Alla inlägg den 1 februari 2016

Av queenoflight - 1 februari 2016 20:52

Kanske att mitt inlägg från dryga året sedan återigen har blivit aktuellt.

Jag vet inte.

Men jag har ingen lust att panika fram ett beslut som jag var tvungen till förra vändan.

Istället så tänker jag stämma i bäcken och redan nu fundera över alla olika alternativs fördelar och nackdelar.

När jag läser igenom inlägget så kastas jag direkt tillbaks i de känslostormar och beslutsångest jag kände.

Och jag kan nu i efterhand se att jag fattade rätt beslut.


Det som har tillkommit under det år som gått, är att jag bytt fönster och fått en femte Underbaring.

(my god vad det har hänt mycket på bara ett år!!!)

Och i och med fönsterbytet så blir det inte längre en flykt från, utan en flytt till.

Det är en stor och viktig skillnad.

Jag kan välja att flytta utifrån andra premisser än att jag är tvungen.


Men de olika argumenten för eller emot kvarstår.


Jag skall försöka punkta upp lite ytterligare som jag klurat på under dagen.

Idag var nämligen sista dagen för att anmäla intresse på en femma inne på samma område som förra svängen (det är enbart där jag står som sökande) och därav alla tankar och funderingar.

I alla fall.

Here it goes:


Min dröm är att bo i ett litet Skrutthus med självhushållning så långt jag bara kan. Höns. Inglasad veranda. Odlingar. Lekstuga.

Jag bor i ett litet Skrutthus redan nu. Med stor trädgård med gott om plats för både odlingar och höns och lekstugor. Grejen är bara att jag kan odla ack så ekologiskt och hållbart MEN genom att mitt hus ligger precis mitt i smeten i vårt lilla samhälle, så försvinner allt det nyttiga och braiga direkt genom alla avgaser som förpestar.

Hade mitt hus och trädgård legat ute på riktiga landet med skogen bakom knuten, så hade det inte varit någon tvekan. Då hade jag stannar i femtio år till. 

Så även om mitt Hus och trädgård är perfekta, så är de inte optimala för det liv som jag slutligen drömmer om.


Närheten till mitt jobb har varit en praktisk faktor att ha i bakhuvudet. Men från och med i vår - eller snarare när jag återvänder till jobb efter föräldraledighet - så kommer jag att få börja pendla. Visserligen bara en halvmil, men det blir ändå busstider att passa.

Så att då pendla från andra hållet gör varken till eller från.


Jag har så många planer för det här huset.

Jag önskar mig en punschveranda. En kakelugn. En vedspis i köket. 

Men alla sparpengar är nu slut.

Jag har noll chans att kunna förverkliga något av det inom en överskådlig framtid.

För jag kan ju inte snickra själv.

Jag behöver alltid leja hjälp och det kostar.

Så nej.

De drömmarna och önskningarna kommer inte att slå in.

Däremot är det ju så perfekt med ett Skrutthus med alla dess vinklar och vrår och kattvindar och slitna trösklar. Det är liksom bara att bo och mysa och flytta möbler och ta det för vad det är.


Vad är det då som egentligen håller mig kvar här?

För inte är det orten i sig, på så vis.

Fördelar, nackdelar, allt i ett enda virrvarr.

I mitt förra inlägg så resonerade jag kring om det kanske är huset i sig.

Men kom fram till att det kan det ju inte heller vara, då jag inte skulle tveka att flytta om det gällde en sketen trea i Göteborg.


Nej, vet ni vad jag tror att det är?

På riktigt?

Jo, två saker:

Ett beslut att sälja mitt Hus är så totalt oåterkalleligt.

Säljer jag Huset så kommer jag inte att kunna köpa hus igen. Vare sig köpa tillbaks detta eller något annat. 

När jag tog lån för att köpa mitt hus för snart tio år sedan, då hade jag ett Barn (och ett alldeles nygrott i magen) och en heltidstjänst.

Idag har jag fem Barn och en deltidstjänst.

Så nej.

Det finns ingen ångerrätt på det här beslutet.

Och det är det som är grejen.

Det ligger så mycket i beslutet, så jag blir feg.

En riktig fegis är jag.

Så oavsett vad en flytt eller icke-flytt har för fördelar och nackdelar, så är det ändå det här beslutet landar i och vilar på.

Vill jag, kan jag, vågar jag riskera/chansa?

Jag skall försöka förklara, så jag åtminstone kanske förstår mig själv nästa gång jag går tillbaks och letar rätt på just det här inlägget.

Det har även att göra med vem jag är och vill vara.

I take pride in...hmm hur skall jag förklara.

Alltså, jag är stolt över att vara ensamstående fembarnsMorsa och äga mitt eget hus (nåja, banken äger det jue, men jag äger rätten till lånet). 

