämtade så skrattade hon och var på superglatt humör. 

Det lugnar och glädjer ett litet Mammahjärta.

Idag smäller det.

Och jag skulle ljuga om jag sade att jag är helt pigg, efter en sömnlös natt med närhetstörstande och tuttig Fyran och med en morgon fylld med pirr i magen.

Dessutom fanns det bara bottenskrap kvar av mitt chaithe - hur har jag kunnat missa det?

Får nog bli en snabb tur till närmaste lilla staden så snart det bara går.

Och om jag inte hittar några tangenter ikväll, så beror det på overload i hjärnan...jag kommer ju inte ihåg hur en gööööööööööööör när en jobbar!!

Hehe mina Ungar får kanske skrapa ihop mig och natta mig i så fall, tror jag minsann.

Men jag har fått fina lycka-till-hälsningar från både min mor och finaste S.

Och åh så skoj det skall bli att träffa alla goa jobbarkompisar igen.

Och innan dess blir det frukostmöte.

Najs som attans.