För bara en liten stund sedan så gick han.

Fönsterkillen.

Som varit här för att snabbmäta fönster för att skriva ihop en offert för fönsterbyte.

När han kom min i vardagsrummet så brann det i öppna spisen och han kommenterade hur varmt och skönt det var.

Och jag berättade att jag installerat den för bara ett år sedan efter att jag fått eldningsförbud... "Eldningsförbud?"

...och då bara rann resten ur mig i en strid ström. Värmepannan som sprack, eldningsförbudet, vattenläckan...

"Ja då kan du ju inte ge upp nu!" sade han.

Och DÄR. 

Där och då så satte han ord på mina egna tankar.

För det är också en orsak till att det inte är helt självklart att bara sälja och flytta: För kan ENVISA jag verkligen ge upp nu, efter att ha klarat av allt det?

Samtidigt som även det är orsaken till att jag har de här flyttankarna: att kanske någon gång slippa behöva kämpa och hantera alla svårigheter som uppstår. Jag menar, det räcker liksom med livet självt utan att även huset skall behöva lägga krokben. 

Nåväl.

Imorgon kommer ytterligare en fönsterkille för att mäta och skriva offert.

Så får jag se vart det bär vägen.

För även om jag kan ta mig råd att fixa ihop pengar till fönsterbyte, så är det fortfarande en tvättstuga som behöver helrenoveras, avloppsrör som sätter skräck i magen, uthustaket som absolut behöver lagas och helst bytas. Och så det där med fasadmålning och så vidare.

Det vore så mycket, mycket enklare att få bo i en liten radhuslägenhet med uteplatser, plätt och balkong och ett nummer att ringa till när spisen går sönder.

Vi kanske förtjänar det enkla livet ett tag?

Men är det riktigt "jag" att leva enkelt?

Hur går det till att leva utan att behöva kämpa eller ha en orosklump i magen för vilken nästa husgrej som kommer att hända?

Och hur det än är, så gillar jag ju att kapa ved, elda, skotta snö och ha mig.

Men tänk så ännu mycket mer energi som kan läggas på mina Barn och mig själv, utan denna ständiga oro.

Så jag håller alla dörrar och möjligheter öppna.

Men Största frågade senast imorse när vi får besked om lägenheten, för han vill flytta.

Attans att det skall vara så svårt för en liten Mamma att fatta ett rätt och riktigt beslut då.