Vara oberoende och själv kunna styra hur mycket pengar mitt hus skall få kosta mig, till exempel vad gäller el, vatten och värme. I en hyresrätt så blir jag totalt beroende av en månadskostnad som ligger fast vad jag än gör och är totalt utlämnad varje år till hyreshöjningar - betala eller flytta, vi bryr oss inte.

Livet med huset är liksom en del av Mig. Av vem jag är. Att jag fixar att bolla med fem Ungar, jobb, hus och trädgård. Att jag fixar att ta alla fighter och utmaningar som mitt Hus gett mig. Att jag inte har gett upp, utan kämpat på och kommit ut på andra sidan. Huset är så mycket mig själv, för det speglar så mycket vem jag är och hur jag har kommit dit jag har kommit.

Haha superflummigt jag vet, men det är så jag är.


Så ja.

Lite grand så går tankarna.

Jag anmälde intresse idag och stod då som fjärde sökande.

Kanske blir jag erbjuden visning och den tänker jag i så fall gå på, för att se hur den lägenheten ser ut i jämförelse med den förra vändan.

Och jag gissar att tankarna kommer att fortsätta snurra.


Jag kopierar in mitt gamla inlägg här längst ner, så jag har alllting samlat på ett enda ställe:


25 november 2014 20:00

Nu blir det snurrigt.

I snart två veckor så har jag levt i limboland.

Ältat och ältat och bollat tankar och känslor och beroende på vem jag har pratat med så har ett visst beslut känts mest rätt.

Idag så fattade jag ett icke-beslut.

Vilket innebar att jag missade erbjudandet om att få hyra en Femma i närmaste Staden.

En Femma som är som ett radhus med instaketad uteplats på framsidan, altan under tak på baksidan plus en gräsplätt som vetter mot en lekpark och skogsparti. Med promenadavstånd till ett stort utebad och typ trehundra meter till skola, simhall och ishall.

Fyra sovrum, kök, vardagsrum, badrum med badkar, toalett med torkskåp och plats för tvättmaskin.

Tvättstugan alldeles mitt emot vår ytterdörr.

Hörnlägenhet och i den sista längan av hus i området, så inga grannar mer än på en sida.

Hmm är det någon som redan tycker att jag är knäpp som inte tackade ja med jubel och konfetti??

Vi hade fått allt totalrenoverat: tapeter och måleri i varje rum, nytt kakel i köket (för resten var redan fixat), nytt parkettgolv i vardagsrummet. Allt för ingen hyreshöjning eftersom den tidigare boende hade levt med en hyresreducering på 280 kr under alla år, mot att det inte renoverades.

Så allt det och med bostadsbidrag så hade jag haft en boendekostnad på typ 4500 kr i månaden. Enda tillkommande är hushållsel.

I princip granne med en (snart kanske två) av mina kollegor så vi hade kunnat samåka till och från jobbet.

Och vi skulle bo i en lagomlitenstor stad, med simhall, ishall, badsjö, torg, cafeer, stadsbibliotek, aktiviteter, affärer, ja allt... det har jag också längtat efter!


Jag har varit redo att flytta sedan Fyran låg i magen (2012/2013) och fick panik efter att ha haft både vattenläcka och eldningsförbud och då anmälde jag mig som sökande till flera bostadsbolag.

Nu har det gått nästan två år och plötsligt så får jag tips om lägenheter som jag kan söka OCH erbjudande om att kanske få dem.

Shit!


Men det kom så plötsligt.

Hejhopp så var den där drömmen vi diskuterat på jobbet på väg att bli sann.

Och då poppade alla grejer med huset upp.

Ni vet, allt det där lite halvskruttiga som en lever med till vardags och inte ser för att en är hemmablind... allt det blev plötsligt väldigt tydligt och jag insåg att jag måste göra något åt saker och ting. Antingen för att kunna bo kvar men även för att kunna sälja.

Så på ett vis så var det väl bra, för det blev en liten ögonöppnare för de behov som jag visserligen sett men som jag ändå skjutit undan. För egentligen så har jag ju inte råd. Men jag har heller inte råd att inte göra något åt dem.


Jag har haft fyra stycken olika fönsterkillar (ja, de var visst killar hela bunten) här för att räkna och mäta fönster och skriva offerter på fönsterbyte.

En av dem (som jag känner sedan barnsben) sade: "Det är ju ett riktigt Villavillekulla" och "Huset är ju Du".

Och genast så sticker det till i hjärtat och alla de där underbara argumenten som talar FÖR en flytt, flyger all världens kos.

För det är ju så: Huset är ju jag och min familj. Kanske mest jag. För Ungarna kommer inte att sakna det. Säger de just nu i alla fall.

Jag minns dagen jag gick på visning, klev över tröskeln och totalt översköljdes av känslan: "Det här är MITT Hus!"


Och ja, det är ju verkligen mitt hus.

Känslan av hemma.

Kanske kan bero på att det är så himla likt det hus jag bodde i tills jag var sju år och som sedan brann upp.

Men ändå.

Det kändes rakt i magen och hjärtat.


Och vi har så mycket historia tillsammans.

På de här åtta åren så har vi hunnit med att värmepannan spruckit, så jag har fått dra in fjärrvärme och dra om rör för det (2009).

Augusti 2012 så fick jag vattenläcka och fick lov att gräva nya rör runt huset och dra om vattenrören inomhus.

Tio dagar senare så fick jag eldningsförbud då ventilationen mynnar ut i skorstenspipan... hmm inte så bra. TACK och lov för att det är lag på att göra brandskyddskontroller - jag betalar gladeligen den summan för att få veta om mitt hus är säkert eller inte!! Men i alla fall. Det ledde till att jag fick renovera skorstenen och byta kamin.


Allt detta utan att kunna ta ytterligare lån, för det är inte så lätt att få godkänt när en har fyra Ungar på heltid och jobbar deltid... Men mina sparpengar kom väl till pass.

Men nu är de i princip slut.

Jag har så jag kan byta fönster - om jag väljer det billigaste alternativet... men det skär i hjärtat att sätta in PVC-fönster i en snart Hundraåring.

Men i alla fall.

Byta fönster lär jag göra oavsett. Och säljer jag så kommer jag att få igen den summan flera gånger om. I alla fall det dubbla.


Men det är just det.

Jag kan klara kriser och akuta händelser, om jag bara får pysa ur mig lite här och rensa luften hos vänner och familj. MEN snart så klarar jag inte det akuta ekonomiskt längre. Och har jag inte pengarna så GÅR det liksom inte, hur mycket jag själv än kan kämpa mentalt.

Och ofta tänker jag att det vore så himla skönt att få bo bekvämt och "enkelt" och slippa ha en orosklump i magen mest hela tiden.

För de senaste fem åren (sedan värmepannan) så har den funnits där från och till.. och efter vattenläckan så har den varit där nästan konstant. Det är två år med ont i magen av oro. Varendaste dag. 

Och jag tänker så här.

Även om jag byter fönster, så vad kommer hända härnäst?

Visst, jag kan spara till de renoveringar som jag kan planera för och se i framtiden.

Men de där akuta grejerna då?

I en hyresrätt så behöver jag bara lyfta luren så kommer någon och fixar det.

Vare sig det rör sig om ett trasigt kylskåp eller fuktskada i badrummet.


Det var en lättnad att höra att tvättstugan/pannrummet/lilltoan inte är i akut behov av renovering. Mer än ur en estetisk aspekt haha. Jag ororar mig för fuktskador och det är nästan standard att det är runt avloppet och så, så det får jag väl räkna med. Men den kan vara så där, trots att våtrumsmattan är sprucken, för vi duschar inte där. Så den kan anstå i tre-fem år och jag hinner spara ihop pengar.

Pust!


Och Ungarna vill flytta.

Det var superjobbigt att berätta för Ettan nu ikväll att det inte blir någon flytt.

Han har frågat varenda dag sedan jag var och tittade på lägenheten om vi har fått den.

Han längtar efter att ha fiber indraget, men även efter miljöombyte och ny skola och ny klass.

Tvåan och Trean längtar efter att få nära till simhallen. Och att ha en balkong.


Jag längtar efter lugn och ro.

Att kunna få lägga all energi på mina Barn och på mig själv och inte på att oroa mig för vad som skall hända härnäst.

Ibland tycker jag att jag förtjänar att få glida lite och inte bara behöva kämpa.


Å andra sidan så är det här kämpandet så mycket "jag" också.

Jag gillar ju att klippa gräs, skotta snö, kapa ved, bära ved, elda, fixa, greja.

Ta mig igenom saker och över hinder.

Klara av det.


Och det lustiga är att när jag ältar det här så är det så tydligt - främst för de som lyssnar i och för sig haha - att allting talar för att flytta.

Men så ligger jag i sängen på kvällen och tänker på hur fint det vore att måla trappan inomhus i olika färger så trappstegen bildar en regnbåge.

Hur jag vill måla väggarna i vardagsrummet turkosa.


Och som den fjärde fönsterkillen sade : "snart har du ju faktiskt "gjort allt" på huset och när du väl bytt fönster så kommer du inte att kunna bo billigare!" För nya fönster kommer att hjälpa till så oerhört vad gäller värmehållning och hålla kostnaderna nere.

Samtidigt så bryr jag mig inte så mycket i det, hur mycket pengar som blir kvar i plånboken varje månad. Vi lever gott som vi gör nu och anpassar munnen efter matsäcken.

Men det är ju de där stora utgifterna och framför allt de akuta utgifterna.

Snart klarar jag det inte längre.

Och då går det ju inte att bo kvar i vilket fall.


Ja, ni hör ju hur jag ältar och svänger och vad förnuftet pekar på.

Jag har ju dock aldrig varit en särskilt förnuftig människa.

Jag har gått på magkänsla för då har det blivit allra bäst.

De här senaste två veckorna så har allting bara snurrat och jag har inte fått någon ordning och magkänslan har tystnat, förnuftet försöker säga sitt men blir överröstat av sticken i hjärtat.

Allting jag har försökt besluta har känts fel.

Inget har känts rätt.

Knasigt egentligen hur ett positivt beslut kan kännas så svårt.

För det är ju superduperhäftigt att flytta och få sätta nyckeln i sin nya dörr och pirret i magen och allt det där.

En stor del av mig LÄNGTAR ju efter att flytta.

Men  idag har jag räknat timmar och till slut minuter tills tiden gick ut för att svara.

Svarade jag inte idag, så skulle kontraktet gå till nästa.

Och jo, jag skickade ett mail.

Men med ett icke-beslut.

Jag skrev att jag inte kan besluta idag. Att jag måste tänka en vända till - fast jag vet ju att även om jag skulle få tid att tänka en vända till, så hade jag ändå inte kunnat fatta ett beslut. Och att jag vet att nästa på tur kommer att bli överlycklig.

Orden stod där och jag ville ville ville inte trycka på skicka, men jag visste inte hur jag skulle kunna skriva annorlunda. För jag kunde bara inte skriva ja eller nej. När det var arton minuter kvar så skickade jag iväg mailet. Och sedan grät jag fram tills klockan var över 16.

För... nä, jag vet inte om jag ångrade mig på det viset.

Men det blev så definitivt och beslutet var inte på något sätt förankrat i magkänslan eller nåt.


Men när jag sedan motiverade för Ettan till varför så vet jag ju att det kanske var "förnuftigt". Eller nåt.

Att det kanske är bättre att ha is i magen.

Byta fönster i vår, så både ROT-avdrag och eventuell försäljningsvinst blir bokfört nästa år.

För kommer det en lägenhet då - med lika bra läge, för mitt i smeten i det området vill jag INTE bo - så kanske det blir inflytt under sommarlov. Då slipper Underbaringarna byta skola mitt i en termin också.

Och jag kanske hinner sälja i tid, så jag inte står där med BÅDE hus och lägenhet. Då får jag inget bostadsbidrag nånstans utan har boendekostnader på över 12.000 Och det går ju inte.

Det måste tajmas bra och då tror jag på att det är lättare i vår.

Men jaja, det är de förnuftiga argumenten.

Känslan säger annat just nu.

Fast känsla och känsla.

Jag känner mig mest ledsen och tom. Urlakad.


Och nu är det "bara" ytterligare ett beslut kvar att fatta: byta fönster eller inte. Och vilken fönsterbytare skall jag i så fall välja? Trä eller PVC? Hahaha hjälp.


Men alltså läget, helrenoverat, fiber, som hus fast lägenhet... ååååh!!!

Men mitt Hus då!! .........med nya fönster och regnbågstrappa och kunna måla, spika, greja hur jag vill.

Fast trädgårdens storlek skulle jag inte sakna.

Jag älskar min trädgård, när jag tänker på hur lummig och uppväxt den är med gamla äppelträd och växter. Men jag gör ju inte så mycket i den. Det är mest Ungarna som tillbringar tid där. Själv klipper jag gräset nån gång i veckan och fikar under äppelträdet. Inte mer än så, i stort sett. I lägenheten så hade vi haft en lagom stor plätt att pyssla om, men ändå stora grönområden på baksidan och skog och sjö...


BLÄ vad jag har gråtit idag.


Men framför allt så är jag så oerhört och innerligt tacksam för alla mina nära som har velat lyssna på mitt ältande. Jag vet att det inte kan ha varit lätt haha.

Och jag är så tacksam för era kloka ord, ärliga åsikter och förnuftiga argument. 

Finaste finaste J - tack för att du orkar lyssna på mig, när du egentligen har nog av ditt eget. Du är min bästaste J

Och haha det lustiga är ju att som J frågade: om det hade gällt en lägenhet i Gbg, hade jag varit lika tveksam och gett lika stor betydelse till Huset då?

Och nej, det hade jag ju inte. Då hade jag flyttat direkt, utan att tveka.

Men det är ju för att Göteborg är hemma i hjärtat.

Så varför lägger jag så stor vikt vid huset just nu för då??


Skapa flashcards